Race report Boston Marathon 2016

En del av er som läser detta har kanske redan sett ungefär hur det gick via instagram eller facebook, men här kommer alltså en lite längre version, dvs det som jag kallar för min race report Boston Marathon 2016.

Målsättningen var både ganska enkel och tydlig, jag ville springa under 3 timmar och jag såg egentligen inga större hinder för att det inte skulle gå. Upp klockan 6 och gå till Boston Common där bussarna till starten i Hopkinton går. Allt kändes okej, som vanligt, men det kändes att det skulle bli något varmare än prognosen och visst skulle det kunna påverka tiden med någon minut, men det var ju inget jag visste om där och då, om det skulle bli så varmt eller inte.

Lite snick snack med lite andra svenskar och in i mitt startled som jag själv var nöjd med, lite nationalsång så man får gåshud och strax efter går starten. Och jag hinner inte så mycket mer än över startlinjen innan jag känner att jag har ont i magen, men vad kommer det ifrån, vad har jag nu gjort? Det är inte håll utan gör bara ont. Men eftersom det bara kan bli bättre och gör förhoppningsvis det också så rullar jag vidare nerför de backar som Boston Marathon börjar med. Ingen känsla alls utan får kämpa för att hålla någon form av fart och här brukar jag ju snarare få hålla igen. Kilometer för kilometer går men jag har ju redan förstått att detta blir troligtvis en katastrof utifrån tänkt tidsmål. Jag passerar 5 km på ca 20:30 och det var väl ingen kaos, just utifrån tiden, men där och då visste jag ju redan, detta var ju glädjesiffror för de skulle ju inte fortsätta så, inte med den magen, det visste jag ju.

Jag känner också att jag har svårt att andas, svårt att få ner luften längre än till halsen så jag får nästan känslan av att hyperventilera. Någonstans runt 8-9 kilometer börjar jag gå för första gången och det såg jag ingen annan som gjorde och det brukar jag som 3-timmarslöpare inte heller göra, speciellt inte efter 8-9 kilometer av en mara. Men där och då fanns inget alternativ. Egentligen fanns det inte så många ljuspunkter att se fram emot, mer än målet, för att det skulle vända det trodde jag liksom inte på. Efter 10 km tänkte jag något i stil med ”jaha, det var det det, då har jag snart gjort 25% av maran och det är ju en bit på vägen”.

Jag tänker på det lite ironiska att jag är totalt färdig och vi har inte ens kommit till backarna ännu. Och jag vet inte vad det är som gör det, men jag och hjärnan har ju börjat fatta, det kommer inte att bli så mycket bättre och jag har inga planer på att bryta, så det är väl bara att ta meter för meter.

Jag springer men kollar inte klockan längre, jag som brukar vara nyfiken varje kilometer. Vi kommer fram till Screaming Tunnel i Wellesley och det är lika bra som det brukar, det är bara jag som är sämre. Får kämpa för att försöka se lite glad ut och det roliga är att jag märker på en del löpare hur de nästan är förvånade, det går liksom att se vilka löpare som har sprungit tidigare och vet hur det brukar vara i Wellesley i förhållande till de som springer för första gången. Strax härefter passerar vi halvvägs och det är ju skönt!

I Boston Marathon är delen mellan halvmaran och 30 km inte lika specifik som i andra maror, för i Boston så tänker man mest på de kommande backarna i Newton som får allt fokus och de börjar vid 16 miles ungefär. Denna gången är backarna inte snälla, de känns längre än vanligt, men det blir ju så när man går långsamt, man kommer ju för tusan ”aldrig” upp. Men publiken alltså, publiken. Jag vet inte vad det är med amerikanerna men de hejar ju bra i vanliga fall men de fullständigt skriker på en, på ett bra sätt, när man går eller försöker ta sig fram. ”You can do this!” eller liknande hörde jag hur många gånger som helst och jag brukade tänka att ”ja, det vet jag väl att jag kan, men idag är det inte min dag”. Ibland kan jag känna att jag inte vill bli sedd när det inte går bra, men det är nog något svenskt, i Boston är det så härligt att vara svensk och springa med en svensk tröja, hejaropen blir hur många som helst. Jag sa till en annan svensk att det var flera hundra som hejade på mig och hon tyckte att det var säkert tusen och jag är beredd att tro att hon har rätt, det är verkligen otroligt.

Jag går över krönet på Heart Break Hill, den fjärde och sista av backarna i en följd. Känner en viss lättnad av ”äntligen” men slås samtidigt av tanken att det nästan är en mil kvar, en hel mil. Men jag vet att det blir lite lättare mot slutet och att publiken de sista 5-7 kilometrarna kan vara helt galen så jag tar mig fram, på olika sätt, kilometer för kilometer. Jag blir ju också ständigt påmind om att detta är Boston Marathon, ett marathonlopp som väldigt många marathonlöpare skulle vilja springa men där det finns tidskrav för de allra flesta för att få en startplats i loppet. Men slutet av en mara i USA är också lurig, det står t ex 23 miles och då har man ju 3,2 miles kvar och det låter ju inte så mycket, men i kilometer är det mer än 5 kilometer och det låter ju mer. Men så sakteliga tar jag mig framåt, det står till slut 1 mile kvar och inte ”vips” men några minuter senare är jag på upploppsrakan på Boylston Street och jag ser målet långt där borta. Det är väldigt mycket mer löpare omkring mig nu än när jag springer i mål i Boston under 3 timmar. Men glädjen är densamma och det tror jag att den skulle vara även ytterligare en timme senare. Klockan stannar på 3.38, men jag bryr mig inte det minsta om tiden, inte idag, inte nu. För nu är jag i mål och denna gången, om någon, så ska jag ha den där medaljen. Jag mår inte jättebra, men benen är nog minst tagna av kraftansträngningen det råkade bli. Det kommer att ta lite tid att smälta loppet, men jag vet i alla fall att jag är många erfarenheter rikare!

Så här några dagar efter loppet när jag har smält de nya intryck som Boston Marathon gav den här gången, så får det mig kanske att tycka att Boston Marathon är mer fantastiskt än jag tidigare tänkt. I vanliga fall springer jag mer i en bubbla liksom och just det att publiken är som bäst till de som behöver det som mest, i Sverige skulle väl publiken mest stå och titta på stackarna som inte orkade springa. Jag känner att jag är glad att jag hann göra bra lopp i Paris och Kapstaden tidigare i år så jag har det med mig vilket minskar oron för att jag inte skulle vara bättre än så här. Jag tog också fram klockan och bläddrade igenom kilometer för kilometer och jag gjorde det för att se om min känsla stämde, en känsla som sa att det kan inte ha varit många kilometrar efter första milen som jag sprang utan att gå. Och ja, tyvärr stämde det, jag gick första gången efter 8 kilometer, men efter dessa första 8 kilometrar så var det bara vid 4 tillfällen till som jag sprang en kilometer utan att gå. Så på det hela taget sprang jag alltså 12 hela kilometrar men i 30 av kilometrarna gick jag minst en gång. Och skulle jag slå ut detta efter de första 8 kilometrarna så skulle det vara att på de sista 34 kilometrarna så sprang jag bara 4 hela kilometrar, minst en gång i de andra 30 kilometrarna gick jag minst en gång. Det var alltså inte bra, det var inte min dag!

Boston marathon finisher snabbafotter IMG_5937

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

2 kommentarer

  1. Men du tog dig runt i alla fall så hatten av för det. Tur att det finns massor av andra roliga maror att ta revansch på.

  2. Med lite perspektiv så tycker jag ändå du ska vara nöjd utifrån dina förutsättningar. Du genomförde ett lopp med smärta etc som troligen skulle fått många andra att bryta. Det är pannben det! Och dessutom på en tid som många skulle vara otroligt avundsjuka på. Heja dig! Ta hand om magen nu.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *