Sommarträningen i Halmstad

Jag försöker vara en del hemma i Halmstad under somrarna och det går sådär. Jag är nöjd när jag är här, samtidigt känner jag att jag alltid vill vara här mer. Men man får vara glad för det lilla som det heter.

När jag kommer hit blir det också lite mer tid för egen träning, vilket är bra. Men det innebär också att jag tränar en del själv och det gör egentligen inte så mycket, men jag märker att jag inte är så van vid det, så jag måste liksom vänja mig. Men det har jag gjort nu känns det som. Men det finns också olika gäng som jag kan haka på och det är kul.

Jag springer långpass med snabba gäng och med mindre snabba gäng, jag hakar på klassiska intervalltisdagar och jag springer själv. Jag springer på Prins Bertils stig, såklart och jag springer snabba intervaller på Sannarps röda tartanbana. Och det blir faktiskt också lite löpcoachjobb när det dyker upp kunder i Halmstad som vill passa på att få hjälp när jag är hemma, så det är ju också kul.

Så det känns fantastiskt att vara i Halmstad och kunna träna utmed havet och på andra klassiska löparrundor.

Halmstad snabbafotter IMG_0267

Share Button

Platåleden i Ottsjö

Som resande löpare innebär även sommaren en del resande. Nu har jag precis lämnat Åre efter att ha varit där några dagar. Jag hade turen att pricka in multisporttävlingen Åre Extreme Challenge av ren tur. Men vi hann också med lite annat uppe i svenska fjällen, bland annat en tur till Platåleden i Ottsjö, några mil från Åre.

Åre Extreme Challenge har jag egentligen aldrig varit sugen på för egen del, men inspireras av de som tar sig an utmaningen. En polare har varit med ett par år så jag har hört lite om hur tufft det kan vara. Nu var det ytterligare några polare som var med i Åre, både som körde hela racet själva, men också de som var med i stafetten. Vädret var inte det bästa enligt mig, speciellt inte uppe på toppen av Åreskutan dit vi tog oss för att se löparna nå toppen. Men är det ett lopp och man blir lite supporter, då är man där, oavsett väder, nästan. Det är lite konstigt att man, eller jag, går igång så mycket när det är lopp på gång, oavsett om det är för egen del eller för andra.

Men vi tog oss som sagt också till Platåleden i Ottsjö och hunden Hazel var med. Jag kommer ihåg vissa specifika detaljer med vår tur på Platåleden och det ena är att det är väldigt mycket så kallad “spång” att ta sig fram på, att även fjället kan vara väldigt platt uppe på (men så var det ju också en platå) och att vi kom förbi banan för Fjällmaran som går här i augusti. Även den Fjällmaran känns lite som beryktad, väldigt tufft och jag känner en del som tagit sig igenom den och det är ju helt klart en del höjdmeter på en sån mara.

Jag har allt som oftast sprungit på vägarna kring Åre och det gör jag fortfarande när jag känner för att köra på för egen del. Men om man tänker lite mer i form av utflyktslöpning eller upplevelselöpning så finns det gott om såna ställen lite runt om och utanför Åre, där Platåleden och andra leder i Ottsjö alltså kan vara ett alternativ.

Platåleden Ottsjö snabbafotter IMG_1251 kopia

Share Button

Sommarträning med mål

För mig har midsommar de senaste åren inneburit starten på lite mer ledighet, lite andra typer av vardagsaktiviteter och lite mer möjlighet till egen träning. Men det innebär också att jag själv måste ta tag i min egen träning på ett annat sätt. Det är ganska lätt att sitta och skriva program till andra löpare och säga vad de ska göra eller möta företag och bränna av ett pass eller träffa privatpersoner på spikade tider för att lära ut löpteknik, men när det handlar om en själv är det jäkligt lätt att hamna i soffan på balkongen. Men nu har jag i alla fall varit i ett par löparskor 4 dagar i rad så det känns lite som jag är på rätt väg. Nu har jag börjat min sommarträning med mål i sikte.

I torsdags tog vi en utflykt till Norrvikens Trädgårdar, ett fint ställe utanför Båstad där jag också har lite jobb i sommar/höst. På vägen hem svängde vi inom Mellbystrand och sprang lite på det som kallas för Hökafältet även om det snarare känns som en strandskog än ett fält, vilket jag gillar. Efter lite tanke på löptekniken i en slinga på 6 km försökte jag bränna av en slinga på 2,5 km lite snabbare, men nja, det gick väl sådär. I fredags, midsommarafton, var vi i Skåne och jag tänkte springa till havet och vända, havet är ju ändå havet liksom. Det var visst lite längre till havet än vad jag hoppades, ganska varmt och en del i skogen, men till slut kom jag både till havet och tillbaka igen, men det tog sin lilla tid. I lördags blev det bara en springa ur benen med hunden runda på några få kilometer, men, jag var ute, så det räknas. Och idag blev det lite kronan på verket, söndag och allt, när jag och Johan stack ut på ett längre pass utmed havet på Prins Bertils stig i Halmstad. Stigen och sträckan jag aldrig tröttnar på. Planen var också att lägga in fartökningar i passet så det slutade med totalt 24 km varav 3×2 km fartökning. Så det blev både långt och bra, bra snack och bra fart när det var dags för det.

Så vi säger väl att sommarträningen har börjat nu. Och det är ju bra och skönt det. För egen del så vill jag gärna få till en del löpträning i sommar och gärna en del fartträning, det får bli mitt lilla mål för sommaren. Men ett sommarmål kan ju betyda lite vad som helst, kanske att man ska komma ut och springa si eller så många gånger i veckan, att man ska få till minst ett pass alternativ träning, att man ska lämna klockan hemma hälften av passen, eller vad som helst. Men det kan kanske ändå vara bra att ha ett sommarmål, jag tycker det i alla fall, annars är det lätt att jag bara sticker ut och joggar lite hit och dit och det gör det ju inte lättare att nå höstens mål.

Hökafältet snabbafotter IMG_0493

Strandskogen som kallas Hökafältet i Mellbystrand!

Share Button

Löparna i Team SnabbaFötter

Team SnabbaFötter är ett projekt som jag kör med RaceONE i sommar där vi samlat några sköna löpare med instagramkonto som gillar löpning och som vill prestera. Vi kommer springa lopp i sommar där man kan följa oss med appen RaceONE så lada gärna ner den.

Först ut var Nina med instagramkontot @stayactive2016 som sprang STHLM10 redan i förra veckan och som nådde sitt mål där. Jag satt på middag i Bad Gastein men kunde följa Nina via appen och det kom en notis för varje kilometer. Nina och Vedrana som driver instagramkontot är väldigt bra på att få med sig följare att hänga med på deras olika utmaningar och övningar som dyker upp i flödet.

Denna veckan har RaceONE börjat presentera resterande löpare på deras instagramkonto @raceoneapp och idag var det Fredrik Johnsson med @runningfrippe som presenterades. “Frippe” är en riktigt skön och inbiten löpare som gillar att träna hårt, satsa hårdare och nå sina höga mål. Jag tror vi är många som inspireras av hans passion för löpning och löpträning och komma ut på sina pass, lunch, kväll, långt, hårt, allt är möjligt för Frippe.

pres fredrikjohnsson 1

Share Button

Formen från 2012

Var är formen från 2012? Vad är “runners high” och vad är känslan som folk pratar om när de säger att det går så lätt att de kan springa “hur långt som helst”? När känner jag något som skulle kunna vara “runners high”? Och jag är nyfiken på känslan folk har när de kan springa “hur långt som helst” och hur långt är det egentligen? Jag har bara sprungit drygt 10 mil som längst men hur långt som helst låter ju galet långt så den känslan har jag aldrig haft. Men jag kommer i alla fall ihåg formen från 2012.

Från hösten 2012 kommer jag ihåg att jag tyckte att det gick väldigt bra att springa, det kändes lätt på träningarna och jag orkade träna mycket löpning. Jag tror att känslan infann sig i september, lite innan Berlin Marathon som jag skulle springa. Jag flög ner själv till Berlin på fredag kväll, mötte upp några klubbkompisar i IF Linnéa, käkade lite och tog oss till vandrarhemmet där en tjej från Australien (tror jag det var), hade den sjätte sängen tillsammans med oss 5 löpare. Kanske inte det optimala boendet för någon som vill sova bra för att sen kunna springa bra. För det innebar att det snarkades en hel del och jag gillar inte att stoppa in prylar i öronen så jag låg där och lyssnade på timmerstockarna som drogs, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kommer ihåg att jag där och då ändå kom in i ett skönt tänk, sova bra sista nätterna spelade inte så stor roll i min värld där och då, jag hade ju sovit tidigare i veckan. Istället för att irritera mig på snarkningarna så tänkte jag att “vad skönt, jag får ju i alla fall lika raklång och vila, jättebra”. Det gäller att tänka positivt och jag hade ett bra självförtroende där och då. Men visste jag det där och då? Nja, svårt att säga så här i efterhand, men jag kommer ihåg hur jag faktiskt tänkte att jag borde ha en väldigt bra chans att springa bra, att slå pers. Jag kände det liksom nästan på mig, att det borde gå liksom.

Nu är ju detta några år sedan, men jag hade nog gjort drygt 20 marathon i det läget varav några stycken under 3 timmar. Men jag kommer ändå ihåg att det fanns en känsla av att efter 32-33 km kan det börja hända hemska saker, det kan liksom ta stopp och klockan börja ticka skitfort. Jag hade en plan och utmed banan längtade jag hela tiden framåt för att se hur jag låg till. Halvmaran på 1.26 kommer jag ihåg att jag skulle sikta på och jag hade 1 sekund över. På något sätt var det liksom för bra så jag kunde kanske skrattat åt det. Jag sprang säkert vidare och längtade till 30 km, men det kommer jag inte ihåg, men jag kommer ihåg att jag varje kilometer efter 34 kilometer tänkte något i stil med “när kommer smällen?”, “när kommer det?”. Men jagspräng och jag sprang, passerade kilometer för kilometer och inget hände. Och jag hade naturligtvis koll på klockan, skulle det med pers med 1 minut eller med 2 minuter eller om inte smällen kommer, kan det bli med 3 minuter? Kilometerna rullar på och det bara flyter på och jag kanske hade passerat 40 km när jag insåg att smällen kommer kanske inte och jag kan avslöja att det gjorde den inte heller och jag satte pers med nästan 4 minuter. jag kommer ihåg känslan, hur jag hade bemästrat distansen på ett bra sätt och bara tappat 68 sekunder på andra halvan av loppet, 1:26:01 och 1:27:08.

Formen från 2012, den skulle jag vilja träna upp mig till i sommar, för på något lopp i höst vill jag känna känslan att formen 2016 är som formen från 2012.

Share Button