Race Report – Two Oceans Marathon i Sydafrika

Det har nu gått två dagar sedan jag sprang Two Oceans Marathon här i Sydafrika och det är dags att skriva en race report.

Jag börjar med att berätta att det i lördags gick två lopp, dels ett lopp på 21 km med 16000 anmälda löpare och dels en ultramara på 56 km med 11000 anmälda löpare och det var ultramaran på 56 km som jag sprang. Lika bra att göra det klart från början för jag har redan fått förklara att det inte var den klassiska maratondistansen på 42,2 km utan en ultramara på 56 km.

Min start gick 06:30 och jag lämnade hotellet vid 04:30. Det fanns inget gemensamt sätt att ta sig till starten och därför blev det ju väldigt mycket bilar som skulle dit som skapade jättelånga köer. Jag var ute i god tid så jag satt gärna och lusåkte i bilen lite för det duggregnade utanför bilfönstret. När vi till slut närmade oss på riktigt efter en dryg timme i bil så hade det slutat regna och jag kunde gå i ett långt följetåg av löpare som alla skulle till starten. Med en halvtimme kvar till start hann jag göra lite av det viktigaste innan start och med 10 minuter kvar var jag på plats i mitt startled. Vid anmälan talade man om sin tid på marathon vilket gjorde att jag stod i det första startledet av fem och även om jag kanske inte platsade där riktigt så stod jag bara några meter från startlinjen. Ganska kaxigt i ett lopp i Sydafrika med tanke på hur grymma löpare afrikaner är. Jag känner mig ödmjuk inför den långa distansen och vet inte riktigt hur tuffa backarna kommer att vara men jag vet ganska bra när backarna kommer. Av 11000 löpare är vi 2000 utländska löpare och jag kände redan där och då att det var ganska lite och att det borde öka. Nationalsången spelas och startskottet ljuder och vi sticker iväg.

Jag har hela tiden sagt att detta lopp springer jag ”just for fun” och för mig innebär det förutom att ha kul att jag inte har någon direkt målsättning, varken i tid eller placering. Jag skulle ju springa 33% längre än en mara och det blir också ganska mer i tid än en mara och ni som sprungit en mara kan ju föreställa er hur det skulle vara att fortsätta ytterligare 14 km när man kommit i mål. Men samtidigt är det ju heller inte så det fungerar, man vet ju om redan från start hur långt det är och ställer in sig på det.

Jag visste att första 2 milen skulle vara ganska platta och att 4,30-fart kunde kännas lagom. Det blev något snabbare än så när alla drar iväg snabbt och det märktes tidigt att här är många snabba löpare. Vi springer på en läng raksträcka som går genom små centrum och lite hit och dit står publik och hejar trots att klockan inte har slagit 7 på morgonen. Det går svagt upp och det går svagt ner och jag tänker att detta hade räknats som backar i Sverige men här märks det inte jämfört med backarna som ska komma senare. Jag vet att loppet har 25 vätskekontroller men jag har ändå lite extra energi med mig i mitt Flipbelt. Jag springer förbi första kontrollen men vid andra kontrollen får jag tag i en liten påse men i all hast får jag inte upp den och kastar den igen. Vid nästa kontroll ser jag vanliga muggar och jag tar en sån men det var något svart i den och jag luktar, var rädd att det skulle vara kaffe men det var Coca Cola, fantastiskt ju. Det fanns inte Coca Cola på alla kontroller men när det fanns passade jag på att ta en mugg. Jag lärde mig också att ta de små vattenpåsarna, bara bita ett litet hål i påsen och dricka direkt från påsen, egentligen en bra grej och man spiller inte så mycket och är lätta att ta med sig länge. Jag passerar 10 km på runt 43 minuter och när det kändes så lätt så lämnade jag tanken om 4,30-fart och det blev snarare 4,15-4,20, men det kunde variera lite för jag stannade och tog bilder under vägen också.

Jag får mycket hejarop av olika slag för jag sprang i min blå tröja där det står ”SWEDEN” både på framsidan och baksidan. Det är ”Go Sweden” och ”Oh, Sweden – Welcome to Cape Town” och allt möjligt sånt. Att skaffa en tröja med Sweden på kanske är mitt bästa tips till er som ska springa lopp utomlands. Jag började också undra om det fungera på samma sätt i Stockholm Marathon, om man springer med en tröja där det står någon form av ”exotiskt” land på tröjan, får man mer hejarop då? Skulle jag kunna springa i en tröja där det står ”Canada” och då få mer publikstöd än jag får när jag springer i ”vanliga” kläder? Det kommer jag kanske inte prova men tanken slog mig som sagt.

Loppet rullar på bra, i början sprang vi mot ett berg men vid 12-13 km svängde vi vänster och efter en stund fick vi havet precis till vänster om oss i en stor bukt. Vi passerar 15 km i samma fart och kommer strax innan 20 km i ett nytt litet samhälle som känns som lite landsbygd, nästan som i Thailand vet jag att jag tänkte. Publiken hejar på oss löpare och det har blivit klart glesare än det var de första kilometrarna, vi har liksom hittat våra platser i loppet i en fart som känns lagom. Men jag har också hört att flera av löparna runt omkring mig flåsar mer än vad jag tycker att jag själv gör så det känns bra. Jag passerar halvmaradistansen, även om den är helt betydelselös i det här loppet, på ca 1,31, dvs runt 4,20-fart i snitt.

Nu viker vi av igen och det går uppför lite ordentligt i ett par hundra meter men planar sen ut. Vi sprider ut oss lite mer och jag ligger före de andra löparna men vi är utspridda och det är kanske 30 meter fram till nästa. Det blåser lite motvind här men jag tuffar på och närmar mig gruppen framför och är ifatt ett par kilometer senare. Och nu kommer en för mig själv stora höjdpunkter i loppet. Jag fick ansluta till en grupp på 10-12 löpare som faktiskt är en grupp och jag lägger mig någonstans i mitten. Det känns förhållandevis lätt när jag fick ansluta och jag tycker flera andra löpare flåsar mer än mig. Jag tänker att här springer lilla jag i en grupp med afrikanska löpare (jag tror det var en holländare också) och det funkar bra, vi ligger på en fart runt 4,15 och rullar på. Jag kände mig inte som en världslöpare men som en löpare i världen. Vi ligger så här och jag njuter lite extra i några kilometer för sen blir det en sväng in på en ny väg, vätskekontroll och gruppen splittras.

Vi passerar halvvägs vid 28 km och här någonstans vet jag också att första långa stigningen ska börja upp på Chapman’s Peak. Jag hade sett på banprofilen att stigningen skulle vara runt 28-34 km och vi skulle upp över 200 höjdmeter, men det var inte bara uppför utan lite böljande på vissa ställen vilket innebär att antalet höjdmeter vi egentligen skulle springa uppför var fler. Jag visste alltså att innan vi passerat 34 km var det ingen idé att tro att backen var slut och det vetskapen hjälpte nog till mentalt. Jag tyckte inte det hände så mycket med stigningen innan 28-29 km och 30 km passerades på runt 2,11. Vi kommer in i backen på riktigt och tankarna kastas fram och tillbaka, det är allt från Mattias Fredriksson klassiska uttryck ”kliv, kliv, överlev” till att det här är som backarna i Tour de France. Men det är inte bara uppför en backe vi springer, vi springer uppför på en bergskant som stupar ner i havet så det är väldigt häftigt. Jag stannar ett par gånger för att ta kort ner på en stor bred fin sandstrand och senare blir det liknande stopp för att ta kort på andra vyer och ja, då fick jag ju vila lite också även om stoppen sällan var mer än 10 sekunder. Vi tuffar sakta uppåt, det är en ganska kul stämning där vi kommer en efter en. En del springer, några går och vice versa och det är helt okej. Man märker också att det knappt går snabbare att springa än att gå och en del afrikanska löpare snackar lite även om de också är hur trötta som helst. Egentligen har jag inga större mentala problem med denna backe för jag vet ju att det inte slutar förrän vid 34 km och till slut är vi där.

Naturligtvis går det nerför sen och även om det känns lättare så är det också nerför som sliter mest på låren och det känns. Men utsikten är fantastisk och även här blir det några stopp för att ta kort. När vi passerar 36 km får jag en tanke som var att i en mara har man börja räkna neråt och det är 6 km kvar men nu var det 20 km kvar, en viss skillnad. Dessutom skulle banans värsta backe komma efter att vi passerat maradistansen 42 km. Precis som det var en lång backe upp är det en lång backe ner till havsnivån och vi springer in i den lilla fiskebyn Hoyt Bay där vi får nya krafter av publik och vätskekontroll. Jag kommer knappt ihåg att jag passerade 40 km här någonstans, utan nu gällde det att fylla på med energi och kanske en gnutta mental styrka innan nästa backe. Vid marapasseringen fanns en klocka som visade 3,14 när jag passerade och gav mig in i nästa backe.

Nu märktes det att löpare var trötta. Fler och fler gick lite hit och dit i korta stunder. Backen gick lite upp, planade ut, gick uppför igen och ju längre vi kom desto mindre planade det ut och blev istället brantare. Vid 45 km var det en som frågade mig om jag visste hur länge backen skulle hålla på och jag svarade runt 46-47 km nånting, för det hade jag ju koll på, men där och då ville jag ju heller inte lura någon så jag la till att jag inte var helt säker. Men jag hade rätt och uppe på den toppen, 256 meter över havet blev vi väldigt bra mottagna och jag kände igen en likhet med Tour de France där publiken står tätt och skriver. Men här gjorde jag också ett misstag under loppet, jag fick inte upp kameran, var väl för trött för att tänka. För när jag passerar denna topp och folkmassan bara skriker ”Sweden, Sweden” skulle jag så klart vilja ha med det på film, men det var en häftig upplevelse i alla fall.

Det går nerför efter toppen, naturligtvis och det känns i låren, ganska ordentligt. Men jämfört med ännu mer uppför är det ändå skönt på något sätt. Jag hade mest koll på de två stora stigningarna och när de skulle komma, men det fanns en tuff stigning kvar, som jag iofs visste om, men inte kollat så noga på. Men efter ett par kilometer nerför kommer det en backe igen och vi ska från 49 till 50 km upp från 155 m till 205 m, dvs ytterligare en backe på runt 50 höjdmeter. Där och då var det mycket och inte så välkommet, men samtidigt var det såklart skönt att få se skylten 50 km och jag tror att jag hade precis under 4 timmar där.

Men nu är det en kamp, jag har sprungit en timme längre än vad jag brukar göra i en mara och dessutom plockat några långa tuffa stigningar. Men sakta sakta plockas kilometer för kilometer och vid 53 kilometer svänger vi 90 grader vänster in på en ny väg. Där är en vätskekontroll men också starten på en ny stigning som i banprofilen försvinner jämfört med de långa tuffa backarna men det är ändå en stigning på ca 25-30 höjdmeter har jag sett i efterhand, inte konstigt att det kändes. Till slut passeras 55 km och jag börja märka och höra att målet är nära. Vi gör en liten sväng för att komma in på anläggningen och springer upploppet på gräs till publik som skriker riktigt bra. Där framme är målet och jag springer i mål när klockan står på 4 timmar och 27 minuter.

Jag är trött naturligtvis, mest för att jag har hållit på så lång tid, 50% längre tid än vad ett marathon tar och det är klart att det märks på kroppen. För i slutet var det ju ”att” springa som var det värsta, inte att hålla en okej fart när jag sprang. Jag får min medalj, silver för oss som springer under 5 timmar, för guld krävs otroliga 4 timmar.

Det här var alltså min väldigt långa race report av Two Oceans Marathon, lite mer reflektioner över hur det var att springa loppet i Sydafrika kan komma senare, jag smälter fortfarande intrycken.

Banprofil Two Oceans Marathon

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4235

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4239

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4243

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4247

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4254

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4255

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4258

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4262

Kapstaden Two oceans marathon IMG_4273

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

7 kommentarer

  1. Du är så grym Kenth!! Sjukt kul att få följa med och kul att du stannade och tog några bilder :-). Bra jobbat och tack för en bra race report!

  2. Vilken story, vilket lopp!!! Grattis, du är grym. Tack för att du delade med dig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *