Race report Boston Marathon 2017

Nu har min mara i Boston hunnit landa, smälta in, jag har pratat med andra som sprungit och hört deras upplevelse osv, så här kommer nu min race report Boston Marathon 2017.

Boston Marathon 2017

Som jag skrivit tidigare så var årets Boston Marathon lite annorlunda för mig än mina tidigare 6 Boston Marathon, på det sättet att jag nu var inbjuden av Lululemon att vara med på deras event och träffa en massa andra likasinnade. Detta gjorde att jag i år inte åkte ut till starten i Hopkinton med arrangörens gula skolbussar och jag åkte heller inte lika tidigt, till viss del för att vår chartrade buss hämtade oss vid hotellet.

Boston Marathon Lululemon

Jag kunde sova och var inte nervös, gissningsvis för att jag visste att formen troligtvis inte fanns där och jag gissade på en tid runt 3.00-3.10 och det såg även ut att bli varmt som faktiskt, kanske konstigt nog för mig som gillar värme, drabbar mina tider en del. Resan ut till start gick bra, jag åt mina bars från Enervit som jag alltid köper innan loppen. Vi blir avsläppta vid Atlethes Village och jag tar mig till en plats där jag visste att andra svenskar höll till. Det var fint väder, det var varmt och detta gjorde att tiden innan start blev väldigt enkel när man inte fryser eller behöver några överdragskläder, lite skillnad mot New York Marathon som går i november och det ofta är kallt innan start. Mycket folk, härlig stämning och varje år här innan start tänker jag att idag är jag på den plats i världen där många marathonlöpare vill vara.

Boston Marathon 2017

Boston Marathon 2017

Boston Marathon 2017

Vi kommer upp till startfållorna i ganska god tid, 10-12 minuter innan start. Speakern pratar om alla fantastiska elitlöpare som står på startlinjen och det sjungs nationalsång och i perfekt timing kommer sen en fly-by, kolla min film, det är väldigt amerikanskt, men det är en stämning så man kan ta på folks gåshud. Jag står i startgrupp 1, led 3 och när starten går så tar det kanske knappt 2 minuter innan jag passerar startlinjen och jag är iväg.

En del känner till att Boston Marathon går utför första milen och ja, det stämmer, om man tänker i snitt, men egentligen är det en väldigt böljande första mil, dvs det finns en del backar också som man absolut inte bara kan köra på uppför utan att få sota för det utan det gäller att anpassa farten till ansträngningsnivån. Och ja, vi känner redan från start att det är varmt, det är varmt i kepsen direkt, men naturligtvis vill jag ha kepsen på också. Även om jag inte trodde att jag skulle klara under 3 timmar så ville jag ju ändå testa, så tråkigt att sikta på 3.05 liksom. Jag hittade direkt ett väldigt skönt flow som kändes städat och bar i 4,05-4,10 tempo jag tror första 5 och 10 km passerades på ca 20.30 och 41.00 minuter.

Vi springer på landsvägar utan publik och vi springer igenom små samhällen med galet mycket publik i förhållande till antalet invånare och som en löpare sa till mig ungefär vid 10 km, ”what a party” och det är verkligen vad det är, ett riktigt jäkla party för oss marathonlöpare. Jag rullar vidare i detta skedet tänker jag inte så mycket, jag bara rullar på och upplever och tänker inte så mycket på var i loppet jag är som jag kan göra ibland. Jag håller en ganska jämn fart och närmar mig sakta men säkert Wellesly College och halvmarapasseringen. Skolan med bara tjejer som bildar den klassiska Screaming Tunnel är som den brukar, öronbedövande och klassisk och när man precis passerat den, denna sträcka på runt 500 meter så är det bara tyst, jättetyst. Halvmaran passerar jag på knappt 1.28 och jag är nöjd med det, samtidigt som jag också inte hade några ”krav” på mig för vad jag skulle passera på. Chansen på 3 timmar fanns ju där fortfarande.

Efter halvmarapassering i en mara brukar jag försöka börja längta till 25 km och sen 30 km, för jag vill komma in på sista milen, jag vill ha det i tankarna istället för att tänka att det är 20 km kvar. Men i Boston så kommer också de 4 backarna utan nedförsbacke emellan, efter 25 km. Jag tycker att det fortsatt rullar på okej, även om det kanske börjar kännas lite och det är nog också lite för respekt för att plocka backarna i den värme som vi springer i. Vi kommer fram till första backen och jag följer min plan, att ta det så lugnt uppför som jag behöver för att inte gå för hårt. Det är varmt, men jag kommer upp, rullar på fram till nästa backe som är värre, jag rullar på men stannar till extra vid vätskekontrollen och går en liten bit, både för att jag känner att jag behöver det och för att få i mig vätska och jag känner att pulsen har på kort tid rusat upp i taket här i backarna. Jag tar mig upp, men känslan av lätthet är som bortblåst. Jag tar mig framåt och har bara backarna i fokus, att ta mig förbi dem, att närma mig 30 km, men jag vet ju att chansen på 3 timmar är redan försvunnen, så är det bara, nu ska bara ”förlusterna” minimeras, men helt klart är att jag har svårt att bry mig lika mycket när jag vet att jag kommer att hamna en bit över 3 timmar. Fokus ligger på att ta mig framåt och stanna till vad jag behöver vid kontrollerna för att få i mig vätska. Jag passerar 30 km på 2.08 och farten har sjunkit drastiskt och jag känner inte att jag riktigt får tillbaka den heller efter backarna. Det är varmt och vätskekontrollerna blir något jag mer och mer längtar till. I sista backen, Heart Break Hiil, fick jag samma känsla som jag fick väldigt tidigt för ett par år sedan, att jag inte får in så mycket luft som jag behöver och med facit i hand från det året så visste jag att då är det inte lätt. Benen kan rulla på, men när jag inte får in den luft jag behöver, så går det inte och jag får ta korta pauser. Att tänka på tid eller fart får allt mindre betydelse, nu är det att ta sig framåt på något sätt som gäller. Publiken är fantastisk och nu är vi inne i den delen av loppet, säg efter 35 km, där publiken är så jäkla grym hela tiden. De är många och de är högljudda på ett riktigt bra amerikanskt vis. Trots att det går sakta och jag har det tungt så rullar kilometerna på eller miles ska jag väl kanske säga, för det är de skyltar som står där och vi ska komma upp i 26,2 miles som är 42,2 kilometer. Inte helt ovanligt börjar jag räkna lite på tiden, klockan går fortare än mina ben, men jag vill ju gärna komma under 3.10 och helst utan att behöva spurta ihjäl mig på upploppsrakan, då vill jag hellre göra något kul för publiken och mobiltelefonen har jag ju med mig. När jag passerar 40 km och när jag sen har 1 mile kvar så ser jag på tiden att det är lugnt, om inget extra dåligt händer. Men det går bra, jag svänger in på upploppet, hinner spexa lite för publiken, jag hittar en svenska flagga jag springer fram till och tar en selfie innan jag springer i mål på vad som till slut blev 3.09.23. Inte direkt en tid att skriva hem om direkt och jag tänker mer på att jag har svårt för värme och backarna gör det inte lättare för mig, samtidigt så gick det inte tillräckligt fort och faktiskt mer än 10 minuter långsammare än för två år sedan.

Boston Marathon 2017

Boston Marathon 2017

Boston Marathon 2017

Jag tar det lugnt efter mållinjen, stannar till och insuper atmosfären, det blir några fler bilder, jag lyssnar på funktionärerna, kanske de bästa i världen, för de ger så mycket pepp till alla löpare och de vet om att de är arrangörer av Boston Marathon, the one and only eller som de själv säger, ”There is only one Boston Marathon”. Jag tar mig tillbaka till hotellet, vilar lite, tar en dusch och sen är det också ett litet poolparty med Lululemon som en liten förfest till vad andra har för egna planer för kvällen. För mig blev det en stillsam kväll och jag tog mig in till stan och Newbury Street för att möta en kompis som också sprang men som höll ihop loppet bättre än mig.

Boston Marathon Lululemon

Boston Marathon Lululemon

Att kombinera resor med löpning vet ni är något jag gillar och i samband med Boston Marathon så är det klockrent att avsluta med några dagar i New York. Ett par andra kompisar hade samma plan så vi satte oss på tåget ner mot New York dagen efter Boston Marathon. Kroppen var lite sliten och för mig så brukar kroppen klara sig bästa när jag sprungit bra, för då är den förberedd för uppgiften och kan hantera uppgiften, nu behövde den göra något som den egentligen inte var helt förberedd för. Men tågresan ner till New York gick väldigt smidigt, det tar ca 3,5 timme och då kommer man rakt in i Pen Station på 33-34:e gatan och jag skulle bo på 22:a gatan den här gången.

Jag hade två dygn i New York så ingen tid att ligga på sängen, men jag hade heller inga måsten att jag skulle göra det här och det här. Det är ganska skönt att vara i en världsstad som man har ganska bra koll på så man bara kan komma rätt in som i vilken välbekant stad som helst och bara börja leva direkt. Efter ett par drinkar på ett ställe fortsatte vi till ett ställe fortsatte vi till ett tapasställe innan det blev en tidig hemgång. Andra dagen så åkte vi upp till Central Park för den är nästan ett måste varje gång man är i New York och parken skiftar ju också karaktär utmed årstiderna. Jag gillar att hänga i Central Park och känna lugnet mitt i metropolen och se skyskraporna runt omkring.

Central Park New York

Central Park New York

Central Park New York

Det blev en allmän strosardag där vi började högt upp och avslutade ganska långt ner, men en liten stunds vila på sängen hann vi också med innan kvällen. Kvällen som började på kompisarnas takbar och fortsatte på Serafina, ett klassiskt italienskt ställe. Men även nu blev det en tidig hemgång och vi var trots allt lite trötta och jag började också tänka på hemresan och ju tidigare vi kom i säng, ju bättre anpassad skulle jag vara till tidsomställningen till Europa. Sista dagen började med att checka ut från hotellet och sen gå runt och strosa och shoppa lite innan jag skulle ta mig ut till JFK. Det blev såklart att vi gick till lite olika sportaffärer och t ex Paragon där de har gjort om, den stora väggen med löpardojjor en trappa ner är flyttad, bara så ni vet, nu är det rakt fram och in till vänster.

New York

New York

New York

Flyget skulle gå 22.15 och jag tog mig ut till JFK i god tid så jag hann förbi deras lounge som jag har möjlighet till tack vare mitt samarbete med KLM. Dags att gå ombord på KLM-flighten och som vanligt blir man fint välkomnad ombord.

KLM

KLM service

Jag passade på, som jag gör ibland för att det är kul och för inspirationens skull, så tittar jag på de korta filmerna från några av alla de destinationer i världen som KLM flyger till. Eftersom alla passagerare har sin egen skärm i sätet framför sig så kan man välja helt fritt. Och visst finns det många destinationer som lockar, båda nära och mer långväga och det kommer hela tiden nya destinationer i utbudet och många destinationer har också lopp man kan springa, som när jag i höstas sprang Valencia Marathon kort efter att KLM börjat flyga dit vilket var väldigt smidigt. En kul destination, ett väldigt bra lopp och allt var enkelt att anmäla sig till och fixa resa och boende själv via internet.

KLM onboard TV

KLM breakfast

Men vardagen kom allt närmre och det hade märkts under dagarna i New York att påskledigheten var över och det kommer mail och någon ringer från jobbet. Och jag hade också ett inbokat telefonmöte i loungen när jag mellanlandade på Schiphol i Amsterdam på vägen hem. Men det är ju bra när det funkar och att man kan hantera det så, verkligheten ska ju också hinnas med, löpningen och resandet är ju ett stort fritidsintresse, men man måste ju jobba också.

KLM Crown Lounge Schiphol

Share Button

Tankarna inför årets Boston Marathon

Tankarna inför årets Boston Marathon har landat. Det har de kanske egentligen gjort för ett tag sen, men det känns ändå svårt att bestämma en plan lång tid innan loppet. Och som jag skrev om i mitt förra blogginlägg så är jag nog ingen Pippi Långstrump profil som har en övertro på sig själv och jag känner heller inte att jag har bekräftelseprofilen som snackar ner sig själv för att sen bara hämta in alla positiva kommentarer när det naturligtvis går mycket bättre än vad man tidigare sagt. Nä, jag tror snarare att jag har hyfsad koll på var jag står och berättar sanningen, det tycker jag själv att jag brukar göra i alla fall.

Inför årets Boston Marathon så börjar vädret bli en liten snackas för det har varit väldigt varmt här idag, upp mot 30 grader och skönt att turista i, men för varmt för att vilja springa en mara i. Och vädret kan man ju inte göra något åt och blir det för varmt för att springa bra så får man helt enkelt ta det som det kommer. Så det som jag skriver nu är utifrån att det blir lite svalare och man kan prestera som tänkt.

IMG_1598

Jag tror att jag 2 eller 3 gånger på mina 6 Boston Marathon har sprungit under 3 timmar, men jag känner att det blir nog svårt att göra det i år. Jag har sagt att jag gissar att det till 80% chans blir en tid på 3.00-3.10. Jag har fått in en del långpass men man vill alltid ha fler och det har blivit 3 pass över 30 km, okej men inte riktigt bra. Fartpassen har blivit de kortare intervallerna med TSM och några till på löpband på egen hand, men jag känner att det inte är jättemycket. Samtidigt känner jag att det inte är fartpassen som är de viktigaste, det är långpassen. Jag har också haft lite andra problem som har påverkat kroppen och hur det egentligen påverkar resultatet i loppet vet jag inte. Det här är också första loppet sen Valencia Marathon i november och jag gillar inte att första loppet för året är en mara, jag vill helst ha haft något kortare lopp innan så jag vet lite hur jag ligger till. Jag tror alltså att det kan vara svårt att springa under 3.00 men jag tycker att jag borde ha en bra chans att springa under 3.10. Men att gå ut för att sikta på 3.05 eller 3.10 känns lite tråkigt, så om jag kommer iväg bra och hittar ett flyt som går tillräckligt fort så kommer jag väl försöka springa under 3 timmar så får vi se hur länge det håller.

IMG_1613

Share Button

Finns det prestationsprofiler?

Mina tankar kring årets Boston Marathon har varit lite annorlunda än vad de kanske brukar vara. Det har generellt varit en del strul med lite allt möjligt under vintern så kroppen och träningen kanske inte har varit den bästa. Jag har landat ganska bekvämt i tankarna att det troligtvis inte kommer att bli något jätteresultat och jag får vara nöjd med det. Boston Marathon är inte heller loppet man springer för att göra sin bästa tid, det är banprofilen för tuff för. Kring min egen prestation tänker jag ungefär såhär att eftersom detta är årets första lopp vet jag inte riktigt vad jag står och den känslan vill jag egentligen inte ha inte årets första mara. Men det som det är.

I samband med att jag tänkt lite för egen del på mitt mål för Boston Marathon, men också utifrån vad jag sett i sociala medier så har jag funderat lite på om vi kanske har olika “prestationsprofiler”. Jag får nog utveckla detta lite senare i ett eget inlägg när orden landar lite mer rätt än vad de kanske gör nu. Men är det inte så att vi har olika personligheter eller om det kanske snarare är vad vi vill uppnå utåt sätt som gör vilken prestationsprofil vi har. Jag tänker mig 3 olika profiler och det kanske kan finnas fler eller i en annan uppdelning. Men visst finns det de som kör lite “Pippi Långstrump profilen” i form med att “det har jag aldrig provat så det klarar jag säkert” och det är ju en skön stil men också ganska kaxig om man sätter ett tufft tidsmål i sin första mara. Sen har vi “mittemellanprofilen” eller de som inte utmärker sig så mycket eller har koll på läget, eller jag har kanske inget bra namn på dessa, men det jag menar är att de ganska bra tror sig veta vad de kommer prestera och det stämmer också ganska bra. Till sist har vi “bekräftelseprofilen” och kanske att denna andel har ökat i takt med att sociala medier tagit plats i vardagen. Denna profil är de som gärna snackar ner sig själva innan loppet för att sen kunna prestera bra och få en massa positiv respons, typ “jag vaknade och kände att jag var förkyld och hade ont i foten och visste inte om jag kunde starta men okej då, jag kan väl jogga runt och när starten gick så började det sakta bli bättre och helt plötsligt var kroppen med mig och jag sprang i mål på nytt pers, jäklar vad grym jag är”.

Vad känner ni? Kan det ligga något i dessa profiler eller är jag ute och cyklar? Är en annan uppdelning kanske bättre eller finns det fler profiler? Berätta gärna om du har några tankar kring detta.

IMG_1593

Share Button

Vår och 5 km joggar i Boston

En av många positiva delarna med att åka till Boston och springa Boston Marathon är att våren oftast har kommit längre i Boston än hemma i Sverige. Och ja, jag tycker vädret är en del av resan och jag gillar att lämna Sverige för ett klimat som är skönare, som när jag i november åkte till Valencia och sprang Valencia Marathon. En enkel flygning och några timmar senare satt man på ett café i solen i Valencia. I år har jag kanske lite tur här i Boston för det var bara ett par veckor sedan (eller nåt sånt) som det snöade här och nu har det tydligen kommit snö och är kallt hemma i Sverige.

Skärmavbild 2017-04-16 kl. 05.37.10

Skärmavbild 2017-04-16 kl. 05.37.39

I vanliga fall när jag är i Boston så brukar jag inte springa något innan loppet. Men nu när jag är med på ett event som Lululemon arrangerar så finns det också arrangerade korta 5 kilometers joggar och det kan också ses som lite sightseeing och visst är det lite kul att man faktiskt får se mer av en stad eller en omgivning i löparskorna. Dessa lugna joggar har känts bra och det är klart, varför skulle de inte göra det, fint väder, lugn fart och bara 5 kilometer. Detta är också något som jag ska ta med mig hem till Sverige, att känna att jag kan jogga 5 lugna kilometer och det räknas ju faktiskt det också.

IMG_1595

IMG_1596

 

Share Button

Årets resa till Boston Marathon

Årets resa till Boston Marathon har jag väldigt fin hjälp av flygbolaget KLM och i år är också Lululemon med och gör resan lite annorlunda. Min resa startade i torsdags med att jag åkte ut till Arlanda så att jag hann förbi loungen en liten stund för en sen frukost, för flyget med KLM gick inte förrän 11.15. Skönt att det inte var en jättetidig morgonflight och jag hade också turen att bli uppgraderad till business class, det tackar jag ju inte nej till. En mellanlandning på Schiphol i Amsterdam som jag är väldigt van vid nuförtiden och sen bar det av för långflygningen över Atlanten till Boston.

IMG_1571

IMG_1573

IMG_1575

Förr kunde jag känna att långflygningar var jobbiga och tråkiga men nu har jag börjat gilla dem och ser fram emot dem. Jag kan se fram emot att sitta i flera timmar och bara fundera på allt mellan himmel och jord eller inte på något alls. Det blir liksom en extra avkoppling när man inte kan göra så mycket och då tänker jag på att man inte har någon uppkoppling till internet. Att landa i Boston är lugnare än i t ex New York och med en snabb scanning av fingrarna i automaten så är man nästan klar för att ta sig in till the city of Boston.

Till denna helg med Boston Marathon har Lululemon samlat ihop 80 löpare från hela världen som ska springa Boston Marathon. De har abonnerat ett hotell (the Verb) och lite valfria aktiviteter finns också på schemat där några enkla men roliga 5 km rundor känns mest lockande. Eventet började under fredag eftermiddag och då blev det också en lugn joggingrunda på ca 5 km. Jag tycker det kan vara svårt att veta var man ska springa i nya städer men det är också en del av charmen, att man inte riktigt hittar och får trassla sig fram och upptäcka saker under tiden. Jag själv och många med mig var ganska trötta efter resan så det blev en tidig sänggång och det var inga problem med att somna.

Share Button