Tankar inför Boston Marathon 2018

Såhär dagen innan ska jag försöka skriva ner mina tankar inför Boston Marathon 2018. Det blir min 8:e mara i Boston, men som det känns just nu blir den olika alla de andra och anledningarna är såklart förutsättningarna. Och jag tycker det är rimligt att ta hänsyn till förutsättningarna, tycker inte du det? Men jag vet att det finns de som inte tänker så.

För det första har jag såklart min stress som jag berättade om i ett tidigare blogginlägg om min stress. Tack för all fin respons jag har fått från det inlägget. Jag förstår att det inte är så lätt att förstå för de som inte har varit med om liknande och jag kräver inte att någon ska förstå heller. Däremot är det tråkigt och jobbigt när en del verkar tro att allt är tipptopp för att man sett att jag har sprungit några pass. Visst kan jag springa och det har jag försökt att göra hela tiden, även om det var tufft i början, men att göra det med en sån kvalitet så att man tror på stordåd här i Boston är lite att ta i. Jag känner också hur påverkad jag har blivit när folk säger att allt verkar vara så bra och att det kommer gå så jäkla snabbt i Boston. Men nej, förutsättningarna för att göra den träning som krävs för att jag ska kunna springa mitt bästa Boston Marathon imorgon har inte funnits. så då tycker jag heller inte att det är rimligt att tro det.

Sen har vi såklart vädret. Jag har sprungit Boston när det har varit varmt som det var 2012 och jag har sprungit det när det varit kallt och regn som 2015. Men i år ser det ut att bli ännu värre än 2015. I runda slängar säger prognosen 4-7 grader, motvind hela vägen (man springer ganska rakt ”från A till B”) och en jäkla massa regn. Tankarna går till Stockholm Marathon 2012 där jag fick besöka sjukvårdstält 3 gånger för att värma mig och gick i mål på 4 timmar och 18 minuter om jag minns rätt. Läs gärna min race report från Stockholm Marathon 2012 och från Boston Marathon 2015. Vädret är också en förutsättning och den är inte den bästa, dels är det inte ”mitt väder” rent generellt och med maran i Stockholm i minnet där jag hade 1 timme och 20 minuter längre tid än normalt känns det orimligt för mig att jag ska kunna prestera på toppen av min nivå imorgon.

Klädval är såklart något annat som det pratas och funderas mycket på. Vad och hur mycket behöver man egentligen? Ja, vi är ju olika, men jag fryser lätt och jag vill inte gärna hamna i sjukvårdstält igen för jag vill inte riskera att de plockar av mig från banan. Så jag har hellre för mycket än för lite kläder på mig imorgon. Frågan är om jag kan springa i regnställ och behöver jag i så fall både jackan och byxorna?

Så det är många tankar inför Boston Marathon 2018 men inga av tankarna handlar egentligen om vilken tid jag kommer få. De handlar mer om vädret, kläder och att jag brottas med min stress och de stressande kommentarerna jag får. Det är så lätt att ta åt sig när man behöver det som minst. Det kommer nog gå bra och jag ska försöka göra mitt lopp och tänka så positivt jag bara kan.

Share Button

Min löparresa till Kenya och Tanzania

Genom mitt samarbete med KLM fick jag en perfekt möjlighet att göra en drömresa för en löpare som mig och i detta blogginlägg tänkte jag berätta om min löparresa till Kenya och Tanzania som jag gjorde tidigare i vinter. Jag berättade ju i förra blogginlägget om min stress och att då få möjlighet till ett miljöombyte kändes väldigt bra. Och att åka till Kenya och springa hade ju länge stått på önskelistan. Men när jag gör en sån resa vill jag hinna med lite av varje och inte bara springa, jag gillar ju att resa generellt. Jag gissade också att det finns väldigt många ställen att åka till i östra Afrika och KLM hjälpte mig med resrutten så jag flög till Nairobi i Kenya och flög hem från Dar es Salaam i Tanzania och på så sätt kunde jag få in ett skönt stopp på Zanzibar också.

Jag flög alltså till Nairobi och bodde sen på Kimbia i Ngong som ligger en knapp timme med bil från Nairobi. Att åka till Ngong eller Iten i Eldoret är nog det vanligaste när man ska åka på en löparresa till Kenya. Ngong är ett område med väldigt många duktiga kenyanska löpare så det kändes spännande. Standarden på boende och annat är inte vad vi svenskar är vana vid, men det var intressant att se hur kenyanerna bor, många gånger ännu mer ”spartanskt” än vad vi gjorde. Under mina dagar i Ngong sprang jag dels med mina svenska kompisar Johan och Simon som var med i Ngong men också andra svenskar, kenyanska guider och inte minste kenyanska grupper av löpare. Det är lätt att komma i kontakt med kenyanska löpare, inte minste för att Johan och Simon var där förra året också. Jag hade också fått med mig skor som min skopartner ON hade skänkt till kenyanska löpare och KLM hade hjälpt mig med att slippa extra avgifter för extra bagage och de kenyanska löparna tackar för vår hjälp. Mer detaljer kring löpningen i Kenya får jag återkomma till i ett separat blogginlägg.

Självklart ville jag inte bara åka på en löparresa till Kenya utan också åka på en safari och då är det Masai Mara som gäller. Detta var naturligtvis helt fantastiskt och jag rekommenderar alla som får möjlighet att åka på en riktig safari att göra det. En fantastisk upplevelse och det blir fantastiska bilder. Jag var med på en safari med två övernattningar i ett camp utanför själva reservatet och en kväll var vi också och besökte en masaiby, väldigt spännande måste jag säga, vilket annorlunda liv de lever. Masaierna berättade att världslöpare som David Rudisha, Eluid Kipchoge och Wilson Kipsang är masaier, så hur spartanskt de än lever så har de förutsättningar att bli världens bästa löpare.

En annan endagarsutflykt som jag och två andra svenskar åkte på var till naturreservatet Hells Gate som ligger ca 10 mil från Nairobi. Där fanns framförallt en cool ravin och springa lite i men där kunde vi också springa med zebror och giraffer ute på ängen på samma sätt som vi har kor hemma, fast hemma finns det staket, det gjorde det inte här.

Efter Kenya åkte jag som sagt vidare till Zanzibar. Hade det varit varmt och skönt i Kenya var det nu ännu varmare ute på Zanzibar. Det är fattigt på Zanzibar också, men de lever säkert mycket på turismen och därför fanns det också väldigt flådiga hotell och restauranger som jag kan tänka mig att mest turister har råd med. Jag åkte längst norrut på ön och bodde i Nungwi, en liten by som växer. Jag gillar strand och hav och vilka stränder det finns på Zanzibar, helt fantastiska. Det är inte så turistiskt utan mer äkta och naturligt. Jag var på Zanzibar ett par dygn för att njuta av semester och jag hängde mest på olika stränder. Så är man i östra Afrika tycker jag absolut det är en bra idé att åka ut till Zanzibar om man gillar stränder.

Efter Zanzibar avslutade jag resan på fastlandet, i Tanzanias huvudstad Dar es Salaam. Här tog jag det fortsatt lugnt, men passade också på att åka ut till den lilla ön Bongoyo som bara är ett par kilometer lång och några hundra meter bred. Det händer inte så mycket på Bongoyo, men det är något speciellt med öar och stränder så det var helt klart värt en dagsutflykt.

Jag kom tillbaka till hotellet så jag hann äta middag på hotellets strand i solnedgången innan taxin kom och hämtade mig. Jag hade nattflyg hem, helt perfekt. Och jag kommer ihåg hur taxichaffisen frågade mig när jag kommer tillbaka. Kanske en konstig fråga när man som svensk är i östra Afrika, men visst vill jag komma tillbaka, för det finns mycket häftigt i både Kenya och Tanzania och det är också väldigt enkelt att åka dit. Tänk så många som åker till Kanarieöarna som ligger utanför Afrikas västra kust när det är nästan lika enkelt att åka till östra Afrika. Så är du nyfiken, ta chansen att åka dit, det är faktiskt billigt med flyg till Nairobi i Kenya och med flyg till Dar es Salaam i Tanzania och på plats är det billigt att bo och leva för oss svenskar.

Share Button

Löpning mot stress

Ibland läser jag inlägg i sociala medier att någon ska vara personlig eller privat i ett inlägg och nu är det min tur. Eller tur och tur, jag hade gärna sluppit skriva detta blogginlägg för det är inget jag är speciellt glad över, tvärtom. 2017 var ett struligt år på många sätt och ofta var löpningen det som fortsatte ungefär som vanligt, förutom lite problem med en vad under början av hösten, men i sammanhanget var det ingenting. Men man kämpar på, gör sitt bästa, slår ibland knut på sig själv för att lösa det som behöver lösas, även om man gör det för någon annan och inte för sig själv. Men i början av december var det slut med det, kroppen brakade ihop, jag fattade inte riktigt vad som hände, blev ombedd att gå till läkare och det gjorde jag och fick diagnosen stress. Men vad är stress egentligen och hur hamnade jag här och varför klarade inte jag av detta? Frågorna var många och svaren få.

December gick och jag var extremt trött, det var inte ovanligt att jag fick gå och sova en stund vid 17-tiden. Jag försökte fortsätta springa, naturligtvis utan krav på varken distans eller tempo och ibland sprang jag så lite som 2-3 kilometer, men jag gjorde det, jag trodde på löpning mot stress. Visst hade jag ”panikångestattacker” men det hade inget med träningen eller löpningen att göra och andningen funkade ofta bättre när jag sprang. Jag undrade hur ensam jag var om att ha fått diagnosen stress, men i takt med att fler och fler fick reda på hur jag hade det märkte jag också hur vanligt det har blivit och det känns som 2017 var ett stressigt år för många.

I december var jag som sagt mest trött, men efter nyår började olika symptom att dyka upp. Jag fick svårt med att veta vad som är höger och vänster, om det tog 10 minuter att åka till stan visste jag inte hur lång tid det tog att åka samma väg tillbaka, jag tappade ord när jag skrev och läste, jag blev mer frustrerad för minsta lilla skitsak, osv. Symptomen kom och de avlöste varandra och när de tar slut får vi se. Men jag fortsatte springa och i januari sprang jag mycket för att verkligen se till att jag höll i löpningen. Möjligheten till miljöombyte dök upp och jag fick hjälp av min samarbetspartner KLM att åka till värmen och springa och ta det lugnt.

Jag har under perioden börjat läsa mer och en av de för mig mest intressanta böckerna har varit Hjärnstark med Anders Hansen. Jag har inte kommit igenom boken än, men jag tycker den blev bra väldigt snabbt och det blev också jobbigt för mig för jag kände mig så träffad. Summa summarum för boken känns ändå som att det nu finns forskning som visar att konditionsträning, gärna där man får upp en bra puls, är bra mot stress. Så att löpning mot stress känns vetenskapligt bevisat och jag har också hört att det är viktigt att man gör sånt man mår bra av och jag mår bra av att springa.

Så med detta blogginlägg om löpning mot stress gör jag en ny omstart på bloggen om mitt liv som löpare och jag hoppas att jag även framöver kan få inspirera till löpning. Det har tillkommit nya samarbetspartners, men mitt intresse för att resa och springa runt om i världen är precis som tidigare, jag dyker upp på olika event med mina partners och jag och mina löpcoachkollegor kan också erbjuda tjänster inom löpcoaching till både privatpersoner och företag.

Hoppas vi ses i löparvärlden, både live och i sociala medier, på instagram hittar ni mig på ”snabbafotterkenth

Löpning och stress

Share Button

Kall höst eller en tidig vinter?

Okej, jag kan vara lite frusen av mig ibland men nu undrar jag om det är en kall höst eller en tidig vinter? Natten mellan lördag och söndag skulle klockan ställas tillbaka och bara det gjorde ju att det blev mörkare en timme tidigare på eftermiddagarna för nu känns det som solen går ner på eftermiddagen och inte på kvällen. Och när solen går ner blir det inte bara mörkt, det blir kallt också.

Igår var jag inte speciellt sugen på att springa, men jag kände att jag borde och då fick jag hjälp av Åsa som inte brukar ha något emot att springa tillsammans. En dryg halvtimme senare var vi redo och det var fortfarande dagsljus och visst kändes det att det var lite kyligt. Vi rullade iväg i någon form av flexibelt lugnt snacketempo, som man gör när ingen är så noga med farten och känner att allt är okej. Vi behöver inte ha en viss fart och vi behöver inte känna att vi måste prestera för den andre. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, men det mesta är träningsrelaterat och det gav också uppslag till nya blogginlägg. Solen gick ner, vi stannade till för att få med en bild på det och mycket riktigt blev det ganska kallt. Så man kan säga att vi startade när det var ljust och kom hem när det var mörkt och vi var ute i drygt en timme och knappt 13 km.

Efteråt var det två saker jag tänkte lite extra på. Det ena var att nu blir det verkligen både mörkt och kallt på ett helt annat sätt än tidigare och hur påverkar detta min vilja att träna på kvällen? Ska jag kanske fortsätta min idé att försöka få till lite morgonpass, vi flyttade ju trots allt klockan så att det ska bli ljusare på morgonen. Jag tror också att även om det är skönt att ligga kvar i sängen på morgonen så är jag ibland dålig på att komma iväg och springa på kvällarna, speciellt när jag inte har någon att springa med och de flesta passen blir att jag springer själv. Eller så blir det gymmet, där är det varmare och jag behöver inte vara ensam även om alla tränar var för sig. Det andra jag tänkte på efter gårdagens runda var hur bra denna typ av pass egentligen är och samtidigt tror jag det är många som inte lägger så mycket värde i dem. Att sticka ut och springa lugnt en timme, typ 1 min/km långsammare än halvmarapers och helt enkelt samla lite mängd. Istället för att de flesta pass ska vara specialpass som intervaller, backe, styrka, långpass och allt vad det heter.

Share Button

Venedig i bilder

För en vecka sedan var jag och sprang Venedig Marathon i samarbete med flygbolaget KLM. Fantastiskt att få möjlighet att testa på lopp lite överallt, både på destinationer som känns naturliga för en löpare, men också lite mer udda men kanske ännu mer fantastiska destinationer. Venedig var ju en sådan fullträff, en stad man känner till, har sett bilder ifrån, har sett filmer ifrån, man vet att den är väldigt speciell men jag hade aldrig varit där. Nu dök möjligheten upp och jag var inte sen på att tacka ja. Jag kallar blogginlägget för Venedig i bilder, dels för att det kommer bli väldigt mycket bilder och dels för att det är med bilder det är bäst och lättast att beskriva Venedig.

Men innan bildkavalkaden eller ska vi skämtsamt kalla det för ett marathon i bilder, så ska jag försöka sätta lite ord på min upplevelse av Venedig. För när jag är ute och reser med KLM så försöker jag också vara lite resebloggare och beroende på typ av resmål så är det olika lätt att också dokumentera resmålet men att använda kameran i Venedig är väldigt enkelt, det är liksom inte lönt att lägga den i fickan. Man brukar säga att Venedig är som en stad på vatten och det stämmer egentligen väldigt bra. Jag ser det också som en ganska liten ö efter en 3-4 kilometer lång bro från fastlandet. Staden Venedig är inte så stor, den har knappt 300000 invånare, dvs mindre än Malmö. När man kommer fram till Venedig och redan när man ser första kanalen så är det som att kliva in i något som man visste hur det var men man hade aldrig sett det live. Ungefär som de höga skyskraporna i New York, man vet att de finns, men när man kommer dit kan man liksom inte låta bli att titta lite extra. Jag hade bestämt att jag skulle gå mycket och upptäcka på det sättet, dvs inte åka båt när jag inte behövde. Jag tänkte att jag har snabba skor och att glida runt i kanalerna tar mest tid och jag tror också man ser mer från land än nerifrån vattnet, men båda delarna är såklart bäst. Venedig är som sagt inte stort, men det finns en otrolig mängd gränder, riktigt smala gränder. Och även om det ibland går ganska fins att följa de populäraste gränderna med mest butiker så ville jag också komma bort från det och se lite annat. Detta gjorde att jag kom ganska fel ganska många gånger och jag har sagt att jag har aldrig använt Google Maps så mycket som under mina dagar i Venedig. Det är alltid nära till en kanal och vid en kanal finns det alltid en möjlighet till en bra bild. Och när man går över en del större kanaler så tänker man på att här har det säkert spelats in en del filmer. Och under min sista dag i Venedig såg jag också en filminspelning.

Det finns naturligtvis en del kända sevärdheter i Venedig och den ståtliga Rialtobron, som var den första bron som byggdes över Canal Grande är en av dem och naturligtvis är Markusplatsen en annan. Båda fylls av turister stora delar av dygnet. Men återigen, jag tycker att man upplever Venedig bäst om man vågar gå lite utanför de naturliga gränderna, om man vågar gå lite vilse. Var ska man bo i Venedig då? Ja, jag tycker själv att jag bodde väldigt bra och jag bodde nära Markusplatsen och på en liten tvärgata upp från vattnet där en mängd båtar går ifrån. Jag kunde t ex åka båt till flygplatsen, hur ofta gör man det? Men ett boende i detta området så tycker jag man har nära till mycket och även om Venedig inte är så stort så tar det tid att ta sig fram och speciellt om man kommer lite fel ibland. så självklart är det bra att bo i ett bra geografiskt läge.

I början av min vistelse i Venedig var det lite molnigt och disigt och kanske inte det bästa för att ta bra bilder, jag tänkte ju mer på blå himmel. Jag är ingen proffsfotograf och har bara en vanlig enkel kamera och jag har ingen koll på vilka justeringar jag kan göra. I slutet av vistelsen så kom solen och den blå himmeln fram och jag var runt och tog bilder igen. Och med facit i hand så blir det coola och lite mystiska bilder när det är molnigt och disigt så alla bilderna får sin charm.

Och nu ett skönt bildmarathon från mina dagar i Venedig, en stad på vatten.

Share Button