Målsättningar – sätt 3 mål!

För några år sedan skrev jag några blogginlägg som handlade om att det kan vara smart att ha mer än en målsättning, t ex i något lopp. Jag har fått mycket och bra respons på mina tankar under dessa år och nu inför höstens alla lopp i Sverige och utomlands tänkte jag uppdatera mina tankar i detta blogginlägg.

Det är lätt till att man sätter en målsättning i ett tidigt skede långt innan loppet går, kanske när man anmäler sig. Den målsättningen brukar ofta vara utifrån att man är skadefri, frisk och hinner träna precis som man vill. Men det är ju inte ovanligt att livet kommer emellan på ett eller annat sätt och därmed ändrar förutsättningarna. Och målsättningen borde ju rimma med förutsättningarna som faktiskt gäller när loppet är, annars är det ju lätt till att målsättningen är orimligt hög utifrån förutsättningarna. Man bör alltså vara beredd på att redigera målsättningen utifrån de förutsättningarna som gäller när loppet ska gå, men det är vi kanske inte alltid så bra på. Jag kunde höra löpare som t ex var supermissnöjda med en halvmara för att de missat sitt mål med ett par minuter, men när vi pratade lite mer så kom det fram att det hade varit sjukdomar som gjort att det inte blivit så mycket träning. Så utifrån de nya förutsättningarna var resultatet helt plötsligt riktigt bra. Det är lätt till att vara tuff och kanske till och med orimligt tuff mot sig själv.

Och som sagt, sätter man sitt mål långt innan loppet går är det lätt till att man sätter målet för högt eftersom det kan vara utifrån bästa möjliga förutsättningar. Har vi bara ett mål och det är orimligt högt utifrån förutsättningarna så är ju risken stor att vi missar vårt mål. Och missar vi vårt mål kanske vi ”deppar ihop” och får lite negativa tankar om vår egen prestation. Och detta alltså kanske helt i onödan om målet var orimligt högt. Därför tänkte jag att man kan sätta tre mål och jag har kallat dem guld, silver och brons.

Det höga målet som vi kanske ställer om vi bara har ett mål och utifrån bästa möjliga förutsättningar, det kallar jag guldmålet och om jag leker lite med siffror så kan vi säga att vi har 25% chans att nå ett guldmål. Silvermålet sätter vi lite lägre, vi kan säga att detta har vi 50% chans att klara. Och till sist bronsmålet som vi antar att vi har 75% chans att klara. Detta innebär att hade vi bara haft ett mål, det högt ställda guldmålet, så hade vi haft 25% chans att klara det och 75% risk att missa det. Med tre mål har vi 75% chans att klara något av våra mål och vi har minimerat risken att missa något av våra mål till 25%. Vi har alltså minskat risken att missa ett mål avsevärt. Och visst är det mycket roligare att nå sitt silvermål eller sitt bronsmål än att tänka ”skit, jag missade mitt mål”.

Så till höstens lopp kan du testa lite av dessa tankar. Försök sätta dina mål utifrån faktiska förutsättningar och försök sätta tre mål. Det gör att du ökar chansen att nå något av dina mål.

Lycka till i höstens alla utmaningar!

Här är jag på uppvärmningsarenan utanför Olympiastadion i Rom som jag besökte under en rundresa med KLM i somras.

Share Button

Race report SMIR 2018

Jag har sprungit ett lopp igen och här är min race report SMIR 2018. Vadå SMIR kan man undra, vad är det, har jag fått frågan flera gånger? Och ja, det kan man undra. Dels var första året det arrangerades som ett lopp för oss ”vanliga dödliga”, förra året testades konceptet med några få deltagare. Och dels säger inte förkortningen SMIR så mycket och jag vet heller inte exakt vad det står för utan att kolla upp det. Men i en väldig korthet innebär det orientering på ett gäng olika öar i Stockholms skärgård och i år var det 8 öar och hur långt det blir beror såklart på vilka vägval och hur bra man är på att orientera, för oss blev det nog runt 7 mil. I swimrun måste man ju själv simma mellan öarna, men det behöver man inte i SMIR, här får man åka båt. Och man springer inte ensam utan man anmäler sig som ett tvåmannalag och förväntas springa som ett lag och gå i mål som ett lag. Det finns ingen individuell del i denna tävling utan ”laget går före jaget”. Jag fick med mig Gylle som lagkompis och det visste jag skulle bli kanon och det gjorde det också, vi körde laget före jaget. Och just det, varje etapp har en tidsgräns för att vi skulle kunna hålla tidsschemat under dagen och man måste såklart klara tidsgränsen på alla etapperna, annars är man ute ur tävlingen. Tidsgränserna är egentligen inte så tuffa, men samtidigt beror det mycket på bra man är på att orientera så vissa öar var klart tuffare än andra. På vissa öar fanns det också en kontroll, en checkpoint, som man behövde springa förbi.

Klockan ringde 04:30 för att jag skulle hinna upp och fixa klart och åka in till stan och ta bussen från centralstationen i Stockholm uppåt dit båten gick ifrån. Innan alla gick på båten fick vi likadana tröjor som vi skulle ha på oss under dagen och vi fick också kartorna för alla öarna som vi skulle orientera oss igenom. Jag har ingen koll på Stockholms skärgård och hade inte läst på för det här heller men vi skulle ta oss från norr till söder och första ön vi skulle springa på var Arholma och sista ön var Utö. Starten gick på Arholma och det var verkligen en mjukstart på drygt 4 lättlöpta kilometer men sen var vi igång. Nästkommande två etapperna rullade också på fint även om de var runt 10 km långa. Så efter dessa tre etapperna hade vi gjort ca 25 km, dvs en dryg tredjedel och det kändes ju fint. Men jag kände att det stramade lite i baksidorna och Gylle hade lite krampkänningar i vaderna för han hade simmat i Vansbro dagen innan, tuff kille det där.

Men sen kom fjärde ön, som jag kommer ihåg var Möja. Jag vill helst glömma Möja. För här blev det tuffare orientering. Bara några hundra meter efter start skulle vi svänga in till höger men det fanns olika ställen att springa in på och det försvann in löpare lite överallt och vi var också med bland många andra lag men ganska snabbt hade vi färre och färre lag omkring oss. Det såg inte så svårt ut, men det var det och många gånger kändes det som vi knappt visste var vi var och inte löparna i de andra lagen heller. Och när man till slut inser hur fel man är och vart man ska så fick vi springa rätt ut i obanad terräng, över stock och sten och ner i mjuka myrar och allt möjligt som blev jobbigt och tog tid. Och självklart med en ovisshet om var vi var någonstans. Första 2 km tog runt 20 minuter och då visste vi knappt var vi var. Jag började bli orolig för att vi inte skulle klara tidsgränsen som var 65 minuter och det förväntades att man skulle ha runt 8,5 kilometer. Till slut hittade vi ut till någon stig som kändes bra och lite längre fram såg vi något mer lag så vi tog oss fram där. Vi skulle till en checkpoint och när vi väl var där skulle det bli lättlöpt in i mål på etappen, men klockan gick. Men vi var faktiskt på rätt väg och började ha koll på kartan igen och till slut kom vi fram till checkpointen efter 45 minuter, men då uppskattade jag på kartan att vi hade nog 3,5-4 kilometer kvar till målet på etappen och behövde köra på ganska bra för att hinna. Så det gjorde vi. Just här var jag ganska stark men vi höll ihop som ett lag och vi hade ju också bara en karta. Det fanns tyvärr lag som inte höll ihop och då är det ju inte så lätt för den som inte har kartan och får då förlita sig på att man ser andra löpare man kan följa efter. Vi kom i mål på etappen med 3 minuters marginal så det var väldigt skönt. Det var kanske svåraste etappen för här var det några lag som orienterade bort sig och inte klarade tidsgränsen.

Kommande två öar gick bra, men det var ju så surt på Möja för vi låg bra till efter de tre första etapperna, kanske 3:a eller 4:a och ganska nära till lagen framför. Men vi var inte där för tävlingens skull i första hand utan vi såg det som en kul grej och det viktigaste var att klara alla etapperna så vi fick springa i mål på Utö. Efter dessa två ”lätta” öarna kom det en ny jäkel, Ornö, som vi visste var den längsta etappen och med längsta etappen kan man också inse att det finns olika vägval att göra. Vi hade en hyfsat klar bild av vilka vägval vi skulle göra men eftersom det svåraste kom under andra halvan av etappen hade det hunnit sprida ut sig så mycket mellan lagen så vi var nog 3 lag och en som lämnat sin lagkompis. Vi tyckte att vi höll vår plan, det var bara det att där vi tänkte att vi skulle lämna en stig och springa genom skogen några hundra meter till en annan stig var tufft. Dels kändes det som mycket längre än några hundra meter och dels var det svårt att hålla riktningen men framförallt var det så jäkla tät skog så det gick knappt att ta sig igenom. Tänk er gamla döda granars står skittätt så man kände hur grenarna rev på kroppen när man försökte ta sig igenom. Eftersom riktningen var osäker och det kändes så länge och långt innan vi var igenom så kom även här känslan om att tänk om vi missar tidsgränsen. Men samtidigt visste vi att vi var i slutet av etappen och skulle vi bara hitta ut ur snåret skulle det bara vara ett par kilometer kvar på etappen. Och till slut så kom den, stigen, jag ser stigen, tjohoo, och vi fick lite hopp igen. Andra lag kom från andra håll och det blev lite fler löpare runt omkring de sista kilometrarna in i mål på etappen och vi klarade tidsgränsen med runt 10 minuter. Detta var också den sista ön som ingick i själva tävlingen för på Utö skulle de lag som hade klarat alla etapperna springa i mål i samlad trupp.

Så båt till Utö och några kilometers jogg som skulle vara i samlad trupp men så blev det såklart inte när en del gärna vill spurta i mål och tänker mer på jaget än laget i en lagtävling. Här var det också önskemål från arrangören att vi skulle hålla ihop gruppen när vi skulle springa förbi restauranger och annat på Utö. Efter mål var det direkt att knö in sig på ett vandrarhem, köa till några enstaka duschar och ner till en restaurang för lite mat. Det blev ganska sent, jag tror klockan var runt 22 när vi fick in maten, så det var äta och prisutdelning och så i säng.

Allt som allt funkade arrangemanget bra rent logistiskt så det var ganska häftigt. Tighta tidsramar för att hålla schemat för dagen och ändå blev det målgång och mat så sent, så det var en väldigt lång dag, men enligt plan tror jag. Löpningen gick faktiskt bra, även om det totalt sett var väldigt långt med runt 7 mil, men orienteringen gick alltså klart sämre. Jag har inte varit så mycket i skärgården tidigare och trodde att jag skulle märka av den mer nu, men det tänkte jag inte så mycket på. Man åkte båt, kom i land, sprang genom ön och i mål på en ny brygga där båten skulle gå ifrån. Men under själva etapperna var det mycket landbygd och skog som det är på fastlandet också, även om man kanske inte ser det så ofta om man bor i en storstad. Jag kanske tänkte att vi skulle springa mer utmed havet eller så gjorde vi det utan att jag märkte det för jag var så inne i loppet. En kul grej och annorlunda upplägg, både rent generellt och att man springer i lag. Samma weekend så gick BUS i Trelleborg, SM på 100 km i Helsingborg och halvironman i Jönköping så det är mycket långa ”konditionsevent” som kämpar om vår uppmärksamhet och våra pengar. Nu vet jag inte vad de andra eventen kostade, men SMIR tycker jag var för dyrt för min smak. Synd också att allt detta låg samma helg i juli så jag kan förstå att det är svårt i mångas planering, både i tid mitt i sommaren och om man vill lägga pengarna på ett dyrt event eller till semesterkassan.

Share Button

Stockholm Marathon 2018, race report

Jaha, så var ännu ett Stockholm Marathon sprunget och det är dags för en race report. Av olika anledningar har jag inte tränat som jag brukar under vinter och vår och jag har heller inte haft några större förhoppningar på loppen nu under våren. Men jag sprang Köpenhamn Marathon som ett bra långpass på 3:08 för 3 veckor sedan och Göteborgsvarvet på 1:28 för 2 veckor sedan så jag visste väl lite vad som skulle kunna vara möjligt.

Planen var att gå ut i runt 4:30 min/km, ungefär som i Köpenhamn och försöka hålla det så gott det gick. Det var varmt i Köpenhamn också så det var ingen direkt skillnad, men banan i Stockholm är klart tuffare. Banan i Stockholm är omgjord för jag vet inte vilken gång i ordningen sen jag sprang min första mara i Stockholm och jag tycker inte den har blivit lättare. Det funkade ganska bra med min plan från början även om några kilometer gick under 4:20, men ändå okej. Men jag kände mig liksom trött eller tyckte det var långt kvar redan efter några kilometer så rent mentalt hade jag en dipp, men jag tror den gick över lite nångång efter första milen. Det var ju sol och varmt, men nånstans på andra milen så kom det in en del moln och blev lite bekvämare och det började kännas okej. Vi sprang runt på en massa ställen och jag vet knappt var vi var när jag passerade halvvägs på 1:33 och kände mig nöjd med det, någon minut fortare än i Köpenhamn.

Kanske att det var positiva vibbar från halvmarapasseringen eller att jag hade en tillfällig pigghet som gjorde att jag tyckte det gick bra upp till 30 km, i alla fall om jag tänker på mitt tempo. Men att komma upp och springa på Hornsgatan blev jobbigt och när vi sen sprang ner till vattnet igen och skulle bort mot finlandsfärjorna så var jag inte så pepp, jag visste ju att hela marans tuffaste delar skulle börja och det väldigt långt in i loppet. Jag tog det väldigt lugnt upp till Medborgarplatsen och det funkade och sen skulle vi springa ner i en tunnel vilket inte kändes så kul. Och därefter var det dags för Hornsgatan, igen. Den är tuff som den är och jag började bli trött. Nu hade vi löpare till höger om oss som sprang på Hornsgatan för första gången och det blev lite rörigt och det visade sig också att en del sprang fel där. En del sprang ner till höger andra gången också istället för rakt fram och en del som skulle svänga ner till höger sprang rakt fram. Lite kaos alltså och väldigt synd om de löparna som blev drabbade. Passeringen vid 30 km visade att jag höll farten bra och det pekade då på att det skulle kunna bli en tid som i Köpenhamn.

Men vid slutet av Hornsgatan vid Zinkensdamm blev jag väldigt trött. Jag drack en massa, petade in energi ofta men inget verkade hjälpa. Jag kommer också ihåg att jag kände mig hungrig nångång, men kommer inte ihåg var jag var då. Jag gick en del uppför tuffa Lundagatan sprang ner till Västerbron och joggade och gick uppför Västerbron. Man kan nog säga att spiken i kistan slogs i stenhårt där. För att springa nerför Västerbron och få ny energi vid kontrollen vid parken hjälpte inte och kampen började. Om jag skulle springa på 3:10 eller 3:20 spelade egentligen inte så stor roll, men det kan ju göras på olika sätt. Jag började gå en del och ibland kan 7 km kvar kännas helt okej men igår kändes det skitlångt. Det blev en lång väg mot mål och jag fick tänka kilometer för kilometer. Så det var inte med några starka steg jag kom in på stadion och sprang in på 3:17, trött och sliten efter en tung sista mil.

Det var varmt igår, som väntat och banan var också tung på slutet, som väntat. Min insats var okej och även om jag tyckte att jag hade det tungt på slutet så är det bara så en normal mara kan vara. Däremot finns det många som gjorde helt makalösa insatser igår, som trotsade all möjliga hinder, från värme, kanske inte så förberedda till skavanker som gör deras prestationer helt fantastiska och så att min race report försvinner i hur fantastiska jag tycker att en del andra är.

Share Button

Stockholm Marathon, förutsättningar och målsättningar

Imorgon är det Stockholm Marathon och det ser ut som det blir soligt och fint väder. Det är Sveriges största marathonlopp och för många löpare årets stora utmaning. En del springer marathon för första gången och det brukar faktiskt vara ganska många förstagångslöpare och en del springer för att jaga tider och kanske till och med slå ett PB, personbästa eller personal best som man säger på engelska. Men hur tänker vi egentligen vårt marathon när det kommer till förutsättningar och målsättningar? Eller jag kanske skulle vända på det, målsättningar och förutsättningar, för det är nog inte ovanligt att man sätter sin målsättning innan man vet alla förutsättningarna och det kan bli lite tokigt.

Ofta anmäler vi oss till dessa långa lopp i god tid, inte minst för att arrangörerna jagar oss till att göra det så dom får in våra pengar så tidigt som möjligt. Och redan vid anmälan kanske vi börjar fundera och sätta våra målsättningar vi kanske tränar med en viss grupp som har som mål att springa på en viss tid. Jag tror helt enkelt det är ganska vanligt att vi har satt vår målsättning med loppet långt innan själva loppet och vi har också svårt att redigera våra målsättningar utifrån de förutsättningar som kommer att gälla. En klassiker är ju mängden långpass som många av oss behöver för att kunna springa en bra mara, det är ju ofta man hör talas om innan start att ”jag har inte fått till så många långpass som jag hade tänkt”, men jag har aldrig hört någon säga ”jag har nog sprungit för många långpass”. Men bristen på långpass kanske ändå inte gör att man ändrar sin målsättning. Jag hör ofta löpare som inte är nöjda med sina resultat och sen när man börjar fråga lite mer om hur det har varit med träningen inför loppet så kan man få höra att träningen varit dålig, för lite långpass/fartpass, man har varit lite skadad och lite sjuk och ändå är man besviken för att man missade sin målsättning med ett par minuter. Det är till att ha ganska höga krav på sig själv när man har en hög målsättning trots att förutsättningarna inte varit de bästa.

Och nu för imorgon ser det ut att bli ganska varmt. Jag gillar att springa i sol och värme för då slipper jag frysa och jag slipper allt meck som det blir om det regnar och alla känns gladare och det är säkert mer publik ute och hejar än när det är pissväder som det var vid Stockholm Marathon 2012. Men detta betyder inte att jag kan springa lika fort om det är sol och 25 grader varmt som om det hade varit 15 grader varmt och molnigt, men jag tycker ändå det är roligare.Vädret är alltså en del av förutsättningarna och vädret kan vi, till skillnad från träningen, inte påverka. Men det påverkar ändå vår möjlighet att kunna nå vår målsättning. Att vi kan ladda upp med att dricka mer dagarna innan, springa i ljusa kläder osv känns som enkla tips man kan läsa om lite överallt. Men bara för att vi har satt en vit keps på skallen betyder inte det att det är rimligt att vi har samma höga målsättning som om det varit perfekta väderförhållanden för att springa snabbt.Jag tycker helt enkelt att vi ska vara snällare mot oss själva och våga redigera en målsättning efter de förutsättningar som råder, oavsett om det handlar om att vi inte kunnat träna som vi velat eller om det är väderförhållanden som minskar chansen att nå vår målsättning. Ofta är ju målsättningen vi sätter upp i god tid innan loppet under perfekta förutsättningar, men sen kan både träning, skador och väder göra att det inte är perfekta förutsättningar och då borde vi vara smarta nog att ändra våra målsättningar.

När det gäller målsättningar tycker jag också det är bra att sätta upp mer än ett mål. Sätter man bara upp ett mål är det lätt till att det målet är ganska högt satt, t ex om det kommer vara perfekta förutsättningar. Det blir helt enkelt en ganska stor risk att man missar sitt högt uppsatta mål. Men att man missar sitt högt uppsatta mål är kanske inte så konstigt om förutsättningarna i form av träning och väder inte är de bästa. Man är egentligen ganska taskig mot sig själv som ställer så höga krav på sig själv när förutsättningarna inte är detsamma som när man satte sin målsättning. Och många blir väldigt besvikna när de missar sin målsättning trots att risken för det alltså är ganska stor. Jag tycker man kan sätta upp 3 mål och jag brukar kalla det för guld, silver och brons och med lite siffror kan jag säga att chansen att klara guld, silver och brons kan vara 25%, 50% och 75% vilket gör att det är bara 25% risk att vi missar vårt bronsmål. Hade vi bara haft ett mål är det lätt till att det hade varit guldmålet, dvs som vi har 25% chans att klara och 75% risk att missa. Med tanken med 3 mål har vi alltså minskar risken att vara utan medalj eller utan att uppnå något mål, minskat från 75% till 25%. Och det är bättre att klara sitt andra eller tredje mål än att inte klara något mål alls vilket skulle vara fallet om man bara har ett mål och man missar det. Redan för 4 år sedan började jag tänka och skriva om detta med 3 mål i form av guld, silver och brons och efter det hör jag fortfarande folk som tackar mig och pratar om att de nu har 3 mål och tänker snällare mot sig själva. Originalinlägget till detta med 3 mål kan du läsa här.

Share Button

Race report Boston Marathon 2018

Ni som följer mig på instagram vet kanske redan hur det gick i Boston, men här kommer en längre race report Boston Marathon 2018. Resan till Boston planerades lite som vanligt att jag flög från Stockholm till Boston, tåg ner till New York och sen flyg hem från New York till Stockholm. Denna gången flög jag med både min samarbetspartner KLM och deras partners Air France och Delta inom alliansen Skyteam. Jag landade i Boston redan efter lunch på fredagen och hann därför ta mig till och landa lite på hotellet innan jag mötte upp Micke och Pernilla så vi tog oss till expon som i år var flyttad till hamnen igen. Boston Marathon är ju speciellt, det vet ni kanske att jag tycker, och det märks i stan och det märks såklart också på expon. Att hämta ut sin nummerlapp till Boston Marathon, plåtas med den och se hur alla andra är uppspelta över denna fantastiska mara är helt enkelt coolt. Och så ska ”alla” köpa kläder från Boston Marathon, jag vet ingen annan mara som verkar sälja så mycket kläder från sitt lopp och det märks också på att många har tidigare års jackor från Boston Marathon på sig. Efter mässan käkar vi och det händer inte så mycket mer den dagen, klockan är ju mycket svensk tid.

Jag börjar lördagen med en shake out jog som det tydligen heter. Jag hänger med den som arrangeras av Tracksmith och vi var kanske ett 50-tal löpare som sprang ca 7 km. Det hände faktiskt inte så mycket mer av värde för mig den dagen, jag kände av stressen lite och försökte ta det lite lugnt. Vädret pratas det alltid om i Boston och så även i år, kanske mer än någonsin, för under söndag och måndag, som är raceday, skulle det vara jäkligt kallt och blåsa och regna som tusan.

Jag började söndagen på samma sätt som lördagen med en shake out jog där vi möttes vid mållinjen och sen joggade runt 20 minuter och redan nu märktes det att det började bli väldigt kallt. Sen tog vi en sväng ut till expon igen innan det blev hotellrummet och ta det lugnt inför loppet på måndagen.

Och ja, alla väderprognoser slog tyvärr in, det blev ruskigt dåligt väder. Många har tidigare maror i bagaget med dåligt väder och för mig är det Boston 2015 och Stockholm 2012 men det var ganska säkert att detta skulle bli värre. Jag och en annan polare möttes klockan 06:40 i Boston Common och tog samma buss ut till starten i Hopkinton. Det var kallt och det regnade och folk såg allmänt lite förskräckta ut och verkade också olika förberedda på det här med tanke på klädsel. Väl ute i Athletes Village var det bara att knö in sig i ett av de stora tälten för att få lite värme och skydda sig mot regnet en stund. I vanliga fall är detta roliga timmar innan start men nu var det mest bedrövligt. Vilken skillnad mot när det är bra väder, som det oftast är i Boston. En dryg halvtimme innan start måste jag lämna tältet och bege mig mot start. Jag stannar till och tittar ut innan jag går ut och jag tänker bara ”jag ska inte bryta!”. Alla är i samma sits, försöker röra på sig så lite för att hålla värmen och många har på sig överdragskläderna fram till ett par minuter innan start. En stund innan start i Boston är det varje år, tror ja, något riktigt häftigt. De pratar om Boston Marathon, berättar vilka stjärnor som är där, hur stort loppet är och så spelas den amerikanska nationalsången och det är så stort för amerikanarna så det blir stort för alla andra också. In i startfållan 1/4 som jag hade i år och någon minut innan lämnar jag mitt överdrag. Men jag hade planerat att springa i en del kläder för att frysa lite mindre, jag vet ju hur frusen jag är ändå, men en del sprang såklart i linne och t-shirt. Det kanske är svårt att förstå hur kallt det kan vara med det låg snö i vägkanten och de sa att det var 1-4 grader vid start och 4-7 grader vid mål och till det blåste och regnade det alltså en hel del också. Ni vet ett sånt väder när man inte ens vill gå ut några hundra meter till affären eller vad det nu kan vara. Men jag hade min plan klart, ”jag ska inte bryta!”.

Startskottet går och det rullar iväg långsammare än vanligt tycker jag, folk har nog ingen panik i år. Folk har väldigt blandad klädsel och en del springer, precis som jag, i någon form av regnskydd. När mållinjen är enda målet så blir det inte så mycket att ta er genom loppet med tider som det kanske brukar vara. Nu sprang jag några kilometer men det var tufft från start, jag kände lite andningsproblem och jag kände att jag bara hade ork för att lunka. Efter 4 kilometer tittade jag på min egen klocka för sista gången och då vet ni kanske att jag brukar kolla typ hela tiden. Efter 6-7 kilometer tog jag av ett par tights och en sopsäck jag hade haft för att hålla lite värme i början. Efter en mil tänkte jag att okej, nu har jag nästan gjort en fjärdedel och i denna tanke var det detsamma som att jag i tanken började ta mig mot mål, mot att klara det. Det rullar på fram till 15 km och här nånstans fick jag en liten knäpp i skallen och började förvilla mig i kilometer och miles och ett tag trodde jag att jag hade passerat halva. Men när jag kom på att jag inte sprungit förbi Wellesley så visste jag ju att jag inte passerat halva och det var ganska tungt att komma på det. Då hade jag gjort 11 miles av 26,2, dvs runt 17-18 kilometer. Allt är en kamp, ibland blåser det till eller totalt öppnar sig och bara vräker ner vatten och självklart går det inte att skyla sig eller göra något åt det, men man vill liksom inte vara med, samtidigt så vill man ju det, men det är hemskt. Jag passerar Wellesley och förvånas över att så många tjejer är ute och skriker precis som de brukar, men samtidigt vet jag ju att Boston Marathon är så stort för Boston så de gör allt för löparna. Jag passerar halvvägs på ca 1.45, en dryg kvart långsammare än vanligt vilket är ganska mycket på 21 kilometer, det är typ 45 sekunder per kilometer långsammare. Jag kämpar vidare och längtar till att backarna ska börja, mest för att jag ska komma förbi dem, men de är tuffa, i alla väder. Jag går en del vid vätskekontrollerna, men inte för mycket så att jag börjar frysa mer än nödvändigt. Någonstans ser jag en klocka som står på 2.32 och jag tänker att ”snart” är jag i mål, samtidigt som jag då inser att det kommer dröja mer än en timme till, så det är inte så jäkla snart ändå. Men det finns ju bara ett håll och det är framåt så jag tar mig vidare. Backarna passeras och det börjar gå utför, väldigt skönt, det känns som jag får några hundra meter gratis. Jag passerar 20 miles och det börjar faktiskt kännas som jag närmar mig. 6,2 miles kvar låter ju inte så mycket, men det är ju typ en mil och det låter ju klart mer. Men jag tar en mile i taget, det känns jobbigare för varje mile som går, men när jag lämnar kontrollen vid 24 miles känner jag att nästa gång jag passerar en mile så är det bara en mile kvar. Och förr eller senare så kommer jag ju dit och sen ska jag under viadukten där jag vet att det är typ 1 km kvar. Det väller fram löpare och jag tror alla springer förbi mig, men jag bryr mig inte, för snart, snart är jag också i mål. Jag svänger in på upploppet på Boylston Street som jag har gjort 7 gånger tidigare, men detta upploppet blir det klart långsammaste. Men jag kom fram, jag kom över mållinjen, men strax därefter stannade jag. Jag ville inte mer, jag visste inte hur jag skulle orka ta mig till hotellet. Jag gissar att en sjukvårdare undrade detsamma när han kom fram och kollade läget och tyckte att vi skulle vila lite i sjukvårdstältet. Så jag följde med in i sjukvårdstältet, där det redan var väldigt mycket folk, jag fick ligga ner, av mer skor och blöta ytterkläder, på med filtar för att få upp värmen och de kom med skitäcklig buljong som de försökte tvinga i mig. Där fick jag ligga en stund. Skönt såklart, men samtidigt visste jag ju att jag måste ta mig till hotellet och det är först då som det är klart. Så när jag kände att jag skulle kunna göra ett försök att ta mig vidare så gjorde jag det. Och jäklar vad hemskt det var att komma ut igen, så jäkla kallt. Jag blev nog en förstelnad robot som så snabbt jag kunde tog mig den kilometern jag hade kvar till hotellet. Upp på rummet, av med kläderna, in i duschen, varmt och länge och sen ner under täcket och jag somnade nog ruskigt snabbt.

Jag kom alltså i mål, jag bröt inte och tiden blev strax över 4 timmar. Men det spelade ingen roll där och då och det gör det inte nu heller. Om ett år är det Boston Marathon igen och förhoppningsvis är det bättre väder då och jag gissar att jag är där då igen.

Share Button