Race Report Boston Marathon 2019

Så var det dags för en race report för Boston Marathon 2019. Många löpare som springer Boston Marathon år från år tänkte nog på vädret från 2018 och att det måste bli bättre i år. Men prognosen såg inte jätterolig ut några dagar innan Patriots day när Boston Marathon enligt traditionen avgörs. Samtidigt var jag ganska säker på att det inte kunde bli lika illa med regn, kyla och vind. Det såg ut som det skulle kunna regna, men inte vara lika kallt och inte blåsa lika mycket som det gjorde 2018.

Redan på Schiphol började jag tänka på att nu är löpare från världens alla hörn på resande fot med ett och samma mål, Boston för att springa 123:e upplagan av Boston Marathon. Och på KLM-flighten från Amsterdam var det flera löpare med och en del som sprungit Boston Marathon tidigare kom naturligtvis i en jacka från Boston Marathon. Och flygvärdinnorna på KLM har stenkoll, de vet vad som är på gång och önskar lycka till på loppet.

Jag kom till Boston på fredag kväll, helt perfekt. Då hinner man med både sightseeing, Expo, lite sociala löpningar som ”shake out run” med andra instagramlöpare, osv. Det är svårt att beskriva, men det är något speciellt med att bara vara i Boston denna helgen, jag får ta lite sånt i ett separat blogginlägg. Vädret verkade som det skulle kunna bli ganska okej, inte så mycket regn och kanske framförallt på morgonkvisten men att det sen skulle avta och sluta och en temperatur över 10 grader så det var bra.

Eftersom jag sprungit Boston Marathon några gånger så har jag bra rutin på hur det funkar så även om det är lite kul att hänga och känna stämningen i athletes village ute i Hopkinton innan start ville jag inte åka dit så tidigt som det är tänkt att jag ska göra utifrån min starttid, eftersom det var ganska regnigt på morgonen. Jag satt lugnt och käkade lite frukost på hotellet innan jag joggade några hundra meter till de gula skolbussarna vid parken Boston Common, som tar oss ut till starten i Hopkinton. Det var regnigt och blött men jag var ganska förberedd och när vi kom fram så var det knappt något regn kvar alls i luften, min taktik att komma lite sent funkade fint. Och efter en kvart i athletes village började de också släppa iväg löparna i startvåg 1 ner till startområdet. Så då börjar vi gå och småjogga ner den klassiska vägen ner till parkeringsplatsen med alla toaletterna och alla börjar göra sig redo på sina speciella sätt. Överdragskläder tas av och samlas ihop och skänks till bättre behövande och vi tar oss ner sista biten och in på startrakan där alla 8 startfållorna för varje startvåg är. Det är mäktigt att veta att alla 7700 löparna som startar i startvåg 1 har kvalat in på 3:07 eller bättre, det är nog svårt att hitta ett maratonlopp med så många duktiga löpare. Och pampigt och mäktigt med nationalsång, överflygning och presentationen av alla världslöparna som springer samma lopp som mig.

Starten går och vi rullar iväg. Min plan är att försöka hitta en bra rytm runt 4:20 min/km utan att det ska slita för mycket. I Limassol Marathon några veckor tidigare kändes det som jag fick kämpa som tusan efter bara några kilometer för att hålla 4:15-4:20 min/km, så jag ville hitta en bättre känsla nu. Det rullar på, det är mycket folk, men alla springer i ungefär samma tempo så det är ingen fara. Det är också rutinerade löpare så inget knuffande, alla vet att det är långt och att det tuffa kommer på andra halvan med de 4 backarna upp till Heartbreak Hill. Jag öppnade i runt 4:30 men rullade sen in i loppet och strax under 43 minuter, helt okej, för känslan fanns där. Vi springer ute på amerikanska landsbygden och kommer förbi små samhällen som just den dagen har sjukt mycket folk ute som står och hejar på oss löpare. Amerikanarna är otroligt patriotiska och stolta över sitt Boston Marathon så alla är verkligen på tårna för oss maratonlöpare. Jag springer och tänker på hur det var året innan, när varje steg kändes som en mental kamp och loppet var sååå långt. Nu hade jag passerat första milen med en bra känsla och det rullade på bra, det kändes som jag kom in i loppet väldigt fint. Jag känner igen mig på många ställen utmed banan och strax innan halvvägs börjar vi höra vrålet från Wellesley College, skolan där tjejerna står och skriker ofantligt på oss löpare. Det har fått namnet ”streaming tunnel” och det passar bra för när man har sprungit förbi så har det liksom blivit helt konstigt i öronen, måste upplevas. Jag passerar halvvägs på 1:31 som borde vara runt 4:20 min/km i snitt och jag känner mig nöjd med att det har rulla på med en bra känsla. Men jag vet att det är efter 25 km maran i Boston börjar bli tuff, så det är bara att börja längta tills backarna kommer.

Känslan är så mycket bättre än på Cypern och det gör mig glad, att jag kanske är på väg tillbaka till okej tider igen, sakta men säkert. Jag passerar 25 km och håller tempot fint och gör mig redo mentalt för backarna. Planen är att jag ”bara” ska trippa uppför dem, en efter en. Det får gå lite långsammare, men jag ska inte förivra mig utan bara ta mig upp med ett okej pannben. Klassiska svängen kommer och första backen börjar och jag börjar trippa. Det känns bra, det går kanske inte skitfort, men jag trippar uppåt och blicken framåt säger att det är långt kvar, men jag trippar på och tar mig upp. Farten sjunker såklart, men inte mycket och det är ju medvetet. Jag är nöjd med att det går bra i backarna, men nu kommer den sista backen, Heartbreak Hill. Och här tar det slut, det lätta trippandes är borta, på några hundra meter blir jag väldigt mycket tröttare. Backen blir en plåga och det tar tid innan jag är riktigt uppe och sen vet jag att det är ganska plant i en kilometer innan det går utför. Jag passerar 30 km på 2:12 och jag vet att tempot har sänkts, men framförallt att det kommer bli jobbiga sista 12 kilometer. Jag känner att farten är egentligen inte så tuff men det är orken som tar slut, bristen på långa långpass gör sig gällande. Jag kämpar på, men det är inte med samma energi och benen stumnar. Var sluttiden landar vet jag inte än, men förhoppningen på 3:05-3:07 rinner iväg fort när jag blir trött. Samtidigt som jag tappar för varje kilometer som går är jag nöjd med de första 25-30 kilometerna som kändes som ett fall framåt och det är alltid fantastiskt att springa klassiska Boston Marathon. Jag kämpar på och egentligen går det okej, men lite långsamt. Ibland känns varje mile väldigt lång men det rullar ändå på, även om som sagt tempot har blivit något helt annat så finns pannbenet där och gör vad det kan. Men ett pannben kan heller inte ersätta långpassen. Jag passerar 40 km och även om sluttiden är på väg lite för långt är det bara kul att vara här. En mile kvar, en kilometer kvar, ner under viadukten, fram till högersvängen och upp till sista vänstersvängen in på långa upploppet på Boylston Street, på väg fram till klassiska målportalen som säkert är den mest fotograferade målportalen i världen bland alla maratonlopp. Jag springer i mål på 3:12. Inget att jubla högt över, men jag är ändå ganska nöjd och enligt min egen lilla målsättningsprispall med guld, silver och brons så blev det en hedrande bronspeng. Det blir lite selfies och funktionärerna hjälper glatt till. Funktionärerna är många och fantastiska, de jublar och gratulerar och ser till att alla känner sig som vinnare i Boston Marathon.

Share Button

Race report Limassol Marathon

Så var det dags för en race report av Limassol Marathon som jag sprang i söndags. Den här resan gjorde jag tillsammans med Peter och Tommy som också sprang maran och Kristina som var förkyld och inte kunde springa men åkte med ändå för att få några dagars vårvärme och skriva en artikel.

Vi landade i Larnaca på Cypern på lördag kväll och åt en pasta på hotellet innan läggdags. Tidsskillnad på 1 timme på fel håll och jag hade svårt att sova så det blev bara ett par timmars sömn innan klockan ringde kl 5, som då var 4 svensk tid. Lite frukost och sen gick vi sömnigt ner till området med start och mål på samma ställe utmed havet.

Löpare från olika länder var där och stämningen att det började närma sig steg bland löparna. Här fanns löpare som skulle springa 42, 21, 10 eller 5 km och det var en starttid för varje distans. Det var varmt och vi lämnade in överdragskläderna innan vi gick in i startfållan som de stängde redan 30 minuter före start. Det är inget jättestort lopp och vi var runt 500 löpare som skulle springa marathondistansen. Området med start och mål ligger i en liten park alldeles vid havet som gör att inramningen är väldigt häftig. Det är dags för start.

Jag hade satt upp mina tre mål med guld, silver och brons på 3:00, 3:05 och 3:10 och det kändes rimligt eftersom jag sprang på 3:07 i Valencia i höstas och tyckte att jag borde vara bättre nu och det skulle ju vara en snabb bana. Starten gick och jag hade tänkt lägga mig på 4:15 min/km och det gick fint att snabbt hitta tempot och jag hade 4:17 på första kilometern. Andra och tredje kilometern gick nog på ca 4:12-4:15 nånting och redan här började jag känna en viss oro. Jag tyckte benen kändes tjocka och tunga och jag flåsade mer än jag borde behöva i det tempot. Men jag kämpade vidare och kilometrarna rullade på på samma sätt och känslan i benen och flåset blev inte bättre. Jag passerade 10 km på 42:30 och även om det är 4:15 min/km i snitt var det inte med samma lätthet som det borde vara. Det hade också varit mindre platt än vad jag förväntade mig. Inte direkt några backar, men en del längre motlut var det ändå. Motlut för mig är alltså inte platt utan ändå uppför men inte så mycket så man kan kalla det för backe, men det gör ändå skillnad. Jag kan likna det med när man sprang på Flemminggatan upp till Västermalmsgallerian på Stockholm Marathon innan de gjorde om banan där, så kanske ni som sprang maran då känner igen vad jag menar.

Efter vändpunkten vid 10 km börjar man möta de löparna som ligger efter sig så det är ju lite kul att se andra löpare och jag ser också de grupperingar som skapas kring farthållarna. Vid vätskestationen vid 13 km tog jag min första extra energi som jag hade med mig och det kändes bra att jag hade fem kvar och jag kommer ihåg hur jag tänkte att de lär behövas. Jag rullade vidare med sikte att fortsätta hålla tempot men det blev allt tuffare och jag kanske snarare låg på ett snitt på 4:20 min/km. Och ni förstår att känslan av tunghet fanns kvar och hela tiden kände jag ju att jag inte borde flåsa såhär mycket redan, jag brukar ha en lättare känsla upp till 20-25 km. Nu kändes det som jag kämpade för varje kilometer innan vi hade sprungit 20 km. Vi hade gjort en ögla västerut och kom tillbaka och sprang utmed parken och havet och där passerades också halvmaran på runt 1:31 tror jag det var. Kanske inte kaosdåligt men känslan fanns inte där och det betydde också att andra milen hade gått en del långsammare än första milen. Och som marathonlöpare så vet man att det kommer en fjärde mil också…

När jag springer marathon så har jag efter halvmaran siktet inställt på 25 km och sen 30 km. Nu var vi tillbaka och sprang på den långa raksträckan utmed havet där vi startade och sen också skulle gå i mål. De som sprang milen och halvmaran startade efter oss och var nu på väg mot mål så nu mötte vi dessa löparna istället och vi kunde heja på varandra på andra sidan refugen. Trots att det inte gick speciellt bra i form av tempo så tuffade det ändå på och rent mentalt var jag okej i tanken än så länge. Vi passerar 25 km och sen fram emot vändningen vid 30 km så kommer det några nya långa sega motlut, återigen kanske inga riktiga backar, men motlut och motlut kan ju kännas som backar när man är slut efter 25 kilometers löpning. Det är också lätt till att man börjar tänka på hur mycket man har kvar och gör man det vid 25 km så känns 17 km kvar ganska långt, men samma tanke vid 30 km är 12 km kvar och det känns så mycket mer hanterbart, men här tänkte jag tanken redan vid 25 km. Vi börjar möta löparna som ligger före oss, som redan har varit borta och vänt. Alltid inspirerande att se de snabba löparna. För mig blev gångpauserna vid vätskestationerna allt längre och jag häller vatten över kepsen varje gång. Jag kommer fram till vändpunkten vid 30 km och jag tror jag hade 2:12-2:13 nånting. Jag tänkte nog inte så mycket, men insåg att det var lite väl mycket och att det skulle bli svårt att klara ens en bronspeng på 3:10 enligt mina egna uppsatta mål. Chansen fanns såklart där, men känslan och tröttheten var också där.

Eftersom jag vänt igen så börjar jag återigen möta löpare som ligger strax efter mig och jag ser också att grupperingarna vid farthållarna är mindre än tidigare och jag känner igen scenariot från när jag själv är farthållare. Nu vet jag också vilken bansträckning jag har kvar och här direkt efter vändningen har jag ett par motlut eftersom banprofilen är lite böljande här. Varje kilometer är en kamp och min kamp mot klockan börjar gå mot att inte gå över 3:15 i sluttid. Jag börjar räkna hur läget ser ut, kollar både på min Garmin men försöker också räkna lite när jag ser kilometerskyltar. Det är en kamp men det borde gå, men det finns inte utrymme till några längre stopp. Vid 38-39 km känns det som att jag har koll på läget för att springa under 3:15, men samtidigt vill jag gärna ha en definitivare markering och tänker att passeringen vid 40 km borde vara något att lita på. Jag kommer fram till 40 km, kommer inte ihåg vad jag hade i tid, men kommer ihåg känslan av att det kommer att gå och bara den känslan gör nästan att det känns lite lättare, kanske lite av lättnad. Vi springer på raksträckan utmed havet igen och jag vet att vid ungefär en kilometer kvar ska vi svänga in i den lilla parken och in på upploppet som tidigare var startraka. Jag kommer fram dit och när jag svänger in står det 900 meter kvar och det känns skönt. Men även om man vet att man snart är i mål, man kan ju nästan skymta målet där 800 meter bort, så vet man ju att det tar tid så det är ju inte direkt någon spurt utan bara ett krigande hela vägen in under målportalen och klockan stannar på 3:13.

Jag är trött, väldigt trött, men på ett lite annorlunda sätt än vanligt känns det som. Inget har känts lätt, det har varit en lång kamp som började väldigt tidigt. Men det mentala fanns där ändå, jag tog mig hela tiden framåt och i tanken var det inte lika jobbigt som i kroppen. Visst, det tog 5-10 minuter längre tid än jag hade hoppats på. Men förutsättningarna var nog lite småtuffa också. Banan var inte helt platt, vi landade sent kvällen innan, sov väldigt få timmar och jag hann nog inte acklimatisera mig till värmen där Garmin visade att det varit 20-27 grader under loppet. Så nöjd med tiden har jag svårt att vara och så får det vara ibland, men jag tror och hoppas att dessa förutsättningar kan motsvara några minuter.

Share Button

Målsättningar – sätt 3 mål!

För några år sedan skrev jag några blogginlägg som handlade om att det kan vara smart att ha mer än en målsättning, t ex i något lopp. Jag har fått mycket och bra respons på mina tankar under dessa år och nu inför höstens alla lopp i Sverige och utomlands tänkte jag uppdatera mina tankar i detta blogginlägg.

Det är lätt till att man sätter en målsättning i ett tidigt skede långt innan loppet går, kanske när man anmäler sig. Den målsättningen brukar ofta vara utifrån att man är skadefri, frisk och hinner träna precis som man vill. Men det är ju inte ovanligt att livet kommer emellan på ett eller annat sätt och därmed ändrar förutsättningarna. Och målsättningen borde ju rimma med förutsättningarna som faktiskt gäller när loppet är, annars är det ju lätt till att målsättningen är orimligt hög utifrån förutsättningarna. Man bör alltså vara beredd på att redigera målsättningen utifrån de förutsättningarna som gäller när loppet ska gå, men det är vi kanske inte alltid så bra på. Jag kunde höra löpare som t ex var supermissnöjda med en halvmara för att de missat sitt mål med ett par minuter, men när vi pratade lite mer så kom det fram att det hade varit sjukdomar som gjort att det inte blivit så mycket träning. Så utifrån de nya förutsättningarna var resultatet helt plötsligt riktigt bra. Det är lätt till att vara tuff och kanske till och med orimligt tuff mot sig själv.

Och som sagt, sätter man sitt mål långt innan loppet går är det lätt till att man sätter målet för högt eftersom det kan vara utifrån bästa möjliga förutsättningar. Har vi bara ett mål och det är orimligt högt utifrån förutsättningarna så är ju risken stor att vi missar vårt mål. Och missar vi vårt mål kanske vi ”deppar ihop” och får lite negativa tankar om vår egen prestation. Och detta alltså kanske helt i onödan om målet var orimligt högt. Därför tänkte jag att man kan sätta tre mål och jag har kallat dem guld, silver och brons.

Det höga målet som vi kanske ställer om vi bara har ett mål och utifrån bästa möjliga förutsättningar, det kallar jag guldmålet och om jag leker lite med siffror så kan vi säga att vi har 25% chans att nå ett guldmål. Silvermålet sätter vi lite lägre, vi kan säga att detta har vi 50% chans att klara. Och till sist bronsmålet som vi antar att vi har 75% chans att klara. Detta innebär att hade vi bara haft ett mål, det högt ställda guldmålet, så hade vi haft 25% chans att klara det och 75% risk att missa det. Med tre mål har vi 75% chans att klara något av våra mål och vi har minimerat risken att missa något av våra mål till 25%. Vi har alltså minskat risken att missa ett mål avsevärt. Och visst är det mycket roligare att nå sitt silvermål eller sitt bronsmål än att tänka ”skit, jag missade mitt mål”.

Så till höstens lopp kan du testa lite av dessa tankar. Försök sätta dina mål utifrån faktiska förutsättningar och försök sätta tre mål. Det gör att du ökar chansen att nå något av dina mål.

Lycka till i höstens alla utmaningar!

Här är jag på uppvärmningsarenan utanför Olympiastadion i Rom som jag besökte under en rundresa med KLM i somras.

Share Button

Race report SMIR 2018

Jag har sprungit ett lopp igen och här är min race report SMIR 2018. Vadå SMIR kan man undra, vad är det, har jag fått frågan flera gånger? Och ja, det kan man undra. Dels var första året det arrangerades som ett lopp för oss ”vanliga dödliga”, förra året testades konceptet med några få deltagare. Och dels säger inte förkortningen SMIR så mycket och jag vet heller inte exakt vad det står för utan att kolla upp det. Men i en väldig korthet innebär det orientering på ett gäng olika öar i Stockholms skärgård och i år var det 8 öar och hur långt det blir beror såklart på vilka vägval och hur bra man är på att orientera, för oss blev det nog runt 7 mil. I swimrun måste man ju själv simma mellan öarna, men det behöver man inte i SMIR, här får man åka båt. Och man springer inte ensam utan man anmäler sig som ett tvåmannalag och förväntas springa som ett lag och gå i mål som ett lag. Det finns ingen individuell del i denna tävling utan ”laget går före jaget”. Jag fick med mig Gylle som lagkompis och det visste jag skulle bli kanon och det gjorde det också, vi körde laget före jaget. Och just det, varje etapp har en tidsgräns för att vi skulle kunna hålla tidsschemat under dagen och man måste såklart klara tidsgränsen på alla etapperna, annars är man ute ur tävlingen. Tidsgränserna är egentligen inte så tuffa, men samtidigt beror det mycket på bra man är på att orientera så vissa öar var klart tuffare än andra. På vissa öar fanns det också en kontroll, en checkpoint, som man behövde springa förbi.

Klockan ringde 04:30 för att jag skulle hinna upp och fixa klart och åka in till stan och ta bussen från centralstationen i Stockholm uppåt dit båten gick ifrån. Innan alla gick på båten fick vi likadana tröjor som vi skulle ha på oss under dagen och vi fick också kartorna för alla öarna som vi skulle orientera oss igenom. Jag har ingen koll på Stockholms skärgård och hade inte läst på för det här heller men vi skulle ta oss från norr till söder och första ön vi skulle springa på var Arholma och sista ön var Utö. Starten gick på Arholma och det var verkligen en mjukstart på drygt 4 lättlöpta kilometer men sen var vi igång. Nästkommande två etapperna rullade också på fint även om de var runt 10 km långa. Så efter dessa tre etapperna hade vi gjort ca 25 km, dvs en dryg tredjedel och det kändes ju fint. Men jag kände att det stramade lite i baksidorna och Gylle hade lite krampkänningar i vaderna för han hade simmat i Vansbro dagen innan, tuff kille det där.

Men sen kom fjärde ön, som jag kommer ihåg var Möja. Jag vill helst glömma Möja. För här blev det tuffare orientering. Bara några hundra meter efter start skulle vi svänga in till höger men det fanns olika ställen att springa in på och det försvann in löpare lite överallt och vi var också med bland många andra lag men ganska snabbt hade vi färre och färre lag omkring oss. Det såg inte så svårt ut, men det var det och många gånger kändes det som vi knappt visste var vi var och inte löparna i de andra lagen heller. Och när man till slut inser hur fel man är och vart man ska så fick vi springa rätt ut i obanad terräng, över stock och sten och ner i mjuka myrar och allt möjligt som blev jobbigt och tog tid. Och självklart med en ovisshet om var vi var någonstans. Första 2 km tog runt 20 minuter och då visste vi knappt var vi var. Jag började bli orolig för att vi inte skulle klara tidsgränsen som var 65 minuter och det förväntades att man skulle ha runt 8,5 kilometer. Till slut hittade vi ut till någon stig som kändes bra och lite längre fram såg vi något mer lag så vi tog oss fram där. Vi skulle till en checkpoint och när vi väl var där skulle det bli lättlöpt in i mål på etappen, men klockan gick. Men vi var faktiskt på rätt väg och började ha koll på kartan igen och till slut kom vi fram till checkpointen efter 45 minuter, men då uppskattade jag på kartan att vi hade nog 3,5-4 kilometer kvar till målet på etappen och behövde köra på ganska bra för att hinna. Så det gjorde vi. Just här var jag ganska stark men vi höll ihop som ett lag och vi hade ju också bara en karta. Det fanns tyvärr lag som inte höll ihop och då är det ju inte så lätt för den som inte har kartan och får då förlita sig på att man ser andra löpare man kan följa efter. Vi kom i mål på etappen med 3 minuters marginal så det var väldigt skönt. Det var kanske svåraste etappen för här var det några lag som orienterade bort sig och inte klarade tidsgränsen.

Kommande två öar gick bra, men det var ju så surt på Möja för vi låg bra till efter de tre första etapperna, kanske 3:a eller 4:a och ganska nära till lagen framför. Men vi var inte där för tävlingens skull i första hand utan vi såg det som en kul grej och det viktigaste var att klara alla etapperna så vi fick springa i mål på Utö. Efter dessa två ”lätta” öarna kom det en ny jäkel, Ornö, som vi visste var den längsta etappen och med längsta etappen kan man också inse att det finns olika vägval att göra. Vi hade en hyfsat klar bild av vilka vägval vi skulle göra men eftersom det svåraste kom under andra halvan av etappen hade det hunnit sprida ut sig så mycket mellan lagen så vi var nog 3 lag och en som lämnat sin lagkompis. Vi tyckte att vi höll vår plan, det var bara det att där vi tänkte att vi skulle lämna en stig och springa genom skogen några hundra meter till en annan stig var tufft. Dels kändes det som mycket längre än några hundra meter och dels var det svårt att hålla riktningen men framförallt var det så jäkla tät skog så det gick knappt att ta sig igenom. Tänk er gamla döda granars står skittätt så man kände hur grenarna rev på kroppen när man försökte ta sig igenom. Eftersom riktningen var osäker och det kändes så länge och långt innan vi var igenom så kom även här känslan om att tänk om vi missar tidsgränsen. Men samtidigt visste vi att vi var i slutet av etappen och skulle vi bara hitta ut ur snåret skulle det bara vara ett par kilometer kvar på etappen. Och till slut så kom den, stigen, jag ser stigen, tjohoo, och vi fick lite hopp igen. Andra lag kom från andra håll och det blev lite fler löpare runt omkring de sista kilometrarna in i mål på etappen och vi klarade tidsgränsen med runt 10 minuter. Detta var också den sista ön som ingick i själva tävlingen för på Utö skulle de lag som hade klarat alla etapperna springa i mål i samlad trupp.

Så båt till Utö och några kilometers jogg som skulle vara i samlad trupp men så blev det såklart inte när en del gärna vill spurta i mål och tänker mer på jaget än laget i en lagtävling. Här var det också önskemål från arrangören att vi skulle hålla ihop gruppen när vi skulle springa förbi restauranger och annat på Utö. Efter mål var det direkt att knö in sig på ett vandrarhem, köa till några enstaka duschar och ner till en restaurang för lite mat. Det blev ganska sent, jag tror klockan var runt 22 när vi fick in maten, så det var äta och prisutdelning och så i säng.

Allt som allt funkade arrangemanget bra rent logistiskt så det var ganska häftigt. Tighta tidsramar för att hålla schemat för dagen och ändå blev det målgång och mat så sent, så det var en väldigt lång dag, men enligt plan tror jag. Löpningen gick faktiskt bra, även om det totalt sett var väldigt långt med runt 7 mil, men orienteringen gick alltså klart sämre. Jag har inte varit så mycket i skärgården tidigare och trodde att jag skulle märka av den mer nu, men det tänkte jag inte så mycket på. Man åkte båt, kom i land, sprang genom ön och i mål på en ny brygga där båten skulle gå ifrån. Men under själva etapperna var det mycket landbygd och skog som det är på fastlandet också, även om man kanske inte ser det så ofta om man bor i en storstad. Jag kanske tänkte att vi skulle springa mer utmed havet eller så gjorde vi det utan att jag märkte det för jag var så inne i loppet. En kul grej och annorlunda upplägg, både rent generellt och att man springer i lag. Samma weekend så gick BUS i Trelleborg, SM på 100 km i Helsingborg och halvironman i Jönköping så det är mycket långa ”konditionsevent” som kämpar om vår uppmärksamhet och våra pengar. Nu vet jag inte vad de andra eventen kostade, men SMIR tycker jag var för dyrt för min smak. Synd också att allt detta låg samma helg i juli så jag kan förstå att det är svårt i mångas planering, både i tid mitt i sommaren och om man vill lägga pengarna på ett dyrt event eller till semesterkassan.

Share Button

Stockholm Marathon 2018, race report

Jaha, så var ännu ett Stockholm Marathon sprunget och det är dags för en race report. Av olika anledningar har jag inte tränat som jag brukar under vinter och vår och jag har heller inte haft några större förhoppningar på loppen nu under våren. Men jag sprang Köpenhamn Marathon som ett bra långpass på 3:08 för 3 veckor sedan och Göteborgsvarvet på 1:28 för 2 veckor sedan så jag visste väl lite vad som skulle kunna vara möjligt.

Planen var att gå ut i runt 4:30 min/km, ungefär som i Köpenhamn och försöka hålla det så gott det gick. Det var varmt i Köpenhamn också så det var ingen direkt skillnad, men banan i Stockholm är klart tuffare. Banan i Stockholm är omgjord för jag vet inte vilken gång i ordningen sen jag sprang min första mara i Stockholm och jag tycker inte den har blivit lättare. Det funkade ganska bra med min plan från början även om några kilometer gick under 4:20, men ändå okej. Men jag kände mig liksom trött eller tyckte det var långt kvar redan efter några kilometer så rent mentalt hade jag en dipp, men jag tror den gick över lite nångång efter första milen. Det var ju sol och varmt, men nånstans på andra milen så kom det in en del moln och blev lite bekvämare och det började kännas okej. Vi sprang runt på en massa ställen och jag vet knappt var vi var när jag passerade halvvägs på 1:33 och kände mig nöjd med det, någon minut fortare än i Köpenhamn.

Kanske att det var positiva vibbar från halvmarapasseringen eller att jag hade en tillfällig pigghet som gjorde att jag tyckte det gick bra upp till 30 km, i alla fall om jag tänker på mitt tempo. Men att komma upp och springa på Hornsgatan blev jobbigt och när vi sen sprang ner till vattnet igen och skulle bort mot finlandsfärjorna så var jag inte så pepp, jag visste ju att hela marans tuffaste delar skulle börja och det väldigt långt in i loppet. Jag tog det väldigt lugnt upp till Medborgarplatsen och det funkade och sen skulle vi springa ner i en tunnel vilket inte kändes så kul. Och därefter var det dags för Hornsgatan, igen. Den är tuff som den är och jag började bli trött. Nu hade vi löpare till höger om oss som sprang på Hornsgatan för första gången och det blev lite rörigt och det visade sig också att en del sprang fel där. En del sprang ner till höger andra gången också istället för rakt fram och en del som skulle svänga ner till höger sprang rakt fram. Lite kaos alltså och väldigt synd om de löparna som blev drabbade. Passeringen vid 30 km visade att jag höll farten bra och det pekade då på att det skulle kunna bli en tid som i Köpenhamn.

Men vid slutet av Hornsgatan vid Zinkensdamm blev jag väldigt trött. Jag drack en massa, petade in energi ofta men inget verkade hjälpa. Jag kommer också ihåg att jag kände mig hungrig nångång, men kommer inte ihåg var jag var då. Jag gick en del uppför tuffa Lundagatan sprang ner till Västerbron och joggade och gick uppför Västerbron. Man kan nog säga att spiken i kistan slogs i stenhårt där. För att springa nerför Västerbron och få ny energi vid kontrollen vid parken hjälpte inte och kampen började. Om jag skulle springa på 3:10 eller 3:20 spelade egentligen inte så stor roll, men det kan ju göras på olika sätt. Jag började gå en del och ibland kan 7 km kvar kännas helt okej men igår kändes det skitlångt. Det blev en lång väg mot mål och jag fick tänka kilometer för kilometer. Så det var inte med några starka steg jag kom in på stadion och sprang in på 3:17, trött och sliten efter en tung sista mil.

Det var varmt igår, som väntat och banan var också tung på slutet, som väntat. Min insats var okej och även om jag tyckte att jag hade det tungt på slutet så är det bara så en normal mara kan vara. Däremot finns det många som gjorde helt makalösa insatser igår, som trotsade all möjliga hinder, från värme, kanske inte så förberedda till skavanker som gör deras prestationer helt fantastiska och så att min race report försvinner i hur fantastiska jag tycker att en del andra är.

Share Button