Idag är det lördag och det är en vecka kvar till Göteborgsvarvet. Göteborgsvarvet är en halvmarathon och jag gissar att många har detta lopp som sitt stora mål för säsongen. Det hade i alla fall jag innan jag började springa marathon och inte sprang Lidingöloppet. Vad innebär då detta för träningen och uppladdningen? Jag ska försöka beskriva hur jag ser på det utifrån mina erfarenheter och vad jag tror på.

Naturligtvis beror detta på vilken träningsbakgrund man har från vintern och våren. Om jag satsar på halvmaran så skulle jag en vecka innan loppet springa ett lagomlångt distanspass, till exempel 12-15 km där farten antingen är progressiv eller där jag kan lägga in tänkt tävlingsfart mot slutet sista kilometrarna. På måndag/tisdag skulle jag ta ett kortare distanspass, kanske 7-8 kilometer där jag lägger in 2-3 fartdelar på 3-5 minuter. Sen skulle jag på onsdag/torsdag köra mitt sista pass som antingen är en lugn kort distans med efterföljande stretch eller ett kortare distanspass med inslag av korta intervaller.

Som ni ser är min taktik 3 pass sista veckan där distansen blir kortare och kortare. Det finns hela tiden inslag av fart, där intervallängden kortas för varje pass men där farten ökar för varje pass. Jag tycker inte man ska vara rädd för att “leta fram farten” sista veckan. Tränar man i normala fall 1-3 gånger i veckan kanske detta blir lite för mycket och då får man helt enkelt anpassa till sin egen träningsbakgrund. Och ska man springa en halvmara om en vecka men av någon anledning inte kunnat få till så mycket träning ska man inte försöka “träna ifatt” det man har missat, för det är tyvärr för sent. Då kanske det är bättre att jogga lite lätt och känna på löpningen och se till att stretcha och få upp lite rörlighet.

Imorgon (eller idag) lördag startar Giro d’Italia. Tyvärr har vi bara en svensk med, Gustav Larsson, men när det gäller cykel tycker jag det är kul att följa etapperna oavsett om det är svenskar med eller inte. Jag hoppas jag kommer ha möjlighet att se en del etapper och hoppas att jag på samma sätt som vanligt blir inspirerad av kommentatorn Roberto Vacchi som är helt sanslöst bra.

Jag har en liten konstig relation till cykling. På något sätt har jag alltid varit intresserad av cykling och jag kommer ihåg att när jag var mindre ville jag gärna börja med cykling. Vi hade också några på min högstadieskola som var duktiga cyklister och som skördade lite framgångar i ungdomsåren. Cykelklubben i Halmstad, CK Bure, har nog haft en del duktiga cyklister genom åren. Jag tror till exempel Glenn Magnusson har varit med i klubben och Roddan Andersson bor inte långt från mina föräldrar. Men jag har aldrig kommit så långt att jag börjat cykla som träning. Men det är säkert ett bra komplement till löpningen och jag kommer ihåg att cyklisterna var alltid duktiga löpare. Hur som helst så tycker jag det är kul att följa dessa etapploppen på TV med Roberto som kommentator så är ni det minste intresserade av cykel så slå gärna på TV’n någon gång under Girot, om inte annat för att bli inspirerad av Robertos fantastiska engagemang och kunskap.

Jag kom till Stockholm igår kväll och i södra Sverige hade vi i alla fall haft kanonväder senaste dagarna. Det sägs att det varit det i Stockholm också, men med tanke på dagens iskalla jogg börjar jag undra. Det var ensiffrigt på termometern och det var förhållandevis tidig kväll. Jag frös som tusan redan innan jag skulle hoppa in i bilen som skulle ta oss upp till Hellasområdet. Jag hade bara långa tights, lång underställströja och jacka och det räckte tydligen inte på långa vägar.

Det tar tid att åka från Stockholm till Hellas så har man lite ont om tid är det bara att inse att det kan vara svårt att hinna ut till terrängspår. Väl framme började vi stappla iväg på en 5 kilometers slinga. Och det kändes som iskalla stapplande steg. Benen och fötterna kändes förhållandevis lätta men steget kändes som jag gick på styltor. En lagom runda, men som inte räckte till att få upp värmen utan jag frös ordentligt om öron, händer och efteråt också om tårna. Men, men, jag trodde först inte det skulle bli någon löpning alls idag så jämfört med det gick det ju bra.

Jag sprang med kompisar som är bra löpare men som samtidigt satsar minst lika mycket på bland annat triathlon, cykling och längdskidor. Det är ganska kul att höra andra prata väldigt detaljrikt och ingående om sina idrotter som jag kanske kan komma igång med och göra om löpning.Tänk att löpning, att sätta ett steg efter det andra i hög fart kan vara något som lockar så många att göra världen över.

När jag i sista passet i Halmstad råkade möta en gammal löparpolare och vi sprang ett par kilometer tillsammans gick det förhållandevis snabbt. Och jag har tänkt lite på det sen dess. Okej, han är bra och lättränad och jag är egentligen inte så förvånad att han springer ganska snabbt på träning. Men även om jag inte förespråkar snabb löpning på alla träningspass tror jag han gör rätt, han vågar springa på lite.

Löparboomen är här och alla ska springa vilket är jättekul, men springer vi bara för hälsans skull eller vill vi bli snabbare också? Det är inget fel att springa för hälsans skull om det är det som är målet, men vill man bli bättre/snabbare så tror jag man måste våga springa på lite ibland. Jag har läst att man bör springa minst 3 pass i veckan för att öka sin kondition, vilket jag i och för sig tror är en sanning med modifikation, (som allt annat) eftersom det säkerligen beror på utgångsläget. Vilket utgångsläge man har spelar säkert också stor roll för hur mycket snabbare man kan bli på en viss tidsperiod, men jag tror att man måste våga springa förhållandevis snabbt för att bli snabbare. Jag känner själv att jag lätt hamnar i träningspass där jag springer distans eller längre distanser i någon form av långpassfart och att jag ibland försöker springa lite intervaller. Men om jag verkligen tänker till så tror jag intervallpassen inte blir så många som de borde bli och när de blir av tror jag de ofta hamnar på upp till 3 minuter, vilket jag skulle räkna som medellång intervall. Men jag tror att jag själv och kanske många med mig skulle öka sina chanser att bli snabbare om vi faktiskt sprang snabbare på en del av våra träningspass. Det skulle t ex kunna vara längre intervaller, snabbdistans på 20-30 minuter eller varför inte 6-12 km progressivt som börjar i en fart en bit över milfart på tävling och slutar på eller strax under milfart på tävling.

Jag vill bli snabbare i sommar! Vill ni?

Jag vill bli snabbare inför New York Marathon i höst!

Efter en lång varm dag i solen var det väl nödvändigt att jogga en liten sväng. Vi tyckte ett enkelt litet varv på 3 km på Galgberget lät lagom. Vi hann knappt komma dit innan vi mötte en gammal löparpolare som hakade på ett varv. Klockan var nästan 21 och jag sprang i t-shirt, härligt. Och det börjar helt klart bli väldigt grönt på träden och på marken och det är så skönt att värmevädret har kommit och jag hoppas det stannar. Imorgon måste vi ta oss upp till Stockholm igen, men om två veckor är vi tillbaka i Halmstad och hoppas på samma fina väder då.