Häng med till Boston Marathon 2020

Häng med och spring Boston Marathon den 20 april 2020. Nästa år springer jag Boston Marathon för 10:e gången och därför vill jag arrangera en resa till Boston. Jag vill helt enkelt att fler svenskar ska få uppleva det häftiga och mytomspunna Boston Marathon. Man kanske vill springa loppet, men utan att dra med hela familjen eller vill inte åka själv, då kan detta vara ett alternativ att åka med andra likasinnade, som på vilken träningsresa som helst.

Boston Marathon är ett av marathonloppen i ”the big six” som det numera kallas efter att Tokyo Marathon har kommit med. Boston Marathon är speciellt på många sätt, dels är det väldigt gammalt och invånarna i Boston är väldigt patriotiska för sitt marathonlopp och det märks verkligen i Boston hela denna ”marathon-weekend”. Invånarna i Boston är väldigt idrottsintresserade och stolta över stadens världsberömda marathonlopp.

De allra allra flesta startplatserna till Boston Marathon kan man anmäla sig till själv på deras hemsida, men det krävs att man klarat deras kvaltider för att man ska kunna få en startplats. Men eftersom nästan hela startfältet är löpare med kvaltider så är det lättare att kvala in till Boston Marathon jämfört med t ex New York Marathon, se kvaltiderna nedan. Till Boston Marathon anmäler man sig under några veckor i september där man första veckan kan anmäla sig lite beroende på hur stor marginal man har till just sin kvaltid. Från och med idag den 16 september, kan alla som klarat kvaltiden i sin åldersklass ansöka om en startplats, läs mer exakt här hur det funkar. Vilken kvaltid som gäller är beroende på kön och åldersklass så kika in och se om du har klarat kvaltiden.

För denna resan innebär det att du anmäler dig själv på Boston Marathons hemsida och några dagar senare får du också besked via mail om du fick en startplats. Du kan redan nu anmäla dig till denna resan, för du kan avboka den kostnadsfritt fram till 31/12 2019, men vi behöver din anmälan senast den 24 september, se längre ner.

Resan är framtagen tillsammans med CWT som är teknisk arrangör av flygresorna. Vi har gjort det ganska enkelt, allt för att hålla nere kostnaderna, vilket innebär att resan inte följer paketreselagen och resegarantilagen som en charterresa brukar göra.

 

Vi har tagit fram två reseförslag där vi flyger med KLM:

En del ser kanske resan till Boston och Boston Marathon som hela upplevelsen och andra kanske vill åka ner och njuta av våren i New York några dagar innan man åker hem till Sverige, så därför har vi tagit fram två olika reseförslag.

 

Stockholm-Boston-Stockholm

17/4 kl 13:40 – 18:30, flyg med KLM, ARN-BOS

21/4 kl 16:47 – 08:50 (den 22/4), flyg med Delta/KLM, BOS-ARN 21/4 kl 16:47 – 08:50 (den 22/4)

 

Stockholm-Boston-NewYork-Stockholm

17/4 kl 13:40 – 18:30, flyg med KLM, ARN-BOS

21/4 kl TBD, tåg BOS-NYC

24/4 kl 18:30 – 10:45 (den 25/4), flyg med KLM, JFK-ARN 24/4 kl 18:30 – 10:45 (den 25/4)

 

Andra avreseorter i Sverige kan vara möjliga, men då kan priset ändras beroende på tillgång/efterfrågan. Flighterna mellan Europa och USA är däremot bestämda.

 

I Boston bor vi på Found Hotel Boston Common som ligger nära både målområdet, där bussarna kör från till start och där expot brukar vara. Jag har reserverat dubbelrum och också ett fyrbäddsrum. I New York bor vi på Heritage Hotel New York City centralt på Manhattan.

 

Priser:

Boston / New York: 24 000 kronor

I priset ingår flygresor, tåg BOS-NYC, hotell 4 nätter i dubbelrum i Boston, hotell 3 nätter i New York, transfer till och från flygplatser i USA

Bara Boston: 18 500 kronor

I priset ingår flygresor, hotell 4 nätter i dubbelrum i Boston, transfer till och från flygplatsen i USA

 

Anmäl dig till resan så fort du anmält dig till loppet, men senast den 24 september. Vi erbjuder avbokning utan kostnad fram till 31/12-2019 och därmed kan du anmäla dig till resan innan du har fått din startplats bekräftad.

Avbokning mellan 1 januari och 10 mars, 3 000 kr per plats

Avbokning mellan 10 mars och 10 april, 10 000 kr per plats

Minst 10 personer krävs för att resan ska bli av.

 

Anmäl ditt intresse för resan genom att maila mig på snabbafotter@gmail.com och ange namn, mailadress och mobilnummer till de som är intresserade av resan.

En första faktura på 5 000 kronor skickas i oktober 2019 och resterande summa faktureras i februari 2020 och ska vara betald senast 15 mars 2020.

 

Frågor om Boston Marathon eller resan i övrigt? Maila mig på snabbafotter@gmail.com så svarar jag.

 

Med reservation för ändringar.

 

Share Button

Löpinspiration med skor och kläder inför hösten

I samarbete med Addnature.com

Många löpare uppskattar våra olika årstider på olika sätt och kanske är hösten ändå mångas favorit. Sommaren har varit och många har det jobbigt att springa i värmen och ser fram emot att springa i den svala krispiga luften. Hösten är också ganska lång om man tänker att den startar i september och slutar i december, men det beror såklart också var i Sverige man bor.

I takt med att löpningen blir mer och mer populär så ökar också antalet lopp, både i Sverige och utomlands och detta är också något som märks tydligt på hösten. Klassiska Lidingöloppet går i slutet av september men det finns många lopp efter det. Och tittar man ute i Europa så ökar loppen även där och fler och fler svenskar åker utomlands för att springa lopp under hösten. Ett av mina absoluta favoritlopp i Europa är Valencia Marathon som i år går den 1 december, dvs man har hela hösten på sig att träna hemma i Sverige inför det marathonloppet.

Men med en lång höst gäller det att hålla i motivationen uppe och något som verkligen kan hjälpa till tycker jag är nya kläder och skor att springa i. För mig är kvalitet A och O och det får gärna vara snyggt också. Jag har mina favoritmärken klara och båda finns hos Addnature så jag tänkte tipsa om dem här. Det viktigaste när det gäller löparskor tycker jag är att de sitter skönt på foten och mina och mångas favorit just nu är On Cloudflow som jag kan springa allt från intervaller till marathon i, de finns såklart även i dammodell. När det gäller löparkläder så har jag sprungit i löparkläder från Craft i många år och självklart har jag haft många favoritplagg genom åren. Ett plagg jag gillar är en tröja som är tålig för vind och vatten framtill och även har små vantar är Craft Repel Wind Jersey som också finns i dammodell.

Så, nu kan hösten komma, jag är redo, hoppas ni är det också!

.

Share Button

Race Report Boston Marathon 2019

Så var det dags för en race report för Boston Marathon 2019. Många löpare som springer Boston Marathon år från år tänkte nog på vädret från 2018 och att det måste bli bättre i år. Men prognosen såg inte jätterolig ut några dagar innan Patriots day när Boston Marathon enligt traditionen avgörs. Samtidigt var jag ganska säker på att det inte kunde bli lika illa med regn, kyla och vind. Det såg ut som det skulle kunna regna, men inte vara lika kallt och inte blåsa lika mycket som det gjorde 2018.

Redan på Schiphol började jag tänka på att nu är löpare från världens alla hörn på resande fot med ett och samma mål, Boston för att springa 123:e upplagan av Boston Marathon. Och på KLM-flighten från Amsterdam var det flera löpare med och en del som sprungit Boston Marathon tidigare kom naturligtvis i en jacka från Boston Marathon. Och flygvärdinnorna på KLM har stenkoll, de vet vad som är på gång och önskar lycka till på loppet.

Jag kom till Boston på fredag kväll, helt perfekt. Då hinner man med både sightseeing, Expo, lite sociala löpningar som ”shake out run” med andra instagramlöpare, osv. Det är svårt att beskriva, men det är något speciellt med att bara vara i Boston denna helgen, jag får ta lite sånt i ett separat blogginlägg. Vädret verkade som det skulle kunna bli ganska okej, inte så mycket regn och kanske framförallt på morgonkvisten men att det sen skulle avta och sluta och en temperatur över 10 grader så det var bra.

Eftersom jag sprungit Boston Marathon några gånger så har jag bra rutin på hur det funkar så även om det är lite kul att hänga och känna stämningen i athletes village ute i Hopkinton innan start ville jag inte åka dit så tidigt som det är tänkt att jag ska göra utifrån min starttid, eftersom det var ganska regnigt på morgonen. Jag satt lugnt och käkade lite frukost på hotellet innan jag joggade några hundra meter till de gula skolbussarna vid parken Boston Common, som tar oss ut till starten i Hopkinton. Det var regnigt och blött men jag var ganska förberedd och när vi kom fram så var det knappt något regn kvar alls i luften, min taktik att komma lite sent funkade fint. Och efter en kvart i athletes village började de också släppa iväg löparna i startvåg 1 ner till startområdet. Så då börjar vi gå och småjogga ner den klassiska vägen ner till parkeringsplatsen med alla toaletterna och alla börjar göra sig redo på sina speciella sätt. Överdragskläder tas av och samlas ihop och skänks till bättre behövande och vi tar oss ner sista biten och in på startrakan där alla 8 startfållorna för varje startvåg är. Det är mäktigt att veta att alla 7700 löparna som startar i startvåg 1 har kvalat in på 3:07 eller bättre, det är nog svårt att hitta ett maratonlopp med så många duktiga löpare. Och pampigt och mäktigt med nationalsång, överflygning och presentationen av alla världslöparna som springer samma lopp som mig.

Starten går och vi rullar iväg. Min plan är att försöka hitta en bra rytm runt 4:20 min/km utan att det ska slita för mycket. I Limassol Marathon några veckor tidigare kändes det som jag fick kämpa som tusan efter bara några kilometer för att hålla 4:15-4:20 min/km, så jag ville hitta en bättre känsla nu. Det rullar på, det är mycket folk, men alla springer i ungefär samma tempo så det är ingen fara. Det är också rutinerade löpare så inget knuffande, alla vet att det är långt och att det tuffa kommer på andra halvan med de 4 backarna upp till Heartbreak Hill. Jag öppnade i runt 4:30 men rullade sen in i loppet och strax under 43 minuter, helt okej, för känslan fanns där. Vi springer ute på amerikanska landsbygden och kommer förbi små samhällen som just den dagen har sjukt mycket folk ute som står och hejar på oss löpare. Amerikanarna är otroligt patriotiska och stolta över sitt Boston Marathon så alla är verkligen på tårna för oss maratonlöpare. Jag springer och tänker på hur det var året innan, när varje steg kändes som en mental kamp och loppet var sååå långt. Nu hade jag passerat första milen med en bra känsla och det rullade på bra, det kändes som jag kom in i loppet väldigt fint. Jag känner igen mig på många ställen utmed banan och strax innan halvvägs börjar vi höra vrålet från Wellesley College, skolan där tjejerna står och skriker ofantligt på oss löpare. Det har fått namnet ”streaming tunnel” och det passar bra för när man har sprungit förbi så har det liksom blivit helt konstigt i öronen, måste upplevas. Jag passerar halvvägs på 1:31 som borde vara runt 4:20 min/km i snitt och jag känner mig nöjd med att det har rulla på med en bra känsla. Men jag vet att det är efter 25 km maran i Boston börjar bli tuff, så det är bara att börja längta tills backarna kommer.

Känslan är så mycket bättre än på Cypern och det gör mig glad, att jag kanske är på väg tillbaka till okej tider igen, sakta men säkert. Jag passerar 25 km och håller tempot fint och gör mig redo mentalt för backarna. Planen är att jag ”bara” ska trippa uppför dem, en efter en. Det får gå lite långsammare, men jag ska inte förivra mig utan bara ta mig upp med ett okej pannben. Klassiska svängen kommer och första backen börjar och jag börjar trippa. Det känns bra, det går kanske inte skitfort, men jag trippar uppåt och blicken framåt säger att det är långt kvar, men jag trippar på och tar mig upp. Farten sjunker såklart, men inte mycket och det är ju medvetet. Jag är nöjd med att det går bra i backarna, men nu kommer den sista backen, Heartbreak Hill. Och här tar det slut, det lätta trippandes är borta, på några hundra meter blir jag väldigt mycket tröttare. Backen blir en plåga och det tar tid innan jag är riktigt uppe och sen vet jag att det är ganska plant i en kilometer innan det går utför. Jag passerar 30 km på 2:12 och jag vet att tempot har sänkts, men framförallt att det kommer bli jobbiga sista 12 kilometer. Jag känner att farten är egentligen inte så tuff men det är orken som tar slut, bristen på långa långpass gör sig gällande. Jag kämpar på, men det är inte med samma energi och benen stumnar. Var sluttiden landar vet jag inte än, men förhoppningen på 3:05-3:07 rinner iväg fort när jag blir trött. Samtidigt som jag tappar för varje kilometer som går är jag nöjd med de första 25-30 kilometerna som kändes som ett fall framåt och det är alltid fantastiskt att springa klassiska Boston Marathon. Jag kämpar på och egentligen går det okej, men lite långsamt. Ibland känns varje mile väldigt lång men det rullar ändå på, även om som sagt tempot har blivit något helt annat så finns pannbenet där och gör vad det kan. Men ett pannben kan heller inte ersätta långpassen. Jag passerar 40 km och även om sluttiden är på väg lite för långt är det bara kul att vara här. En mile kvar, en kilometer kvar, ner under viadukten, fram till högersvängen och upp till sista vänstersvängen in på långa upploppet på Boylston Street, på väg fram till klassiska målportalen som säkert är den mest fotograferade målportalen i världen bland alla maratonlopp. Jag springer i mål på 3:12. Inget att jubla högt över, men jag är ändå ganska nöjd och enligt min egen lilla målsättningsprispall med guld, silver och brons så blev det en hedrande bronspeng. Det blir lite selfies och funktionärerna hjälper glatt till. Funktionärerna är många och fantastiska, de jublar och gratulerar och ser till att alla känner sig som vinnare i Boston Marathon.

Share Button

Race report Limassol Marathon

Så var det dags för en race report av Limassol Marathon som jag sprang i söndags. Den här resan gjorde jag tillsammans med Peter och Tommy som också sprang maran och Kristina som var förkyld och inte kunde springa men åkte med ändå för att få några dagars vårvärme och skriva en artikel.

Vi landade i Larnaca på Cypern på lördag kväll och åt en pasta på hotellet innan läggdags. Tidsskillnad på 1 timme på fel håll och jag hade svårt att sova så det blev bara ett par timmars sömn innan klockan ringde kl 5, som då var 4 svensk tid. Lite frukost och sen gick vi sömnigt ner till området med start och mål på samma ställe utmed havet.

Löpare från olika länder var där och stämningen att det började närma sig steg bland löparna. Här fanns löpare som skulle springa 42, 21, 10 eller 5 km och det var en starttid för varje distans. Det var varmt och vi lämnade in överdragskläderna innan vi gick in i startfållan som de stängde redan 30 minuter före start. Det är inget jättestort lopp och vi var runt 500 löpare som skulle springa marathondistansen. Området med start och mål ligger i en liten park alldeles vid havet som gör att inramningen är väldigt häftig. Det är dags för start.

Jag hade satt upp mina tre mål med guld, silver och brons på 3:00, 3:05 och 3:10 och det kändes rimligt eftersom jag sprang på 3:07 i Valencia i höstas och tyckte att jag borde vara bättre nu och det skulle ju vara en snabb bana. Starten gick och jag hade tänkt lägga mig på 4:15 min/km och det gick fint att snabbt hitta tempot och jag hade 4:17 på första kilometern. Andra och tredje kilometern gick nog på ca 4:12-4:15 nånting och redan här började jag känna en viss oro. Jag tyckte benen kändes tjocka och tunga och jag flåsade mer än jag borde behöva i det tempot. Men jag kämpade vidare och kilometrarna rullade på på samma sätt och känslan i benen och flåset blev inte bättre. Jag passerade 10 km på 42:30 och även om det är 4:15 min/km i snitt var det inte med samma lätthet som det borde vara. Det hade också varit mindre platt än vad jag förväntade mig. Inte direkt några backar, men en del längre motlut var det ändå. Motlut för mig är alltså inte platt utan ändå uppför men inte så mycket så man kan kalla det för backe, men det gör ändå skillnad. Jag kan likna det med när man sprang på Flemminggatan upp till Västermalmsgallerian på Stockholm Marathon innan de gjorde om banan där, så kanske ni som sprang maran då känner igen vad jag menar.

Efter vändpunkten vid 10 km börjar man möta de löparna som ligger efter sig så det är ju lite kul att se andra löpare och jag ser också de grupperingar som skapas kring farthållarna. Vid vätskestationen vid 13 km tog jag min första extra energi som jag hade med mig och det kändes bra att jag hade fem kvar och jag kommer ihåg hur jag tänkte att de lär behövas. Jag rullade vidare med sikte att fortsätta hålla tempot men det blev allt tuffare och jag kanske snarare låg på ett snitt på 4:20 min/km. Och ni förstår att känslan av tunghet fanns kvar och hela tiden kände jag ju att jag inte borde flåsa såhär mycket redan, jag brukar ha en lättare känsla upp till 20-25 km. Nu kändes det som jag kämpade för varje kilometer innan vi hade sprungit 20 km. Vi hade gjort en ögla västerut och kom tillbaka och sprang utmed parken och havet och där passerades också halvmaran på runt 1:31 tror jag det var. Kanske inte kaosdåligt men känslan fanns inte där och det betydde också att andra milen hade gått en del långsammare än första milen. Och som marathonlöpare så vet man att det kommer en fjärde mil också…

När jag springer marathon så har jag efter halvmaran siktet inställt på 25 km och sen 30 km. Nu var vi tillbaka och sprang på den långa raksträckan utmed havet där vi startade och sen också skulle gå i mål. De som sprang milen och halvmaran startade efter oss och var nu på väg mot mål så nu mötte vi dessa löparna istället och vi kunde heja på varandra på andra sidan refugen. Trots att det inte gick speciellt bra i form av tempo så tuffade det ändå på och rent mentalt var jag okej i tanken än så länge. Vi passerar 25 km och sen fram emot vändningen vid 30 km så kommer det några nya långa sega motlut, återigen kanske inga riktiga backar, men motlut och motlut kan ju kännas som backar när man är slut efter 25 kilometers löpning. Det är också lätt till att man börjar tänka på hur mycket man har kvar och gör man det vid 25 km så känns 17 km kvar ganska långt, men samma tanke vid 30 km är 12 km kvar och det känns så mycket mer hanterbart, men här tänkte jag tanken redan vid 25 km. Vi börjar möta löparna som ligger före oss, som redan har varit borta och vänt. Alltid inspirerande att se de snabba löparna. För mig blev gångpauserna vid vätskestationerna allt längre och jag häller vatten över kepsen varje gång. Jag kommer fram till vändpunkten vid 30 km och jag tror jag hade 2:12-2:13 nånting. Jag tänkte nog inte så mycket, men insåg att det var lite väl mycket och att det skulle bli svårt att klara ens en bronspeng på 3:10 enligt mina egna uppsatta mål. Chansen fanns såklart där, men känslan och tröttheten var också där.

Eftersom jag vänt igen så börjar jag återigen möta löpare som ligger strax efter mig och jag ser också att grupperingarna vid farthållarna är mindre än tidigare och jag känner igen scenariot från när jag själv är farthållare. Nu vet jag också vilken bansträckning jag har kvar och här direkt efter vändningen har jag ett par motlut eftersom banprofilen är lite böljande här. Varje kilometer är en kamp och min kamp mot klockan börjar gå mot att inte gå över 3:15 i sluttid. Jag börjar räkna hur läget ser ut, kollar både på min Garmin men försöker också räkna lite när jag ser kilometerskyltar. Det är en kamp men det borde gå, men det finns inte utrymme till några längre stopp. Vid 38-39 km känns det som att jag har koll på läget för att springa under 3:15, men samtidigt vill jag gärna ha en definitivare markering och tänker att passeringen vid 40 km borde vara något att lita på. Jag kommer fram till 40 km, kommer inte ihåg vad jag hade i tid, men kommer ihåg känslan av att det kommer att gå och bara den känslan gör nästan att det känns lite lättare, kanske lite av lättnad. Vi springer på raksträckan utmed havet igen och jag vet att vid ungefär en kilometer kvar ska vi svänga in i den lilla parken och in på upploppet som tidigare var startraka. Jag kommer fram dit och när jag svänger in står det 900 meter kvar och det känns skönt. Men även om man vet att man snart är i mål, man kan ju nästan skymta målet där 800 meter bort, så vet man ju att det tar tid så det är ju inte direkt någon spurt utan bara ett krigande hela vägen in under målportalen och klockan stannar på 3:13.

Jag är trött, väldigt trött, men på ett lite annorlunda sätt än vanligt känns det som. Inget har känts lätt, det har varit en lång kamp som började väldigt tidigt. Men det mentala fanns där ändå, jag tog mig hela tiden framåt och i tanken var det inte lika jobbigt som i kroppen. Visst, det tog 5-10 minuter längre tid än jag hade hoppats på. Men förutsättningarna var nog lite småtuffa också. Banan var inte helt platt, vi landade sent kvällen innan, sov väldigt få timmar och jag hann nog inte acklimatisera mig till värmen där Garmin visade att det varit 20-27 grader under loppet. Så nöjd med tiden har jag svårt att vara och så får det vara ibland, men jag tror och hoppas att dessa förutsättningar kan motsvara några minuter.

Share Button

Målsättningar – sätt 3 mål!

För några år sedan skrev jag några blogginlägg som handlade om att det kan vara smart att ha mer än en målsättning, t ex i något lopp. Jag har fått mycket och bra respons på mina tankar under dessa år och nu inför höstens alla lopp i Sverige och utomlands tänkte jag uppdatera mina tankar i detta blogginlägg.

Det är lätt till att man sätter en målsättning i ett tidigt skede långt innan loppet går, kanske när man anmäler sig. Den målsättningen brukar ofta vara utifrån att man är skadefri, frisk och hinner träna precis som man vill. Men det är ju inte ovanligt att livet kommer emellan på ett eller annat sätt och därmed ändrar förutsättningarna. Och målsättningen borde ju rimma med förutsättningarna som faktiskt gäller när loppet är, annars är det ju lätt till att målsättningen är orimligt hög utifrån förutsättningarna. Man bör alltså vara beredd på att redigera målsättningen utifrån de förutsättningarna som gäller när loppet ska gå, men det är vi kanske inte alltid så bra på. Jag kunde höra löpare som t ex var supermissnöjda med en halvmara för att de missat sitt mål med ett par minuter, men när vi pratade lite mer så kom det fram att det hade varit sjukdomar som gjort att det inte blivit så mycket träning. Så utifrån de nya förutsättningarna var resultatet helt plötsligt riktigt bra. Det är lätt till att vara tuff och kanske till och med orimligt tuff mot sig själv.

Och som sagt, sätter man sitt mål långt innan loppet går är det lätt till att man sätter målet för högt eftersom det kan vara utifrån bästa möjliga förutsättningar. Har vi bara ett mål och det är orimligt högt utifrån förutsättningarna så är ju risken stor att vi missar vårt mål. Och missar vi vårt mål kanske vi ”deppar ihop” och får lite negativa tankar om vår egen prestation. Och detta alltså kanske helt i onödan om målet var orimligt högt. Därför tänkte jag att man kan sätta tre mål och jag har kallat dem guld, silver och brons.

Det höga målet som vi kanske ställer om vi bara har ett mål och utifrån bästa möjliga förutsättningar, det kallar jag guldmålet och om jag leker lite med siffror så kan vi säga att vi har 25% chans att nå ett guldmål. Silvermålet sätter vi lite lägre, vi kan säga att detta har vi 50% chans att klara. Och till sist bronsmålet som vi antar att vi har 75% chans att klara. Detta innebär att hade vi bara haft ett mål, det högt ställda guldmålet, så hade vi haft 25% chans att klara det och 75% risk att missa det. Med tre mål har vi 75% chans att klara något av våra mål och vi har minimerat risken att missa något av våra mål till 25%. Vi har alltså minskat risken att missa ett mål avsevärt. Och visst är det mycket roligare att nå sitt silvermål eller sitt bronsmål än att tänka ”skit, jag missade mitt mål”.

Så till höstens lopp kan du testa lite av dessa tankar. Försök sätta dina mål utifrån faktiska förutsättningar och försök sätta tre mål. Det gör att du ökar chansen att nå något av dina mål.

Lycka till i höstens alla utmaningar!

Här är jag på uppvärmningsarenan utanför Olympiastadion i Rom som jag besökte under en rundresa med KLM i somras.

Share Button