Tankarna inför årets Boston Marathon

Tankarna inför årets Boston Marathon har landat. Det har de kanske egentligen gjort för ett tag sen, men det känns ändå svårt att bestämma en plan lång tid innan loppet. Och som jag skrev om i mitt förra blogginlägg så är jag nog ingen Pippi Långstrump profil som har en övertro på sig själv och jag känner heller inte att jag har bekräftelseprofilen som snackar ner sig själv för att sen bara hämta in alla positiva kommentarer när det naturligtvis går mycket bättre än vad man tidigare sagt. Nä, jag tror snarare att jag har hyfsad koll på var jag står och berättar sanningen, det tycker jag själv att jag brukar göra i alla fall.

Inför årets Boston Marathon så börjar vädret bli en liten snackas för det har varit väldigt varmt här idag, upp mot 30 grader och skönt att turista i, men för varmt för att vilja springa en mara i. Och vädret kan man ju inte göra något åt och blir det för varmt för att springa bra så får man helt enkelt ta det som det kommer. Så det som jag skriver nu är utifrån att det blir lite svalare och man kan prestera som tänkt.

IMG_1598

Jag tror att jag 2 eller 3 gånger på mina 6 Boston Marathon har sprungit under 3 timmar, men jag känner att det blir nog svårt att göra det i år. Jag har sagt att jag gissar att det till 80% chans blir en tid på 3.00-3.10. Jag har fått in en del långpass men man vill alltid ha fler och det har blivit 3 pass över 30 km, okej men inte riktigt bra. Fartpassen har blivit de kortare intervallerna med TSM och några till på löpband på egen hand, men jag känner att det inte är jättemycket. Samtidigt känner jag att det inte är fartpassen som är de viktigaste, det är långpassen. Jag har också haft lite andra problem som har påverkat kroppen och hur det egentligen påverkar resultatet i loppet vet jag inte. Det här är också första loppet sen Valencia Marathon i november och jag gillar inte att första loppet för året är en mara, jag vill helst ha haft något kortare lopp innan så jag vet lite hur jag ligger till. Jag tror alltså att det kan vara svårt att springa under 3.00 men jag tycker att jag borde ha en bra chans att springa under 3.10. Men att gå ut för att sikta på 3.05 eller 3.10 känns lite tråkigt, så om jag kommer iväg bra och hittar ett flyt som går tillräckligt fort så kommer jag väl försöka springa under 3 timmar så får vi se hur länge det håller.

IMG_1613

Share Button

Finns det prestationsprofiler?

Mina tankar kring årets Boston Marathon har varit lite annorlunda än vad de kanske brukar vara. Det har generellt varit en del strul med lite allt möjligt under vintern så kroppen och träningen kanske inte har varit den bästa. Jag har landat ganska bekvämt i tankarna att det troligtvis inte kommer att bli något jätteresultat och jag får vara nöjd med det. Boston Marathon är inte heller loppet man springer för att göra sin bästa tid, det är banprofilen för tuff för. Kring min egen prestation tänker jag ungefär såhär att eftersom detta är årets första lopp vet jag inte riktigt vad jag står och den känslan vill jag egentligen inte ha inte årets första mara. Men det som det är.

I samband med att jag tänkt lite för egen del på mitt mål för Boston Marathon, men också utifrån vad jag sett i sociala medier så har jag funderat lite på om vi kanske har olika “prestationsprofiler”. Jag får nog utveckla detta lite senare i ett eget inlägg när orden landar lite mer rätt än vad de kanske gör nu. Men är det inte så att vi har olika personligheter eller om det kanske snarare är vad vi vill uppnå utåt sätt som gör vilken prestationsprofil vi har. Jag tänker mig 3 olika profiler och det kanske kan finnas fler eller i en annan uppdelning. Men visst finns det de som kör lite “Pippi Långstrump profilen” i form med att “det har jag aldrig provat så det klarar jag säkert” och det är ju en skön stil men också ganska kaxig om man sätter ett tufft tidsmål i sin första mara. Sen har vi “mittemellanprofilen” eller de som inte utmärker sig så mycket eller har koll på läget, eller jag har kanske inget bra namn på dessa, men det jag menar är att de ganska bra tror sig veta vad de kommer prestera och det stämmer också ganska bra. Till sist har vi “bekräftelseprofilen” och kanske att denna andel har ökat i takt med att sociala medier tagit plats i vardagen. Denna profil är de som gärna snackar ner sig själva innan loppet för att sen kunna prestera bra och få en massa positiv respons, typ “jag vaknade och kände att jag var förkyld och hade ont i foten och visste inte om jag kunde starta men okej då, jag kan väl jogga runt och när starten gick så började det sakta bli bättre och helt plötsligt var kroppen med mig och jag sprang i mål på nytt pers, jäklar vad grym jag är”.

Vad känner ni? Kan det ligga något i dessa profiler eller är jag ute och cyklar? Är en annan uppdelning kanske bättre eller finns det fler profiler? Berätta gärna om du har några tankar kring detta.

IMG_1593

Share Button

Vår och 5 km joggar i Boston

En av många positiva delarna med att åka till Boston och springa Boston Marathon är att våren oftast har kommit längre i Boston än hemma i Sverige. Och ja, jag tycker vädret är en del av resan och jag gillar att lämna Sverige för ett klimat som är skönare, som när jag i november åkte till Valencia och sprang Valencia Marathon. En enkel flygning och några timmar senare satt man på ett café i solen i Valencia. I år har jag kanske lite tur här i Boston för det var bara ett par veckor sedan (eller nåt sånt) som det snöade här och nu har det tydligen kommit snö och är kallt hemma i Sverige.

Skärmavbild 2017-04-16 kl. 05.37.10

Skärmavbild 2017-04-16 kl. 05.37.39

I vanliga fall när jag är i Boston så brukar jag inte springa något innan loppet. Men nu när jag är med på ett event som Lululemon arrangerar så finns det också arrangerade korta 5 kilometers joggar och det kan också ses som lite sightseeing och visst är det lite kul att man faktiskt får se mer av en stad eller en omgivning i löparskorna. Dessa lugna joggar har känts bra och det är klart, varför skulle de inte göra det, fint väder, lugn fart och bara 5 kilometer. Detta är också något som jag ska ta med mig hem till Sverige, att känna att jag kan jogga 5 lugna kilometer och det räknas ju faktiskt det också.

IMG_1595

IMG_1596

 

Share Button

Årets resa till Boston Marathon

Årets resa till Boston Marathon har jag väldigt fin hjälp av flygbolaget KLM och i år är också Lululemon med och gör resan lite annorlunda. Min resa startade i torsdags med att jag åkte ut till Arlanda så att jag hann förbi loungen en liten stund för en sen frukost, för flyget med KLM gick inte förrän 11.15. Skönt att det inte var en jättetidig morgonflight och jag hade också turen att bli uppgraderad till business class, det tackar jag ju inte nej till. En mellanlandning på Schiphol i Amsterdam som jag är väldigt van vid nuförtiden och sen bar det av för långflygningen över Atlanten till Boston.

IMG_1571

IMG_1573

IMG_1575

Förr kunde jag känna att långflygningar var jobbiga och tråkiga men nu har jag börjat gilla dem och ser fram emot dem. Jag kan se fram emot att sitta i flera timmar och bara fundera på allt mellan himmel och jord eller inte på något alls. Det blir liksom en extra avkoppling när man inte kan göra så mycket och då tänker jag på att man inte har någon uppkoppling till internet. Att landa i Boston är lugnare än i t ex New York och med en snabb scanning av fingrarna i automaten så är man nästan klar för att ta sig in till the city of Boston.

Till denna helg med Boston Marathon har Lululemon samlat ihop 80 löpare från hela världen som ska springa Boston Marathon. De har abonnerat ett hotell (the Verb) och lite valfria aktiviteter finns också på schemat där några enkla men roliga 5 km rundor känns mest lockande. Eventet började under fredag eftermiddag och då blev det också en lugn joggingrunda på ca 5 km. Jag tycker det kan vara svårt att veta var man ska springa i nya städer men det är också en del av charmen, att man inte riktigt hittar och får trassla sig fram och upptäcka saker under tiden. Jag själv och många med mig var ganska trötta efter resan så det blev en tidig sänggång och det var inga problem med att somna.

Share Button

Älskade distanspass

Brukar ni tänka såhär, “åh, älskade distanspass” när ni ska ut och bara springa en sväng? Eller är distanspasset något nödvändigt ont och egentligen tråkigt jämfört med alla specialpass som intervaller, backe, långpass och allt vad det heter? För mig är nog distanspasset faktiskt lite “åh, älskade distanspass”, ett pass där man bara springer iväg, själv eller med polare och fart och annat får bli vad det blir.

Idag stack jag, Mikaela och Michael ut på ett distanspass och även om jag hade en liten energidipp i början av passet så blev det bättre sen och vi tjatade oss igenom 15 km i lagom pratfart. Och det är klart att 15 km alltid är 15 km, men det känns ju knappt som man tränar när man mest springer omkring och snackar skit. Det är ju inte så att man måste tänka att varje träningspass ska innebära en massa jobbigt och svettigt, det finns ju faktiskt pass som bara är sköna, som älskade distanspass.

Skärmavbild 2017-04-05 kl. 22.50.37

Jag och Mikaela efter passet, Michael behövde avvika lite tidigare.

Share Button