Race report Boston Marathon 2018

Ni som följer mig på instagram vet kanske redan hur det gick i Boston, men här kommer en längre race report Boston Marathon 2018. Resan till Boston planerades lite som vanligt att jag flög från Stockholm till Boston, tåg ner till New York och sen flyg hem från New York till Stockholm. Denna gången flög jag med både min samarbetspartner KLM och deras partners Air France och Delta inom alliansen Skyteam. Jag landade i Boston redan efter lunch på fredagen och hann därför ta mig till och landa lite på hotellet innan jag mötte upp Micke och Pernilla så vi tog oss till expon som i år var flyttad till hamnen igen. Boston Marathon är ju speciellt, det vet ni kanske att jag tycker, och det märks i stan och det märks såklart också på expon. Att hämta ut sin nummerlapp till Boston Marathon, plåtas med den och se hur alla andra är uppspelta över denna fantastiska mara är helt enkelt coolt. Och så ska ”alla” köpa kläder från Boston Marathon, jag vet ingen annan mara som verkar sälja så mycket kläder från sitt lopp och det märks också på att många har tidigare års jackor från Boston Marathon på sig. Efter mässan käkar vi och det händer inte så mycket mer den dagen, klockan är ju mycket svensk tid.

Jag börjar lördagen med en shake out jog som det tydligen heter. Jag hänger med den som arrangeras av Tracksmith och vi var kanske ett 50-tal löpare som sprang ca 7 km. Det hände faktiskt inte så mycket mer av värde för mig den dagen, jag kände av stressen lite och försökte ta det lite lugnt. Vädret pratas det alltid om i Boston och så även i år, kanske mer än någonsin, för under söndag och måndag, som är raceday, skulle det vara jäkligt kallt och blåsa och regna som tusan.

Jag började söndagen på samma sätt som lördagen med en shake out jog där vi möttes vid mållinjen och sen joggade runt 20 minuter och redan nu märktes det att det började bli väldigt kallt. Sen tog vi en sväng ut till expon igen innan det blev hotellrummet och ta det lugnt inför loppet på måndagen.

Och ja, alla väderprognoser slog tyvärr in, det blev ruskigt dåligt väder. Många har tidigare maror i bagaget med dåligt väder och för mig är det Boston 2015 och Stockholm 2012 men det var ganska säkert att detta skulle bli värre. Jag och en annan polare möttes klockan 06:40 i Boston Common och tog samma buss ut till starten i Hopkinton. Det var kallt och det regnade och folk såg allmänt lite förskräckta ut och verkade också olika förberedda på det här med tanke på klädsel. Väl ute i Athletes Village var det bara att knö in sig i ett av de stora tälten för att få lite värme och skydda sig mot regnet en stund. I vanliga fall är detta roliga timmar innan start men nu var det mest bedrövligt. Vilken skillnad mot när det är bra väder, som det oftast är i Boston. En dryg halvtimme innan start måste jag lämna tältet och bege mig mot start. Jag stannar till och tittar ut innan jag går ut och jag tänker bara ”jag ska inte bryta!”. Alla är i samma sits, försöker röra på sig så lite för att hålla värmen och många har på sig överdragskläderna fram till ett par minuter innan start. En stund innan start i Boston är det varje år, tror ja, något riktigt häftigt. De pratar om Boston Marathon, berättar vilka stjärnor som är där, hur stort loppet är och så spelas den amerikanska nationalsången och det är så stort för amerikanarna så det blir stort för alla andra också. In i startfållan 1/4 som jag hade i år och någon minut innan lämnar jag mitt överdrag. Men jag hade planerat att springa i en del kläder för att frysa lite mindre, jag vet ju hur frusen jag är ändå, men en del sprang såklart i linne och t-shirt. Det kanske är svårt att förstå hur kallt det kan vara med det låg snö i vägkanten och de sa att det var 1-4 grader vid start och 4-7 grader vid mål och till det blåste och regnade det alltså en hel del också. Ni vet ett sånt väder när man inte ens vill gå ut några hundra meter till affären eller vad det nu kan vara. Men jag hade min plan klart, ”jag ska inte bryta!”.

Startskottet går och det rullar iväg långsammare än vanligt tycker jag, folk har nog ingen panik i år. Folk har väldigt blandad klädsel och en del springer, precis som jag, i någon form av regnskydd. När mållinjen är enda målet så blir det inte så mycket att ta er genom loppet med tider som det kanske brukar vara. Nu sprang jag några kilometer men det var tufft från start, jag kände lite andningsproblem och jag kände att jag bara hade ork för att lunka. Efter 4 kilometer tittade jag på min egen klocka för sista gången och då vet ni kanske att jag brukar kolla typ hela tiden. Efter 6-7 kilometer tog jag av ett par tights och en sopsäck jag hade haft för att hålla lite värme i början. Efter en mil tänkte jag att okej, nu har jag nästan gjort en fjärdedel och i denna tanke var det detsamma som att jag i tanken började ta mig mot mål, mot att klara det. Det rullar på fram till 15 km och här nånstans fick jag en liten knäpp i skallen och började förvilla mig i kilometer och miles och ett tag trodde jag att jag hade passerat halva. Men när jag kom på att jag inte sprungit förbi Wellesley så visste jag ju att jag inte passerat halva och det var ganska tungt att komma på det. Då hade jag gjort 11 miles av 26,2, dvs runt 17-18 kilometer. Allt är en kamp, ibland blåser det till eller totalt öppnar sig och bara vräker ner vatten och självklart går det inte att skyla sig eller göra något åt det, men man vill liksom inte vara med, samtidigt så vill man ju det, men det är hemskt. Jag passerar Wellesley och förvånas över att så många tjejer är ute och skriker precis som de brukar, men samtidigt vet jag ju att Boston Marathon är så stort för Boston så de gör allt för löparna. Jag passerar halvvägs på ca 1.45, en dryg kvart långsammare än vanligt vilket är ganska mycket på 21 kilometer, det är typ 45 sekunder per kilometer långsammare. Jag kämpar vidare och längtar till att backarna ska börja, mest för att jag ska komma förbi dem, men de är tuffa, i alla väder. Jag går en del vid vätskekontrollerna, men inte för mycket så att jag börjar frysa mer än nödvändigt. Någonstans ser jag en klocka som står på 2.32 och jag tänker att ”snart” är jag i mål, samtidigt som jag då inser att det kommer dröja mer än en timme till, så det är inte så jäkla snart ändå. Men det finns ju bara ett håll och det är framåt så jag tar mig vidare. Backarna passeras och det börjar gå utför, väldigt skönt, det känns som jag får några hundra meter gratis. Jag passerar 20 miles och det börjar faktiskt kännas som jag närmar mig. 6,2 miles kvar låter ju inte så mycket, men det är ju typ en mil och det låter ju klart mer. Men jag tar en mile i taget, det känns jobbigare för varje mile som går, men när jag lämnar kontrollen vid 24 miles känner jag att nästa gång jag passerar en mile så är det bara en mile kvar. Och förr eller senare så kommer jag ju dit och sen ska jag under viadukten där jag vet att det är typ 1 km kvar. Det väller fram löpare och jag tror alla springer förbi mig, men jag bryr mig inte, för snart, snart är jag också i mål. Jag svänger in på upploppet på Boylston Street som jag har gjort 7 gånger tidigare, men detta upploppet blir det klart långsammaste. Men jag kom fram, jag kom över mållinjen, men strax därefter stannade jag. Jag ville inte mer, jag visste inte hur jag skulle orka ta mig till hotellet. Jag gissar att en sjukvårdare undrade detsamma när han kom fram och kollade läget och tyckte att vi skulle vila lite i sjukvårdstältet. Så jag följde med in i sjukvårdstältet, där det redan var väldigt mycket folk, jag fick ligga ner, av mer skor och blöta ytterkläder, på med filtar för att få upp värmen och de kom med skitäcklig buljong som de försökte tvinga i mig. Där fick jag ligga en stund. Skönt såklart, men samtidigt visste jag ju att jag måste ta mig till hotellet och det är först då som det är klart. Så när jag kände att jag skulle kunna göra ett försök att ta mig vidare så gjorde jag det. Och jäklar vad hemskt det var att komma ut igen, så jäkla kallt. Jag blev nog en förstelnad robot som så snabbt jag kunde tog mig den kilometern jag hade kvar till hotellet. Upp på rummet, av med kläderna, in i duschen, varmt och länge och sen ner under täcket och jag somnade nog ruskigt snabbt.

Jag kom alltså i mål, jag bröt inte och tiden blev strax över 4 timmar. Men det spelade ingen roll där och då och det gör det inte nu heller. Om ett år är det Boston Marathon igen och förhoppningsvis är det bättre väder då och jag gissar att jag är där då igen.

Share Button

Tankar inför Boston Marathon 2018

Såhär dagen innan ska jag försöka skriva ner mina tankar inför Boston Marathon 2018. Det blir min 8:e mara i Boston, men som det känns just nu blir den olika alla de andra och anledningarna är såklart förutsättningarna. Och jag tycker det är rimligt att ta hänsyn till förutsättningarna, tycker inte du det? Men jag vet att det finns de som inte tänker så.

För det första har jag såklart min stress som jag berättade om i ett tidigare blogginlägg om min stress. Tack för all fin respons jag har fått från det inlägget. Jag förstår att det inte är så lätt att förstå för de som inte har varit med om liknande och jag kräver inte att någon ska förstå heller. Däremot är det tråkigt och jobbigt när en del verkar tro att allt är tipptopp för att man sett att jag har sprungit några pass. Visst kan jag springa och det har jag försökt att göra hela tiden, även om det var tufft i början, men att göra det med en sån kvalitet så att man tror på stordåd här i Boston är lite att ta i. Jag känner också hur påverkad jag har blivit när folk säger att allt verkar vara så bra och att det kommer gå så jäkla snabbt i Boston. Men nej, förutsättningarna för att göra den träning som krävs för att jag ska kunna springa mitt bästa Boston Marathon imorgon har inte funnits. så då tycker jag heller inte att det är rimligt att tro det.

Sen har vi såklart vädret. Jag har sprungit Boston när det har varit varmt som det var 2012 och jag har sprungit det när det varit kallt och regn som 2015. Men i år ser det ut att bli ännu värre än 2015. I runda slängar säger prognosen 4-7 grader, motvind hela vägen (man springer ganska rakt ”från A till B”) och en jäkla massa regn. Tankarna går till Stockholm Marathon 2012 där jag fick besöka sjukvårdstält 3 gånger för att värma mig och gick i mål på 4 timmar och 18 minuter om jag minns rätt. Läs gärna min race report från Stockholm Marathon 2012 och från Boston Marathon 2015. Vädret är också en förutsättning och den är inte den bästa, dels är det inte ”mitt väder” rent generellt och med maran i Stockholm i minnet där jag hade 1 timme och 20 minuter längre tid än normalt känns det orimligt för mig att jag ska kunna prestera på toppen av min nivå imorgon.

Klädval är såklart något annat som det pratas och funderas mycket på. Vad och hur mycket behöver man egentligen? Ja, vi är ju olika, men jag fryser lätt och jag vill inte gärna hamna i sjukvårdstält igen för jag vill inte riskera att de plockar av mig från banan. Så jag har hellre för mycket än för lite kläder på mig imorgon. Frågan är om jag kan springa i regnställ och behöver jag i så fall både jackan och byxorna?

Så det är många tankar inför Boston Marathon 2018 men inga av tankarna handlar egentligen om vilken tid jag kommer få. De handlar mer om vädret, kläder och att jag brottas med min stress och de stressande kommentarerna jag får. Det är så lätt att ta åt sig när man behöver det som minst. Det kommer nog gå bra och jag ska försöka göra mitt lopp och tänka så positivt jag bara kan.

Share Button

Min löparresa till Kenya och Tanzania

Genom mitt samarbete med KLM fick jag en perfekt möjlighet att göra en drömresa för en löpare som mig och i detta blogginlägg tänkte jag berätta om min löparresa till Kenya och Tanzania som jag gjorde tidigare i vinter. Jag berättade ju i förra blogginlägget om min stress och att då få möjlighet till ett miljöombyte kändes väldigt bra. Och att åka till Kenya och springa hade ju länge stått på önskelistan. Men när jag gör en sån resa vill jag hinna med lite av varje och inte bara springa, jag gillar ju att resa generellt. Jag gissade också att det finns väldigt många ställen att åka till i östra Afrika och KLM hjälpte mig med resrutten så jag flög till Nairobi i Kenya och flög hem från Dar es Salaam i Tanzania och på så sätt kunde jag få in ett skönt stopp på Zanzibar också.

Jag flög alltså till Nairobi och bodde sen på Kimbia i Ngong som ligger en knapp timme med bil från Nairobi. Att åka till Ngong eller Iten i Eldoret är nog det vanligaste när man ska åka på en löparresa till Kenya. Ngong är ett område med väldigt många duktiga kenyanska löpare så det kändes spännande. Standarden på boende och annat är inte vad vi svenskar är vana vid, men det var intressant att se hur kenyanerna bor, många gånger ännu mer ”spartanskt” än vad vi gjorde. Under mina dagar i Ngong sprang jag dels med mina svenska kompisar Johan och Simon som var med i Ngong men också andra svenskar, kenyanska guider och inte minste kenyanska grupper av löpare. Det är lätt att komma i kontakt med kenyanska löpare, inte minste för att Johan och Simon var där förra året också. Jag hade också fått med mig skor som min skopartner ON hade skänkt till kenyanska löpare och KLM hade hjälpt mig med att slippa extra avgifter för extra bagage och de kenyanska löparna tackar för vår hjälp. Mer detaljer kring löpningen i Kenya får jag återkomma till i ett separat blogginlägg.

Självklart ville jag inte bara åka på en löparresa till Kenya utan också åka på en safari och då är det Masai Mara som gäller. Detta var naturligtvis helt fantastiskt och jag rekommenderar alla som får möjlighet att åka på en riktig safari att göra det. En fantastisk upplevelse och det blir fantastiska bilder. Jag var med på en safari med två övernattningar i ett camp utanför själva reservatet och en kväll var vi också och besökte en masaiby, väldigt spännande måste jag säga, vilket annorlunda liv de lever. Masaierna berättade att världslöpare som David Rudisha, Eluid Kipchoge och Wilson Kipsang är masaier, så hur spartanskt de än lever så har de förutsättningar att bli världens bästa löpare.

En annan endagarsutflykt som jag och två andra svenskar åkte på var till naturreservatet Hells Gate som ligger ca 10 mil från Nairobi. Där fanns framförallt en cool ravin och springa lite i men där kunde vi också springa med zebror och giraffer ute på ängen på samma sätt som vi har kor hemma, fast hemma finns det staket, det gjorde det inte här.

Efter Kenya åkte jag som sagt vidare till Zanzibar. Hade det varit varmt och skönt i Kenya var det nu ännu varmare ute på Zanzibar. Det är fattigt på Zanzibar också, men de lever säkert mycket på turismen och därför fanns det också väldigt flådiga hotell och restauranger som jag kan tänka mig att mest turister har råd med. Jag åkte längst norrut på ön och bodde i Nungwi, en liten by som växer. Jag gillar strand och hav och vilka stränder det finns på Zanzibar, helt fantastiska. Det är inte så turistiskt utan mer äkta och naturligt. Jag var på Zanzibar ett par dygn för att njuta av semester och jag hängde mest på olika stränder. Så är man i östra Afrika tycker jag absolut det är en bra idé att åka ut till Zanzibar om man gillar stränder.

Efter Zanzibar avslutade jag resan på fastlandet, i Tanzanias huvudstad Dar es Salaam. Här tog jag det fortsatt lugnt, men passade också på att åka ut till den lilla ön Bongoyo som bara är ett par kilometer lång och några hundra meter bred. Det händer inte så mycket på Bongoyo, men det är något speciellt med öar och stränder så det var helt klart värt en dagsutflykt.

Jag kom tillbaka till hotellet så jag hann äta middag på hotellets strand i solnedgången innan taxin kom och hämtade mig. Jag hade nattflyg hem, helt perfekt. Och jag kommer ihåg hur taxichaffisen frågade mig när jag kommer tillbaka. Kanske en konstig fråga när man som svensk är i östra Afrika, men visst vill jag komma tillbaka, för det finns mycket häftigt i både Kenya och Tanzania och det är också väldigt enkelt att åka dit. Tänk så många som åker till Kanarieöarna som ligger utanför Afrikas västra kust när det är nästan lika enkelt att åka till östra Afrika. Så är du nyfiken, ta chansen att åka dit, det är faktiskt billigt med flyg till Nairobi i Kenya och med flyg till Dar es Salaam i Tanzania och på plats är det billigt att bo och leva för oss svenskar.

Share Button

Löpning mot stress

Ibland läser jag inlägg i sociala medier att någon ska vara personlig eller privat i ett inlägg och nu är det min tur. Eller tur och tur, jag hade gärna sluppit skriva detta blogginlägg för det är inget jag är speciellt glad över, tvärtom. 2017 var ett struligt år på många sätt och ofta var löpningen det som fortsatte ungefär som vanligt, förutom lite problem med en vad under början av hösten, men i sammanhanget var det ingenting. Men man kämpar på, gör sitt bästa, slår ibland knut på sig själv för att lösa det som behöver lösas, även om man gör det för någon annan och inte för sig själv. Men i början av december var det slut med det, kroppen brakade ihop, jag fattade inte riktigt vad som hände, blev ombedd att gå till läkare och det gjorde jag och fick diagnosen stress. Men vad är stress egentligen och hur hamnade jag här och varför klarade inte jag av detta? Frågorna var många och svaren få.

December gick och jag var extremt trött, det var inte ovanligt att jag fick gå och sova en stund vid 17-tiden. Jag försökte fortsätta springa, naturligtvis utan krav på varken distans eller tempo och ibland sprang jag så lite som 2-3 kilometer, men jag gjorde det, jag trodde på löpning mot stress. Visst hade jag ”panikångestattacker” men det hade inget med träningen eller löpningen att göra och andningen funkade ofta bättre när jag sprang. Jag undrade hur ensam jag var om att ha fått diagnosen stress, men i takt med att fler och fler fick reda på hur jag hade det märkte jag också hur vanligt det har blivit och det känns som 2017 var ett stressigt år för många.

I december var jag som sagt mest trött, men efter nyår började olika symptom att dyka upp. Jag fick svårt med att veta vad som är höger och vänster, om det tog 10 minuter att åka till stan visste jag inte hur lång tid det tog att åka samma väg tillbaka, jag tappade ord när jag skrev och läste, jag blev mer frustrerad för minsta lilla skitsak, osv. Symptomen kom och de avlöste varandra och när de tar slut får vi se. Men jag fortsatte springa och i januari sprang jag mycket för att verkligen se till att jag höll i löpningen. Möjligheten till miljöombyte dök upp och jag fick hjälp av min samarbetspartner KLM att åka till värmen och springa och ta det lugnt.

Jag har under perioden börjat läsa mer och en av de för mig mest intressanta böckerna har varit Hjärnstark med Anders Hansen. Jag har inte kommit igenom boken än, men jag tycker den blev bra väldigt snabbt och det blev också jobbigt för mig för jag kände mig så träffad. Summa summarum för boken känns ändå som att det nu finns forskning som visar att konditionsträning, gärna där man får upp en bra puls, är bra mot stress. Så att löpning mot stress känns vetenskapligt bevisat och jag har också hört att det är viktigt att man gör sånt man mår bra av och jag mår bra av att springa.

Så med detta blogginlägg om löpning mot stress gör jag en ny omstart på bloggen om mitt liv som löpare och jag hoppas att jag även framöver kan få inspirera till löpning. Det har tillkommit nya samarbetspartners, men mitt intresse för att resa och springa runt om i världen är precis som tidigare, jag dyker upp på olika event med mina partners och jag och mina löpcoachkollegor kan också erbjuda tjänster inom löpcoaching till både privatpersoner och företag.

Hoppas vi ses i löparvärlden, både live och i sociala medier, på instagram hittar ni mig på ”snabbafotterkenth

Löpning och stress

Share Button

Kall höst eller en tidig vinter?

Okej, jag kan vara lite frusen av mig ibland men nu undrar jag om det är en kall höst eller en tidig vinter? Natten mellan lördag och söndag skulle klockan ställas tillbaka och bara det gjorde ju att det blev mörkare en timme tidigare på eftermiddagarna för nu känns det som solen går ner på eftermiddagen och inte på kvällen. Och när solen går ner blir det inte bara mörkt, det blir kallt också.

Igår var jag inte speciellt sugen på att springa, men jag kände att jag borde och då fick jag hjälp av Åsa som inte brukar ha något emot att springa tillsammans. En dryg halvtimme senare var vi redo och det var fortfarande dagsljus och visst kändes det att det var lite kyligt. Vi rullade iväg i någon form av flexibelt lugnt snacketempo, som man gör när ingen är så noga med farten och känner att allt är okej. Vi behöver inte ha en viss fart och vi behöver inte känna att vi måste prestera för den andre. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, men det mesta är träningsrelaterat och det gav också uppslag till nya blogginlägg. Solen gick ner, vi stannade till för att få med en bild på det och mycket riktigt blev det ganska kallt. Så man kan säga att vi startade när det var ljust och kom hem när det var mörkt och vi var ute i drygt en timme och knappt 13 km.

Efteråt var det två saker jag tänkte lite extra på. Det ena var att nu blir det verkligen både mörkt och kallt på ett helt annat sätt än tidigare och hur påverkar detta min vilja att träna på kvällen? Ska jag kanske fortsätta min idé att försöka få till lite morgonpass, vi flyttade ju trots allt klockan så att det ska bli ljusare på morgonen. Jag tror också att även om det är skönt att ligga kvar i sängen på morgonen så är jag ibland dålig på att komma iväg och springa på kvällarna, speciellt när jag inte har någon att springa med och de flesta passen blir att jag springer själv. Eller så blir det gymmet, där är det varmare och jag behöver inte vara ensam även om alla tränar var för sig. Det andra jag tänkte på efter gårdagens runda var hur bra denna typ av pass egentligen är och samtidigt tror jag det är många som inte lägger så mycket värde i dem. Att sticka ut och springa lugnt en timme, typ 1 min/km långsammare än halvmarapers och helt enkelt samla lite mängd. Istället för att de flesta pass ska vara specialpass som intervaller, backe, styrka, långpass och allt vad det heter.

Share Button