Min löparresa till Kenya och Tanzania

Genom mitt samarbete med KLM fick jag en perfekt möjlighet att göra en drömresa för en löpare som mig och i detta blogginlägg tänkte jag berätta om min löparresa till Kenya och Tanzania som jag gjorde tidigare i vinter. Jag berättade ju i förra blogginlägget om min stress och att då få möjlighet till ett miljöombyte kändes väldigt bra. Och att åka till Kenya och springa hade ju länge stått på önskelistan. Men när jag gör en sån resa vill jag hinna med lite av varje och inte bara springa, jag gillar ju att resa generellt. Jag gissade också att det finns väldigt många ställen att åka till i östra Afrika och KLM hjälpte mig med resrutten så jag flög till Nairobi i Kenya och flög hem från Dar es Salaam i Tanzania och på så sätt kunde jag få in ett skönt stopp på Zanzibar också.

Jag flög alltså till Nairobi och bodde sen på Kimbia i Ngong som ligger en knapp timme med bil från Nairobi. Att åka till Ngong eller Iten i Eldoret är nog det vanligaste när man ska åka på en löparresa till Kenya. Ngong är ett område med väldigt många duktiga kenyanska löpare så det kändes spännande. Standarden på boende och annat är inte vad vi svenskar är vana vid, men det var intressant att se hur kenyanerna bor, många gånger ännu mer ”spartanskt” än vad vi gjorde. Under mina dagar i Ngong sprang jag dels med mina svenska kompisar Johan och Simon som var med i Ngong men också andra svenskar, kenyanska guider och inte minste kenyanska grupper av löpare. Det är lätt att komma i kontakt med kenyanska löpare, inte minste för att Johan och Simon var där förra året också. Jag hade också fått med mig skor som min skopartner ON hade skänkt till kenyanska löpare och KLM hade hjälpt mig med att slippa extra avgifter för extra bagage och de kenyanska löparna tackar för vår hjälp. Mer detaljer kring löpningen i Kenya får jag återkomma till i ett separat blogginlägg.

Självklart ville jag inte bara åka på en löparresa till Kenya utan också åka på en safari och då är det Masai Mara som gäller. Detta var naturligtvis helt fantastiskt och jag rekommenderar alla som får möjlighet att åka på en riktig safari att göra det. En fantastisk upplevelse och det blir fantastiska bilder. Jag var med på en safari med två övernattningar i ett camp utanför själva reservatet och en kväll var vi också och besökte en masaiby, väldigt spännande måste jag säga, vilket annorlunda liv de lever. Masaierna berättade att världslöpare som David Rudisha, Eluid Kipchoge och Wilson Kipsang är masaier, så hur spartanskt de än lever så har de förutsättningar att bli världens bästa löpare.

En annan endagarsutflykt som jag och två andra svenskar åkte på var till naturreservatet Hells Gate som ligger ca 10 mil från Nairobi. Där fanns framförallt en cool ravin och springa lite i men där kunde vi också springa med zebror och giraffer ute på ängen på samma sätt som vi har kor hemma, fast hemma finns det staket, det gjorde det inte här.

Efter Kenya åkte jag som sagt vidare till Zanzibar. Hade det varit varmt och skönt i Kenya var det nu ännu varmare ute på Zanzibar. Det är fattigt på Zanzibar också, men de lever säkert mycket på turismen och därför fanns det också väldigt flådiga hotell och restauranger som jag kan tänka mig att mest turister har råd med. Jag åkte längst norrut på ön och bodde i Nungwi, en liten by som växer. Jag gillar strand och hav och vilka stränder det finns på Zanzibar, helt fantastiska. Det är inte så turistiskt utan mer äkta och naturligt. Jag var på Zanzibar ett par dygn för att njuta av semester och jag hängde mest på olika stränder. Så är man i östra Afrika tycker jag absolut det är en bra idé att åka ut till Zanzibar om man gillar stränder.

Efter Zanzibar avslutade jag resan på fastlandet, i Tanzanias huvudstad Dar es Salaam. Här tog jag det fortsatt lugnt, men passade också på att åka ut till den lilla ön Bongoyo som bara är ett par kilometer lång och några hundra meter bred. Det händer inte så mycket på Bongoyo, men det är något speciellt med öar och stränder så det var helt klart värt en dagsutflykt.

Jag kom tillbaka till hotellet så jag hann äta middag på hotellets strand i solnedgången innan taxin kom och hämtade mig. Jag hade nattflyg hem, helt perfekt. Och jag kommer ihåg hur taxichaffisen frågade mig när jag kommer tillbaka. Kanske en konstig fråga när man som svensk är i östra Afrika, men visst vill jag komma tillbaka, för det finns mycket häftigt i både Kenya och Tanzania och det är också väldigt enkelt att åka dit. Tänk så många som åker till Kanarieöarna som ligger utanför Afrikas västra kust när det är nästan lika enkelt att åka till östra Afrika. Så är du nyfiken, ta chansen att åka dit, det är faktiskt billigt med flyg till Nairobi i Kenya och med flyg till Dar es Salaam i Tanzania och på plats är det billigt att bo och leva för oss svenskar.

Share Button

Löpning mot stress

Ibland läser jag inlägg i sociala medier att någon ska vara personlig eller privat i ett inlägg och nu är det min tur. Eller tur och tur, jag hade gärna sluppit skriva detta blogginlägg för det är inget jag är speciellt glad över, tvärtom. 2017 var ett struligt år på många sätt och ofta var löpningen det som fortsatte ungefär som vanligt, förutom lite problem med en vad under början av hösten, men i sammanhanget var det ingenting. Men man kämpar på, gör sitt bästa, slår ibland knut på sig själv för att lösa det som behöver lösas, även om man gör det för någon annan och inte för sig själv. Men i början av december var det slut med det, kroppen brakade ihop, jag fattade inte riktigt vad som hände, blev ombedd att gå till läkare och det gjorde jag och fick diagnosen stress. Men vad är stress egentligen och hur hamnade jag här och varför klarade inte jag av detta? Frågorna var många och svaren få.

December gick och jag var extremt trött, det var inte ovanligt att jag fick gå och sova en stund vid 17-tiden. Jag försökte fortsätta springa, naturligtvis utan krav på varken distans eller tempo och ibland sprang jag så lite som 2-3 kilometer, men jag gjorde det, jag trodde på löpning mot stress. Visst hade jag ”panikångestattacker” men det hade inget med träningen eller löpningen att göra och andningen funkade ofta bättre när jag sprang. Jag undrade hur ensam jag var om att ha fått diagnosen stress, men i takt med att fler och fler fick reda på hur jag hade det märkte jag också hur vanligt det har blivit och det känns som 2017 var ett stressigt år för många.

I december var jag som sagt mest trött, men efter nyår började olika symptom att dyka upp. Jag fick svårt med att veta vad som är höger och vänster, om det tog 10 minuter att åka till stan visste jag inte hur lång tid det tog att åka samma väg tillbaka, jag tappade ord när jag skrev och läste, jag blev mer frustrerad för minsta lilla skitsak, osv. Symptomen kom och de avlöste varandra och när de tar slut får vi se. Men jag fortsatte springa och i januari sprang jag mycket för att verkligen se till att jag höll i löpningen. Möjligheten till miljöombyte dök upp och jag fick hjälp av min samarbetspartner KLM att åka till värmen och springa och ta det lugnt.

Jag har under perioden börjat läsa mer och en av de för mig mest intressanta böckerna har varit Hjärnstark med Anders Hansen. Jag har inte kommit igenom boken än, men jag tycker den blev bra väldigt snabbt och det blev också jobbigt för mig för jag kände mig så träffad. Summa summarum för boken känns ändå som att det nu finns forskning som visar att konditionsträning, gärna där man får upp en bra puls, är bra mot stress. Så att löpning mot stress känns vetenskapligt bevisat och jag har också hört att det är viktigt att man gör sånt man mår bra av och jag mår bra av att springa.

Så med detta blogginlägg om löpning mot stress gör jag en ny omstart på bloggen om mitt liv som löpare och jag hoppas att jag även framöver kan få inspirera till löpning. Det har tillkommit nya samarbetspartners, men mitt intresse för att resa och springa runt om i världen är precis som tidigare, jag dyker upp på olika event med mina partners och jag och mina löpcoachkollegor kan också erbjuda tjänster inom löpcoaching till både privatpersoner och företag.

Hoppas vi ses i löparvärlden, både live och i sociala medier, på instagram hittar ni mig på ”snabbafotterkenth

Löpning och stress

Share Button

Kall höst eller en tidig vinter?

Okej, jag kan vara lite frusen av mig ibland men nu undrar jag om det är en kall höst eller en tidig vinter? Natten mellan lördag och söndag skulle klockan ställas tillbaka och bara det gjorde ju att det blev mörkare en timme tidigare på eftermiddagarna för nu känns det som solen går ner på eftermiddagen och inte på kvällen. Och när solen går ner blir det inte bara mörkt, det blir kallt också.

Igår var jag inte speciellt sugen på att springa, men jag kände att jag borde och då fick jag hjälp av Åsa som inte brukar ha något emot att springa tillsammans. En dryg halvtimme senare var vi redo och det var fortfarande dagsljus och visst kändes det att det var lite kyligt. Vi rullade iväg i någon form av flexibelt lugnt snacketempo, som man gör när ingen är så noga med farten och känner att allt är okej. Vi behöver inte ha en viss fart och vi behöver inte känna att vi måste prestera för den andre. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, men det mesta är träningsrelaterat och det gav också uppslag till nya blogginlägg. Solen gick ner, vi stannade till för att få med en bild på det och mycket riktigt blev det ganska kallt. Så man kan säga att vi startade när det var ljust och kom hem när det var mörkt och vi var ute i drygt en timme och knappt 13 km.

Efteråt var det två saker jag tänkte lite extra på. Det ena var att nu blir det verkligen både mörkt och kallt på ett helt annat sätt än tidigare och hur påverkar detta min vilja att träna på kvällen? Ska jag kanske fortsätta min idé att försöka få till lite morgonpass, vi flyttade ju trots allt klockan så att det ska bli ljusare på morgonen. Jag tror också att även om det är skönt att ligga kvar i sängen på morgonen så är jag ibland dålig på att komma iväg och springa på kvällarna, speciellt när jag inte har någon att springa med och de flesta passen blir att jag springer själv. Eller så blir det gymmet, där är det varmare och jag behöver inte vara ensam även om alla tränar var för sig. Det andra jag tänkte på efter gårdagens runda var hur bra denna typ av pass egentligen är och samtidigt tror jag det är många som inte lägger så mycket värde i dem. Att sticka ut och springa lugnt en timme, typ 1 min/km långsammare än halvmarapers och helt enkelt samla lite mängd. Istället för att de flesta pass ska vara specialpass som intervaller, backe, styrka, långpass och allt vad det heter.

Share Button

Venedig i bilder

För en vecka sedan var jag och sprang Venedig Marathon i samarbete med flygbolaget KLM. Fantastiskt att få möjlighet att testa på lopp lite överallt, både på destinationer som känns naturliga för en löpare, men också lite mer udda men kanske ännu mer fantastiska destinationer. Venedig var ju en sådan fullträff, en stad man känner till, har sett bilder ifrån, har sett filmer ifrån, man vet att den är väldigt speciell men jag hade aldrig varit där. Nu dök möjligheten upp och jag var inte sen på att tacka ja. Jag kallar blogginlägget för Venedig i bilder, dels för att det kommer bli väldigt mycket bilder och dels för att det är med bilder det är bäst och lättast att beskriva Venedig.

Men innan bildkavalkaden eller ska vi skämtsamt kalla det för ett marathon i bilder, så ska jag försöka sätta lite ord på min upplevelse av Venedig. För när jag är ute och reser med KLM så försöker jag också vara lite resebloggare och beroende på typ av resmål så är det olika lätt att också dokumentera resmålet men att använda kameran i Venedig är väldigt enkelt, det är liksom inte lönt att lägga den i fickan. Man brukar säga att Venedig är som en stad på vatten och det stämmer egentligen väldigt bra. Jag ser det också som en ganska liten ö efter en 3-4 kilometer lång bro från fastlandet. Staden Venedig är inte så stor, den har knappt 300000 invånare, dvs mindre än Malmö. När man kommer fram till Venedig och redan när man ser första kanalen så är det som att kliva in i något som man visste hur det var men man hade aldrig sett det live. Ungefär som de höga skyskraporna i New York, man vet att de finns, men när man kommer dit kan man liksom inte låta bli att titta lite extra. Jag hade bestämt att jag skulle gå mycket och upptäcka på det sättet, dvs inte åka båt när jag inte behövde. Jag tänkte att jag har snabba skor och att glida runt i kanalerna tar mest tid och jag tror också man ser mer från land än nerifrån vattnet, men båda delarna är såklart bäst. Venedig är som sagt inte stort, men det finns en otrolig mängd gränder, riktigt smala gränder. Och även om det ibland går ganska fins att följa de populäraste gränderna med mest butiker så ville jag också komma bort från det och se lite annat. Detta gjorde att jag kom ganska fel ganska många gånger och jag har sagt att jag har aldrig använt Google Maps så mycket som under mina dagar i Venedig. Det är alltid nära till en kanal och vid en kanal finns det alltid en möjlighet till en bra bild. Och när man går över en del större kanaler så tänker man på att här har det säkert spelats in en del filmer. Och under min sista dag i Venedig såg jag också en filminspelning.

Det finns naturligtvis en del kända sevärdheter i Venedig och den ståtliga Rialtobron, som var den första bron som byggdes över Canal Grande är en av dem och naturligtvis är Markusplatsen en annan. Båda fylls av turister stora delar av dygnet. Men återigen, jag tycker att man upplever Venedig bäst om man vågar gå lite utanför de naturliga gränderna, om man vågar gå lite vilse. Var ska man bo i Venedig då? Ja, jag tycker själv att jag bodde väldigt bra och jag bodde nära Markusplatsen och på en liten tvärgata upp från vattnet där en mängd båtar går ifrån. Jag kunde t ex åka båt till flygplatsen, hur ofta gör man det? Men ett boende i detta området så tycker jag man har nära till mycket och även om Venedig inte är så stort så tar det tid att ta sig fram och speciellt om man kommer lite fel ibland. så självklart är det bra att bo i ett bra geografiskt läge.

I början av min vistelse i Venedig var det lite molnigt och disigt och kanske inte det bästa för att ta bra bilder, jag tänkte ju mer på blå himmel. Jag är ingen proffsfotograf och har bara en vanlig enkel kamera och jag har ingen koll på vilka justeringar jag kan göra. I slutet av vistelsen så kom solen och den blå himmeln fram och jag var runt och tog bilder igen. Och med facit i hand så blir det coola och lite mystiska bilder när det är molnigt och disigt så alla bilderna får sin charm.

Och nu ett skönt bildmarathon från mina dagar i Venedig, en stad på vatten.

Share Button

Race report Venedig Marathon 2017

Då var det dags att skriva en race report Venedig Marathon 2017. Rent spontant skulle jag kunna säga att den kanske blir lite annorlunda än vanligt, av olika anledningar. En anledning är att, som jag nämnt lite om på instagram, att vilket lopp jag springer kan ju grunda sig på att jag gärna vill springa ett specifikt lopp men också för att jag gärna vill besöka en specifik plats och det är ju lite det fina med detta att springa lopp utomlands, man kan se det på så många olika sätt och välja olika ”taktik” varje gång. I detta fallet var jag sugen på att besöka Venedig och att det fanns ett marathon som passade bra i tid gjorde valet enkelt. Men jag har också haft skavanker med en vad och en häl senaste tiden så det har inte blivit så mycket löpning sen i somras och senaste passet över 18 km var nog i juli. Därför hade jag inget guld, silver och bronsmål på det sätt jag beskrivit ett antal gånger tidigare utan jag hade inget tidsmål alls utan målet var att kroppen skulle hålla eller iaf inte blev sämre var det viktigaste.

Venedig är en speciell stad med mycket vatten vilket innebär att där en vanlig stad skulle ha busslinjer har Venedig båtlinjer. Men man upptäcker Venedig bäst till fots så jag har gått en hel del dessa dagarna. Detta gjorde att när jag i morse skulle ta mig till platsen där bussarna gick till starten så var det båt som gällde och jag hade ingen koll alls. Varifrån går den, vilken linje, vad kostar det, osv. Min tanke var att jag skulle gå dit där bussen skulle avgå och det hade kanske egentligen gått bra, men kl 6 på morgonen var det kolsvart i Venedig och jag kunde såklart inte ge mig in i stans alla labyrinter. Men, det gick fint, jag hittade en båt och tajmingen med bussen blev kanon. Ståplats på bussen iofs, men jag sov nästan ändå så det var lugnt. Väl framme vid starten så fanns det ett stort tält att hålla värmen i, äta frukost, byta om, osv. Jag satt och kurade och käkade lite, tittade på folk och hur de agerar. Ganska kul att dra slutsatser utifrån vilket land de kommer ifrån. Med ungefär en timme till start var det dags att lämna in klädpåsen och hålla värmen utomhus. Jag strosade omkring, hittade lite mer ställen att kura inomhus och jag hade också en svart sopsäck som jag gick omkring i. Efter ett tag gick jag in i startfållan och började smålufsa lite, men herregud, att ens röra på kroppen som kändes stelfrusen trots sopsäck var ingen lätt känsla. Men tiden rullade på och helt plötsligt var det dags för start. 8000 anmälda löpare, jag stod i första ledet av fem, förutom elitledet, men jag undrade nästan vad jag gjorde där för mitt fokus var ju att följa känslan och hålla en tumme för att kroppen håller. Men farthållare för 3.20 i mål stod i samma fålla så då tänkte jag att jag står kvar.

Starten går och jag lufsar iväg, verkligen lufsar jämfört med hur andra marathonstarter brukar se ut. Jag märker hur en del är ivriga att fixa sig en bra position redan de första 200 meterna trots att det egentligen inte är så trångt. Men, men, det är ju bara 42 km kvar så det gäller tydligen att ladda från start. :-) Jag kommer in i en skön lunk och att jag inte känner något i kroppen, dvs vad och häl, är ju bra, men jag vet ju också att det brukar dyka upp efter ett tag. Det är inte dåligt med 8000 löpare på något sätt, men det blir ändå lite glest efter några kilometer och det bildas lite klungor som egentligen upplöses lika fort som de blir till. Eftersom jag liksom har lufsat ifatt bakifrån så har jag något högre fart vilket faktiskt märks, jag skulle behöva sänka farten för att landa in i klungan men istället så håller jag en fart som känns lagom och framförallt lugnare än vanligt. Grupper kommer och går som sagt och ibland känns det som jag är lite lok åt en grupp och visst, det kan jag väl vara, så länge jag kör mitt race så får andra hänga på om de vill.

Vid 10 km hade jag planerat att jag skulle stanna och lägga upp en film på instastories och jag följde min plan vid vätskekontrollen strax efter 10 km. Detta gjorde att jag hamnade lite efter men jag hade mitt flyt och kom ikapp igen. Vi springer ute på den italienska landsbygden och ibland kommer vi förbi någon större by och lite åt det håller är det i Boston Marathon också. Jag passar på att se lite hur de verkar ha det här ute på landet. Jag har ju inte sprungit så långt på väldigt länge så det kändes nästan som vi behövde vänta på passeringen halvvägs, pannbenet för långdistans är inte riktigt med i matchen. Men till slut kom vi halvvägs och det blev en ny film. Det känns lite konstigt när jag ställer mig vid sidan om, filmar mina medlöpare och hejar på dem, för att sen springa ifatt dem som inget har hänt. Jag kan tänka mig att några tyckte jag var lite fånig, men det struntade jag i. Jag tror också att någon försökte prata med mig, men jag tror det var på holländska för jag sprang med en tröja med en KLM-logga på ryggen. Man springer alltså från landsbygden och in till Venedig och konceptet är alltså liknande i Boston och jag brukar jämföra det med om att vi skulle springa från Arlanda till Stockholm. Fram till 27 km rullar det på fint, men en stund innan 30 km börjar det kännas lite långt och jag passar på att stanna vid en snygg bro för en selfie, så fick jag ju vila lite också. Vi ska springa på en lång bro över till Venedig och jag vill att den ska dyka upp för när den har dykt upp kan den fortare ta slut. Men först ska vi springa igenom parken vid brofästet. Jag är lite trött och lägger mig ibland bakom några andra och ”vilar” lite. Och äntligen kommer vi över till Venedig, det tror jag alla har väntat på. Jag gissar att det kommer hända lite mer och det kommer vara mer folk rent generellt och visst har jag rätt. Vi springer ibland alldeles intill vattenkanten och det har svämmat över lite så det är ganska blött, men jag tror inte någon brydde sig, knappt jag heller, man hade inget val. Kroppen har varit okej, men nu börjar jag bli väldigt trött i höftpartiet och jag känner också hur det börjar svida ordentligt kring höger knä. Venedig är fylld med kanaler och alla dessa kanalerna som vi behöver passera har de byggt ramper på broarna för oss löpare så det blir ett gäng broar att springa över, jag tror jag såg siffran 14 och det var sjukt jobbigt. Jag stannar till ett par gånger och kör lite filmer för stories och vilan är välkommen. Till slut kommer vi fram till San Marco också, Markusplatsen, och där har av någon anledning sjukt mycket vatten samlats så på ett ställe var det säkert en decimeter djupt. Där var det inte tal om att inte bli blöt, det var snarare så att man fick lyfta på fötterna lite extra. Här nånstans ser jag att det kanske är runt en kilometer kvar och det är såklart lite skönt. Efter en sväng inne på Markusplatsen kommer vi ut till vattenlinjen igen och vi har ytterligare några broar att passera innan det är dags för målgång. Men till slut hör jag speakern och jag ser var målet är. Ner för sista bron och på upploppet stannar jag till en sista gång och börjar filma och får igång publiken ganska bra och snurrar ett varv innan jag springer vidare in i mål.

Jag kände mig lite trött de sista 5-7 kilometerna men jag är glad att jag inte fick ont i vaden eller hälen. Hälen kände jag lite vi något tillfälle, men inget illa. Jag tar någon ny selfie och börjar ta mig bort genom allt det som händer efter målgång, med medalj, plastskynke, massage, osv. Sen börjar det jobbigaste, ta mig tillbaka till hotellet. Det kanske var 1-1,5 km och jag hade lite svårt att gå med tanke på hur det sved i vänster knä. Men, man måste ju, så jag biter ihop och tar mig hem. Väl inne på rummet känner jag det lite tydligare, jag är väldigt trött i vissa partier i kroppen. Så det blir en varm dusch och lite slappande på sängen. Men jag ville passa på att gå ut lite till så jag tog mod till mig, klädde om och gick ut. Kameran var med och det blev en hyfsad runda inkl middag innan jag var hemma igen.

Så det är alltså med en viss lättnad jag nu kan känna att problemen med vad och häl är ganska borta och det är hälen som inte är bra, men jag kunde springa med det iaf, så det känns lugnt. Så nu kan jag så småningom börja träna lite mer hemma, det har varit väldigt sparsamt med träningen senaste tiden.

Lättad efter målgång att vaden och hälen höll ganska bra!

Share Button