Venedig i bilder

För en vecka sedan var jag och sprang Venedig Marathon i samarbete med flygbolaget KLM. Fantastiskt att få möjlighet att testa på lopp lite överallt, både på destinationer som känns naturliga för en löpare, men också lite mer udda men kanske ännu mer fantastiska destinationer. Venedig var ju en sådan fullträff, en stad man känner till, har sett bilder ifrån, har sett filmer ifrån, man vet att den är väldigt speciell men jag hade aldrig varit där. Nu dök möjligheten upp och jag var inte sen på att tacka ja. Jag kallar blogginlägget för Venedig i bilder, dels för att det kommer bli väldigt mycket bilder och dels för att det är med bilder det är bäst och lättast att beskriva Venedig.

Men innan bildkavalkaden eller ska vi skämtsamt kalla det för ett marathon i bilder, så ska jag försöka sätta lite ord på min upplevelse av Venedig. För när jag är ute och reser med KLM så försöker jag också vara lite resebloggare och beroende på typ av resmål så är det olika lätt att också dokumentera resmålet men att använda kameran i Venedig är väldigt enkelt, det är liksom inte lönt att lägga den i fickan. Man brukar säga att Venedig är som en stad på vatten och det stämmer egentligen väldigt bra. Jag ser det också som en ganska liten ö efter en 3-4 kilometer lång bro från fastlandet. Staden Venedig är inte så stor, den har knappt 300000 invånare, dvs mindre än Malmö. När man kommer fram till Venedig och redan när man ser första kanalen så är det som att kliva in i något som man visste hur det var men man hade aldrig sett det live. Ungefär som de höga skyskraporna i New York, man vet att de finns, men när man kommer dit kan man liksom inte låta bli att titta lite extra. Jag hade bestämt att jag skulle gå mycket och upptäcka på det sättet, dvs inte åka båt när jag inte behövde. Jag tänkte att jag har snabba skor och att glida runt i kanalerna tar mest tid och jag tror också man ser mer från land än nerifrån vattnet, men båda delarna är såklart bäst. Venedig är som sagt inte stort, men det finns en otrolig mängd gränder, riktigt smala gränder. Och även om det ibland går ganska fins att följa de populäraste gränderna med mest butiker så ville jag också komma bort från det och se lite annat. Detta gjorde att jag kom ganska fel ganska många gånger och jag har sagt att jag har aldrig använt Google Maps så mycket som under mina dagar i Venedig. Det är alltid nära till en kanal och vid en kanal finns det alltid en möjlighet till en bra bild. Och när man går över en del större kanaler så tänker man på att här har det säkert spelats in en del filmer. Och under min sista dag i Venedig såg jag också en filminspelning.

Det finns naturligtvis en del kända sevärdheter i Venedig och den ståtliga Rialtobron, som var den första bron som byggdes över Canal Grande är en av dem och naturligtvis är Markusplatsen en annan. Båda fylls av turister stora delar av dygnet. Men återigen, jag tycker att man upplever Venedig bäst om man vågar gå lite utanför de naturliga gränderna, om man vågar gå lite vilse. Var ska man bo i Venedig då? Ja, jag tycker själv att jag bodde väldigt bra och jag bodde nära Markusplatsen och på en liten tvärgata upp från vattnet där en mängd båtar går ifrån. Jag kunde t ex åka båt till flygplatsen, hur ofta gör man det? Men ett boende i detta området så tycker jag man har nära till mycket och även om Venedig inte är så stort så tar det tid att ta sig fram och speciellt om man kommer lite fel ibland. så självklart är det bra att bo i ett bra geografiskt läge.

I början av min vistelse i Venedig var det lite molnigt och disigt och kanske inte det bästa för att ta bra bilder, jag tänkte ju mer på blå himmel. Jag är ingen proffsfotograf och har bara en vanlig enkel kamera och jag har ingen koll på vilka justeringar jag kan göra. I slutet av vistelsen så kom solen och den blå himmeln fram och jag var runt och tog bilder igen. Och med facit i hand så blir det coola och lite mystiska bilder när det är molnigt och disigt så alla bilderna får sin charm.

Och nu ett skönt bildmarathon från mina dagar i Venedig, en stad på vatten.

Share Button

Race report Venedig Marathon 2017

Då var det dags att skriva en race report Venedig Marathon 2017. Rent spontant skulle jag kunna säga att den kanske blir lite annorlunda än vanligt, av olika anledningar. En anledning är att, som jag nämnt lite om på instagram, att vilket lopp jag springer kan ju grunda sig på att jag gärna vill springa ett specifikt lopp men också för att jag gärna vill besöka en specifik plats och det är ju lite det fina med detta att springa lopp utomlands, man kan se det på så många olika sätt och välja olika ”taktik” varje gång. I detta fallet var jag sugen på att besöka Venedig och att det fanns ett marathon som passade bra i tid gjorde valet enkelt. Men jag har också haft skavanker med en vad och en häl senaste tiden så det har inte blivit så mycket löpning sen i somras och senaste passet över 18 km var nog i juli. Därför hade jag inget guld, silver och bronsmål på det sätt jag beskrivit ett antal gånger tidigare utan jag hade inget tidsmål alls utan målet var att kroppen skulle hålla eller iaf inte blev sämre var det viktigaste.

Venedig är en speciell stad med mycket vatten vilket innebär att där en vanlig stad skulle ha busslinjer har Venedig båtlinjer. Men man upptäcker Venedig bäst till fots så jag har gått en hel del dessa dagarna. Detta gjorde att när jag i morse skulle ta mig till platsen där bussarna gick till starten så var det båt som gällde och jag hade ingen koll alls. Varifrån går den, vilken linje, vad kostar det, osv. Min tanke var att jag skulle gå dit där bussen skulle avgå och det hade kanske egentligen gått bra, men kl 6 på morgonen var det kolsvart i Venedig och jag kunde såklart inte ge mig in i stans alla labyrinter. Men, det gick fint, jag hittade en båt och tajmingen med bussen blev kanon. Ståplats på bussen iofs, men jag sov nästan ändå så det var lugnt. Väl framme vid starten så fanns det ett stort tält att hålla värmen i, äta frukost, byta om, osv. Jag satt och kurade och käkade lite, tittade på folk och hur de agerar. Ganska kul att dra slutsatser utifrån vilket land de kommer ifrån. Med ungefär en timme till start var det dags att lämna in klädpåsen och hålla värmen utomhus. Jag strosade omkring, hittade lite mer ställen att kura inomhus och jag hade också en svart sopsäck som jag gick omkring i. Efter ett tag gick jag in i startfållan och började smålufsa lite, men herregud, att ens röra på kroppen som kändes stelfrusen trots sopsäck var ingen lätt känsla. Men tiden rullade på och helt plötsligt var det dags för start. 8000 anmälda löpare, jag stod i första ledet av fem, förutom elitledet, men jag undrade nästan vad jag gjorde där för mitt fokus var ju att följa känslan och hålla en tumme för att kroppen håller. Men farthållare för 3.20 i mål stod i samma fålla så då tänkte jag att jag står kvar.

Starten går och jag lufsar iväg, verkligen lufsar jämfört med hur andra marathonstarter brukar se ut. Jag märker hur en del är ivriga att fixa sig en bra position redan de första 200 meterna trots att det egentligen inte är så trångt. Men, men, det är ju bara 42 km kvar så det gäller tydligen att ladda från start. :-) Jag kommer in i en skön lunk och att jag inte känner något i kroppen, dvs vad och häl, är ju bra, men jag vet ju också att det brukar dyka upp efter ett tag. Det är inte dåligt med 8000 löpare på något sätt, men det blir ändå lite glest efter några kilometer och det bildas lite klungor som egentligen upplöses lika fort som de blir till. Eftersom jag liksom har lufsat ifatt bakifrån så har jag något högre fart vilket faktiskt märks, jag skulle behöva sänka farten för att landa in i klungan men istället så håller jag en fart som känns lagom och framförallt lugnare än vanligt. Grupper kommer och går som sagt och ibland känns det som jag är lite lok åt en grupp och visst, det kan jag väl vara, så länge jag kör mitt race så får andra hänga på om de vill.

Vid 10 km hade jag planerat att jag skulle stanna och lägga upp en film på instastories och jag följde min plan vid vätskekontrollen strax efter 10 km. Detta gjorde att jag hamnade lite efter men jag hade mitt flyt och kom ikapp igen. Vi springer ute på den italienska landsbygden och ibland kommer vi förbi någon större by och lite åt det håller är det i Boston Marathon också. Jag passar på att se lite hur de verkar ha det här ute på landet. Jag har ju inte sprungit så långt på väldigt länge så det kändes nästan som vi behövde vänta på passeringen halvvägs, pannbenet för långdistans är inte riktigt med i matchen. Men till slut kom vi halvvägs och det blev en ny film. Det känns lite konstigt när jag ställer mig vid sidan om, filmar mina medlöpare och hejar på dem, för att sen springa ifatt dem som inget har hänt. Jag kan tänka mig att några tyckte jag var lite fånig, men det struntade jag i. Jag tror också att någon försökte prata med mig, men jag tror det var på holländska för jag sprang med en tröja med en KLM-logga på ryggen. Man springer alltså från landsbygden och in till Venedig och konceptet är alltså liknande i Boston och jag brukar jämföra det med om att vi skulle springa från Arlanda till Stockholm. Fram till 27 km rullar det på fint, men en stund innan 30 km börjar det kännas lite långt och jag passar på att stanna vid en snygg bro för en selfie, så fick jag ju vila lite också. Vi ska springa på en lång bro över till Venedig och jag vill att den ska dyka upp för när den har dykt upp kan den fortare ta slut. Men först ska vi springa igenom parken vid brofästet. Jag är lite trött och lägger mig ibland bakom några andra och ”vilar” lite. Och äntligen kommer vi över till Venedig, det tror jag alla har väntat på. Jag gissar att det kommer hända lite mer och det kommer vara mer folk rent generellt och visst har jag rätt. Vi springer ibland alldeles intill vattenkanten och det har svämmat över lite så det är ganska blött, men jag tror inte någon brydde sig, knappt jag heller, man hade inget val. Kroppen har varit okej, men nu börjar jag bli väldigt trött i höftpartiet och jag känner också hur det börjar svida ordentligt kring höger knä. Venedig är fylld med kanaler och alla dessa kanalerna som vi behöver passera har de byggt ramper på broarna för oss löpare så det blir ett gäng broar att springa över, jag tror jag såg siffran 14 och det var sjukt jobbigt. Jag stannar till ett par gånger och kör lite filmer för stories och vilan är välkommen. Till slut kommer vi fram till San Marco också, Markusplatsen, och där har av någon anledning sjukt mycket vatten samlats så på ett ställe var det säkert en decimeter djupt. Där var det inte tal om att inte bli blöt, det var snarare så att man fick lyfta på fötterna lite extra. Här nånstans ser jag att det kanske är runt en kilometer kvar och det är såklart lite skönt. Efter en sväng inne på Markusplatsen kommer vi ut till vattenlinjen igen och vi har ytterligare några broar att passera innan det är dags för målgång. Men till slut hör jag speakern och jag ser var målet är. Ner för sista bron och på upploppet stannar jag till en sista gång och börjar filma och får igång publiken ganska bra och snurrar ett varv innan jag springer vidare in i mål.

Jag kände mig lite trött de sista 5-7 kilometerna men jag är glad att jag inte fick ont i vaden eller hälen. Hälen kände jag lite vi något tillfälle, men inget illa. Jag tar någon ny selfie och börjar ta mig bort genom allt det som händer efter målgång, med medalj, plastskynke, massage, osv. Sen börjar det jobbigaste, ta mig tillbaka till hotellet. Det kanske var 1-1,5 km och jag hade lite svårt att gå med tanke på hur det sved i vänster knä. Men, man måste ju, så jag biter ihop och tar mig hem. Väl inne på rummet känner jag det lite tydligare, jag är väldigt trött i vissa partier i kroppen. Så det blir en varm dusch och lite slappande på sängen. Men jag ville passa på att gå ut lite till så jag tog mod till mig, klädde om och gick ut. Kameran var med och det blev en hyfsad runda inkl middag innan jag var hemma igen.

Så det är alltså med en viss lättnad jag nu kan känna att problemen med vad och häl är ganska borta och det är hälen som inte är bra, men jag kunde springa med det iaf, så det känns lugnt. Så nu kan jag så småningom börja träna lite mer hemma, det har varit väldigt sparsamt med träningen senaste tiden.

Lättad efter målgång att vaden och hälen höll ganska bra!

Share Button

Inför Venedig Marathon 2017

Jag tänkte att jag samlar ihop lite tankar inför Venedig Marathon 2017. sen jag fick frågan om det inte skulle vara kul att springa Venedig Marathon så har jag sett fram emot det. Detta är ju en stor del av det jag gillar med att resa och springa, att man kan komma till så fantastiska platser. Ibland är det loppet om är i fokus och ibland är det resmålet som är i fokus. Och för mig som inte har varit i Venedig tidigare, som ju är en väldigt speciell stad, så blir ju detta fantastiskt. Och därför har jag heller aldrig sett detta loppet som ett lopp jag ska satsa på utan snarare göra allt jag kan för att uppleva det så bra som möjligt.

Eftersom kroppen med häl och vad inte varit på sin bästa sida i höst så passar ju denna taktik, dvs att uppleva loppet och staden så bra som möjligt, väldigt bra in. Och jag förstår att det är många andra som tänker likadant, för häng med här: Det är 8000 löpare som springer maran, ungefär en tredjedel av dessa, dvs typ 2700 löpare kommer från utlandet och från 77 olika länder. Tänk att på 2700 utländska löpare så är det från 77 olika länder, som har rest till en stad i Italien med knappt 300 000 invånare, dvs mindre än Malmö. Här tror jag alltså att det är Venedig som lockar oss utländska marathonturister att komma och springa detta lopp i denna coola stad.

Jag ska komma tillbaka till staden Venedig lite mer i ett annat inlägg, så nu nöjer jag mig med att säga att jag har gått runt en hel del sen jag kom hit och det är inte lätt att hitta i alla gränder. Jag har aldrig använt Google Maps så många gånger på så kort tid som jag gjort här i Venedig.

Jag var idag också ute på mässan och hämtade nummerlappen. Ingen jättemässa, men helt okej med tanke på antalet deltagare i loppet. Man ser helt klart lite andra märken än vad man gör hemma i Sverige och jag hittade också mina köra ON Running var med på mässan. Jag la också märke till vilken mängd marathonlopp det finns att springa i Italien och många av dem verkar gå på hösten. Marathonlöpning är stort i Italien och vi kommer ju ihåg att både Gelindo Bordin och Stafano Baldini har vunnit OS-guld på distansen, 1988 resp 2004, så visst kan italienarna springa marathon.

ON Running var med på mässan!

Till sist vill jag bara poängtera att målsättningen är inte att springa så fort som möjligt, det är snarare att uppleva så bra som möjligt. Jag är okej med detta och det är viktigast för mig. En del sänker förväntningar och laddar upp med ursäkter om det inte skulle gå som omgivningen tror och hoppas, men jag behöver inte tänka så. Jag är trygg i mig själv över detta och behöver inte bry mig om vad omgivningen kanske tror att jag ska kunna springa på. Jag har min plan och idé och klarar mig bra med den hur det än går.

Det här planerar jag springa i, hoppas jag flyger fram i tröjan från KLM! :-)

Share Button

Omstart nummer X

Känner ni till LG Skoog? Han kör lite omstart på sin blogg lite allt som oftast. Min blogg har ju legat lite i dvala ett tag, men jag känner för att plocka upp den igen, hoppas det är någon som vill läsa, annars får jag helt enkelt se det som lite egen terapi att skriva av mig om hur det går i träningen. För att öka chanserna till en lyckad omstart nummer X så tar jag hjälp för att ge bloggen ett nytt utseende och det utseende den har just nu kommer säkert att ändra sig lite, vi provar oss fram så var inte förvånad om bloggen byter utseende ibland närmsta veckorna.

Under tiden som det varit tyst på bloggen har jag iaf fortsatt med instagram och där hittar du mig nu på kontot ”snabbafotterkenth” och det är alltså jag som är Kenth. Fötterna har absolut varit snabbare än vad de är nu, så ni förstår att det ju bara är ett påhittat namn, precis som de som kallar sig något med ”marathonförnamn” utan att de springer marathon speciellt ofta. Att fötterna inte är så snabba som de har varit och förhoppningsvis fortfarande kan vara är för att jag har haft problem med en häl och en vad sedan augusti och jag har därför inte kunnat springa så mycket och det har heller inte känts så kul att göra det när det mest strular. Nu är jag och kroppen förhoppningsvis på gång igen, inte vad gäller träningsmängden men kroppen borde hålla iaf, hoppas jag.

På samarbetsfronten är jag väldigt tacksam och stolt för samarbetena jag fortfarande har med Craft och KLM. Det är en fantastiskt skön känsla när man känner att man är så nöjd med sina samarbetspartners att man inte vill byta bort dem mot något annat företag inom samma segment och så känner jag med både Craft och KLM. Och det går bra för både Craft och KLM. Craft fortsätter leverera med kvalitet och är specifika med vad kläderna ska användas till för idrott, det kan t ex skilja på löpning, cykel och längdskidåkning utifrån vårt rörelsemönster. Och KLM utökar med nya spännande destinationer runt om i världen, där Split i Kroatien är en av dem. Jag reste till Split och ut till ön Hvar i somras och med tanke på hur mycket svenskar och idrottare jag märkte var i Kroatien i somras så vad det nog ett bra val av ny destination. KLM var också först i världen med att flyga reguljärt transkontinentalt på biobränsle; varenda flight Los Angeles-Amsterdam går på jetbränsle tillverkat av använda matoljor. Nytt på samarbetsfronten är det schweiziska skomärket ON Running som jag började testa lite smått i början av sommaren och föll pladask och fick förmånen att inleda ett samarbete även med dem. ON är ett relativt nytt märke på den svenska marknaden men jag har sett det tidigare när jag sprungit lopp utomlands. Och det är jättekul att så många har sett att jag börjat springa med detta märke, framförallt via instagram, och ställt nyfikna frågor både via sociala medier och direkt till mig live. Och så det senaste tillskottet, som jag än så länge testar lite, är Umara, nutritionsmärket för idrottare som de härliga grundarna Simon och Tommy kallar det. Och jösses alltså, Umara kommer stort, killarna har fattat grejen, de vill i grund och botten hjälpa individer att prestera mera, och att ha den tanken istället för några affärsmål tror jag är en framgångsfaktor i längden. Och får man uppdraget att bli officiell leverantör av sportdryck till svensk friidrott så har man nog koll på sina produkter och dess näringsinnehåll. De har också många triathleter som ambassadörer och de är ju också en målgrupp som verkligen behöver det bästa i en så konditionskrävande idrott.

Jag hoppas ni tycker det är lite kul att jag nu planerar en liten omstart av bloggandet om min löpning, allt från tankarna kring min träning och löpningen till mina resor runt om i världen för att springa lopp eller träna på sköna platser.

Löpträning på ön Hvar i Kroatien i somras!

Share Button

Prinsens minne 2017 – race report

Idag var det Prinsens minne i Halmstad, det klassiska loppet som går utmed Prins Bertils stig. Det var inte något lopp jag hade med i långtidsplanen eftersom jag inte visste om jag skulle vara hemma den här helgen. Men nu blev det så och jag har också en löparpolare som gärna ville ha lite hjälp med farthållningen och det börjar nästan kännas som det blivit lite av min grej. Jag kände inte heller mig i form för att ge järnet för egen del och då kunde jag ju lika gärna ställa upp och få ett bra pass. För det skulle inte gå sakta på något sätt, vi skulle sikta på under 1.27 på halvmaran som innebär 4.07 min/km i snitt, så jag skulle helt klart få kämpa jag också, men jag kunde ju försöka kämpa i jämn fart. 1.27 är också i krokarna runt vad jag brukar öppna första halvan på marathon så fartkänslan borde finnas där.

Vädret när jag vaknade var liksom ingenting, dvs vit molnig himmel och 18 grader, bra för att springa helt enkelt. Jag var på plats en dryg timme innan start, skulle ju efteranmäla mig. Träffade på lite folk man hejar på, pratar någon minut med, det är ju ändå lite hemmabana det här och en del kände jag igen från sociala medier. En timme går fort, lite uppvärmningsjogg så var vi redo och regnet var också redo. Starten går och det är lite lustigt för det är på samma ställe som vi sprungit intervaller på tisdagarna men när allt är uppbyggt och med mycket folk känner man knappt igen sig. I drar iväg och eftersom jag känner att jag ”jobbar” så är jag noga med farten direkt och kollar klockan varje minut. På en minut får vi inte hinna mer än 250 meter, gör vi det går det för fort. I början är det lite stig i skogen och småtrångt som också kan kännas frustrerande. Men allt går bra, farten sitter där och det blir lite lättare att hålla koll och välja spår när vi kommer ut på asfalten. Det märks att en del går lite fort, men de flesta verkar ha hyfsat koll på läget. Vi rullar på och jag känner att vi har en del löpare med oss och det är ju lite kul. Strax innan 5 kilometer springer vi ner på Prins Bertil stig och vi passerar 5 km på runt 20.20-20.25 nånting, klart godkänt. Regnet vräker ner och det är ganska blött att springa i alla pölar som uppstår på både grus och asfalt. Men, det är bara att köra och jag tycker det rullar på i en bekväm men bra fart. Efter runt 8 km så kommer vi upp på vägen som leder sista biten in till Tylösand, ni vet där man med bil svängt av vänster från vanliga Tylösandsvägen och åker in bland golfbanorna. Strax innan 10 km så känner jag hur min inte helt perfekta vad börjar göra sig lite mer påmind. Jag har ju känt av den men tyckte det blivit bättre senaste dagarna. 10 km passerar vi på ca 40:50, helt i linje med tänkt 4.05-fart som vi skulle sikta mot första milen. Men jag känner att vaden inte vill springa mer och jag springer bara några hundra meter innan jag berättar för Åsa och bestämmer mig för att kliva av. Jag vet att jag gjorde rätt och jag kände inte så mycket ”fan också” utan det var helt naturligt att kliva av när kroppen talar om för mig att jag ska stanna.

Jag gick till närmsta vätskekontroll och berättade läget och sen började en lång kall väntan på att bli upphämtad och körd till målet. Så när jag väl kom till målområdet var det bara att hämta ut överdragskläderna och få skjuts hem snabbast möjligt till en varm dusch. Lite synd, för minglet efter mål hade säkert varit roligt. Men, det blir inte alltid som man tänkt sig.

Men, det gick bra för Åsa resten av vägen och hon sprang in på nya fina personliga rekordet 1:26:11. Hon fortsatte helt enkelt att hålla jämn fart och det är hon bra på.

Prinsens minne 2017

Share Button