Race Report – Stockholm Marathon 2016

Då var det dags för blogginlägget Race Report – Stockholm Marathon 2016. Det kanske inte är någon munter läsning, men verkligheten är inte bara perfekta och färgglada bilder på instagram, en del löpare möter också motgångar, men genom att ta sig igenom motgångarna kan vi komma ut starkare på andra sidan.

Min race report får börja med att jag inte riktigt visste om jag var 100% frisk från min förkylning eller inte. Det kan ju låta konstigt att inte veta det och kanske att ta beslutet att starta om jag inte var frisk. För mig kändes det som att jag var frisk, lite ”skit” i näsan har jag lite titt som tätt ändå, frågan var snarare om förkylningen och den infektion, om vi ska prata medicinspråk, hade hunnit ur kroppen. Jag hade inte hunnit eller vågat testa riktigt efter Göteborgsvarvet, träningen skulle ju inte ge något så jag ville hellre vila fram till startlinjen och därifrån känna hur det kändes.

Morgonen var lugn och jag kom iväg till Stadion i okej tid. Jag började med att möta upp KLM’s Nordenchef och en bloggkollega från Norge inne på Stadion, det är inte så ofta vi ses och nu skulle vi dessutom springa samma maratonlopp. Sen tog jag mig ner till Östermalms IP, gjorde det obligatoriska toalettbesöket, snicksnackade med lite folk, lämna in överdragskläder och sen upp till startfållan. Jag hade en plats i startgrupp B och det gör mig inte så mycket att jag kommer långt bak i den gruppen så jag kan komma in i startfållan ganska nära inpå start, nu var det kanske 10-15 minuter. Lite uppvärmningsjogg inne i startfållan, heja på polare och önska lycka till och sen började det bli dags.

Starten går och inga problem att komma iväg tillräckligt bra i starten. Jag försöker scanna av löparna omkring mig på väg upp till Valhallavägen, dvs första 1-2 minuterna men ser egentligen ingen jag känner. Jag rullar på nedför Valhallavägen och undrar lite över farten och vid 2 km säger klockan strax under 8 minuter. Bra tänker jag, med en liten nervös känsla, jag tyckte nämligen jag blev lite trött av farten och jag ska ju bara ”rulla” ganska lång del av maran. Men jag hänger i utmed Strandvägen och vi passerar 5 km och fortsätter förbi Slottet bort mot Slussen och ner mot Söder Mälarstrand. Tiden säger egentligen att det går okej, men känslan i kroppen säger att jag blir lite tröttare än jag borde så här tidigt i loppet i den här farten. Vi springer över Västerbron och passerar 10 km på strax under 41 minuter. Fortfarande samma känsla, okej fart, men ändå inte. Jag klarar den tunga passagen Torsgatan, Odengatan och upp till varvningen ganska bra, passerar 15 km på ca 61,5 minut. I år hade jag det lite mentalt jobbigare vid varvningen som är efter drygt 16 km, man har alltså sparat ca 26 km till det andra varvet, inte så mentalt positivt. Första 8 km ut på andra varvet springs också ute på Djurgården där det är minimalt med publik. Jag fick hålla till godo med de löparna jag hade runt omkring mig och framförallt de löparna som sprang förbi mig. Halvmaran passerades på drygt 1,27 och det var lite långsammare än jag tänkt mig.

Känslan efter min halvmarapassering och kanske en bit innan dess, var att det var ingen bra dag. Känslan sa det redan från de första kilometrarna och allteftersom sa klockan detsamma. Jag krigade för mina kilometrar runt 4,10 min/km och där och då hoppades jag väl att jag skulle kunna kriga tillräckligt bra för en tid under 3 timmar, det jag satt upp som mitt bronsmål. Till slut kommer vi tillbaka in till civilisationen på Strandvägen igen, men var det bara jag som behövde extra pepp från publiken eller kändes det inte som det var mindre publik där i år? Var det för fint väder för att titta på maran? Jag hade ju haft det tufft ett tag så det skulle ju ändå bli skönt att passera 30 km vid Slottet och det gjorde jag efter drygt 2,05, några minuter senare och mycket tröttare jämfört med de senaste åren. Inte någon skön känsla, men förhoppningen om en tid under 3 timmar levde. Ut på Söder Mälarstrand för andra gången och den kändes så lång som jag tyckte den gjorde förr i tiden, och det tog hur lång tid som helst innan vi kom bort till den allmänna vätskekontrollen, tidigare fanns bara privata langningsstationer och jag var bra sugen på att svepa in med handen över bordet och dra med mig något hokus pokus. Men nä, det blev inget med det och nä, piggare av drickan blev jag inte heller. Det kändes som jag stapplade uppför backen till Västerbron och även om själva Västerbron inte gick lika stapplande så gick det långsamt. Det blev också något stopp och jag stretchade ut vaderna lite. Och sen hände det, spiken i kistan, när farthållarna för 3 timmar springer förbi. Om jag var mentalt svag i loppets skede tidigare blev det inte bättre av att verkligen få känslan att det kommer aldrig att gå som jag får när flagglöparna kommer flygande. En sluttid över 3 timmar är ett faktum och det är ofrånkomligt att det påverkar min inställning till att verkligen kämpa i varje steg. En minut kan bli till fem minuter, kan bli till, vad vet jag. Om jag innan kämpade mot mitt mål så kämpade jag nu bara mot att komma i mål. Torsgatan var minst så lång som den alltid är, Odengatan gick lite bättre och när man passerar 40 km så är det på något sätt första gången man inser att det börjar närma sig mål. Jag stapplar bort mot Humlegårdsparken och 41 km och sen får jag höra dagens lögn från nån speaker, ”här kommer en som ser pigg ut, startnummer 665 Kenth Svensson” och jag undrade fem f-n han förväxlade mig med för det kan inte varit mig han såg. Men nu är det bara en kilometer kvar och jag vet att om 5 minuter borde jag vara i mål. Jag känner mig rätt så icke närvarande där jag tar mig fram men jag tänker när jag springer ner bakom Stadion och in genom ingången att under 3,05 kommer det i alla fall bli, inte för att det är någon tröst. Jag springer halva varvet och tar mig i mål strax under 3,05 och känner mig rätt trött. Jag hänger kvar en stund och ser andra komma i mål, en del är trötta, en del är glada. Efter ett tag börjar jag gå mot utgången och då får jag mitt glada ögonblick, det kommer fram en tjej och säger hej. Jag tycker jag känner igen henne men det gör jag tydligen inte för vi har inte träffats säger hon. Men hon berättar att hon följer min och Saras Träningsglädje och gillar dem starkt. Där och då kändes det lika värdefullt som medaljen så tack för de fina orden Therese!

Jag träffar Anton som varit i mål en stund och vi tar oss ner till Östermalms IP och sätter oss och äter kanelbullar som det bjöds på. Efter en stund kom Peter också och sen vet jag inte hur länge vi satt där, vi kanske var lite trötta helt enkelt. Trött var jag resten av kvällen som bara bestod av att käka med mamma och pappa och sen soffläge framför TV4 Play där maran fanns, men sändningen var tydligen ingen höjdare så jag somnade. Ja, en mara kan ju gå bättre än så här helt klart, men så här är det ibland. Det är trots allt ett marathon och det är 42,2 km och mycket kan hända. Men, jag vill, vågar och tror också att jag kan komma tillbaka och ställa upp igen. För visst vill jag fortsätta att springa Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon.

Stockholm Marathon 2016

Jag, Trude och Paul på Stockholm Stadion, pigga och glada innan start!

Share Button

Kenth

4 kommentarer

  1. Bra krigat! Prestationen är nästan större när kroppen inte varit helt samarbetsvillig än när man haft en behagligare resa. Även om det sistnämnda såklart är mycket trevligare! På’t igen nästa år! Jag är ett klick från att anmäla mig. Även en sån här race report inspirerar!

  2. Kul att läsa och grattis till målgång trots att du själv kanske inte är supernöjd. Tycker alltid att dina loppberättelser är bra och levererar känsla oavsett om det har gått bra eller dåligt. Hoppas att det blir guld nästa gång du står på startlinjen!

  3. Va roligt att du minns mig från målgången!
    Tack själv för att du tog dig tid att prata :)

  4. Det är ju de maror som inte går så bra som är de tunga, springa en sub3-mara när det går bra är något helt annat. Bra kämpat! Du har ju kapacitet för sub3 och mer ändå, jag tänker att allt ditt engagemang i andras träning och som löpcoach ibland leder till att din egen träning inte blir helt optimal men det är ju ditt jobb och det som ger pengar i plånboken :) Synd att jag inte fick syn på dig i grupp B innan start eller efteråt, vi borde dessutom varit väldigt nära varandra längs med banan sett till dina tider under första halvan…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *