Häng med till Boston Marathon 2020

Häng med och spring Boston Marathon den 20 april 2020. Nästa år springer jag Boston Marathon för 10:e gången och därför vill jag arrangera en resa till Boston. Jag vill helt enkelt att fler svenskar ska få uppleva det häftiga och mytomspunna Boston Marathon. Man kanske vill springa loppet, men utan att dra med hela familjen eller vill inte åka själv, då kan detta vara ett alternativ att åka med andra likasinnade, som på vilken träningsresa som helst.

Boston Marathon är ett av marathonloppen i ”the big six” som det numera kallas efter att Tokyo Marathon har kommit med. Boston Marathon är speciellt på många sätt, dels är det väldigt gammalt och invånarna i Boston är väldigt patriotiska för sitt marathonlopp och det märks verkligen i Boston hela denna ”marathon-weekend”. Invånarna i Boston är väldigt idrottsintresserade och stolta över stadens världsberömda marathonlopp.

De allra allra flesta startplatserna till Boston Marathon kan man anmäla sig till själv på deras hemsida, men det krävs att man klarat deras kvaltider för att man ska kunna få en startplats. Men eftersom nästan hela startfältet är löpare med kvaltider så är det lättare att kvala in till Boston Marathon jämfört med t ex New York Marathon, se kvaltiderna nedan. Till Boston Marathon anmäler man sig under några veckor i september där man första veckan kan anmäla sig lite beroende på hur stor marginal man har till just sin kvaltid. Från och med idag den 16 september, kan alla som klarat kvaltiden i sin åldersklass ansöka om en startplats, läs mer exakt här hur det funkar. Vilken kvaltid som gäller är beroende på kön och åldersklass så kika in och se om du har klarat kvaltiden.

För denna resan innebär det att du anmäler dig själv på Boston Marathons hemsida och några dagar senare får du också besked via mail om du fick en startplats. Du kan redan nu anmäla dig till denna resan, för du kan avboka den kostnadsfritt fram till 31/12 2019, men vi behöver din anmälan senast den 24 september, se längre ner.

Resan är framtagen tillsammans med CWT som är teknisk arrangör av flygresorna. Vi har gjort det ganska enkelt, allt för att hålla nere kostnaderna, vilket innebär att resan inte följer paketreselagen och resegarantilagen som en charterresa brukar göra.

 

Vi har tagit fram två reseförslag där vi flyger med KLM:

En del ser kanske resan till Boston och Boston Marathon som hela upplevelsen och andra kanske vill åka ner och njuta av våren i New York några dagar innan man åker hem till Sverige, så därför har vi tagit fram två olika reseförslag.

 

Stockholm-Boston-Stockholm

17/4 kl 13:40 – 18:30, flyg med KLM, ARN-BOS

21/4 kl 16:47 – 08:50 (den 22/4), flyg med Delta/KLM, BOS-ARN 21/4 kl 16:47 – 08:50 (den 22/4)

 

Stockholm-Boston-NewYork-Stockholm

17/4 kl 13:40 – 18:30, flyg med KLM, ARN-BOS

21/4 kl TBD, tåg BOS-NYC

24/4 kl 18:30 – 10:45 (den 25/4), flyg med KLM, JFK-ARN 24/4 kl 18:30 – 10:45 (den 25/4)

 

Andra avreseorter i Sverige kan vara möjliga, men då kan priset ändras beroende på tillgång/efterfrågan. Flighterna mellan Europa och USA är däremot bestämda.

 

I Boston bor vi på Found Hotel Boston Common som ligger nära både målområdet, där bussarna kör från till start och där expot brukar vara. Jag har reserverat dubbelrum och också ett fyrbäddsrum. I New York bor vi på Heritage Hotel New York City centralt på Manhattan.

 

Priser:

Boston / New York: 24 000 kronor

I priset ingår flygresor, tåg BOS-NYC, hotell 4 nätter i dubbelrum i Boston, hotell 3 nätter i New York, transfer till och från flygplatser i USA

Bara Boston: 18 500 kronor

I priset ingår flygresor, hotell 4 nätter i dubbelrum i Boston, transfer till och från flygplatsen i USA

 

Anmäl dig till resan så fort du anmält dig till loppet, men senast den 24 september. Vi erbjuder avbokning utan kostnad fram till 31/12-2019 och därmed kan du anmäla dig till resan innan du har fått din startplats bekräftad.

Avbokning mellan 1 januari och 10 mars, 3 000 kr per plats

Avbokning mellan 10 mars och 10 april, 10 000 kr per plats

Minst 10 personer krävs för att resan ska bli av.

 

Anmäl ditt intresse för resan genom att maila mig på snabbafotter@gmail.com och ange namn, mailadress och mobilnummer till de som är intresserade av resan.

En första faktura på 5 000 kronor skickas i oktober 2019 och resterande summa faktureras i februari 2020 och ska vara betald senast 15 mars 2020.

 

Frågor om Boston Marathon eller resan i övrigt? Maila mig på snabbafotter@gmail.com så svarar jag.

 

Med reservation för ändringar.

 

Share Button

Löpinspiration med skor och kläder inför hösten

I samarbete med Addnature.com

Många löpare uppskattar våra olika årstider på olika sätt och kanske är hösten ändå mångas favorit. Sommaren har varit och många har det jobbigt att springa i värmen och ser fram emot att springa i den svala krispiga luften. Hösten är också ganska lång om man tänker att den startar i september och slutar i december, men det beror såklart också var i Sverige man bor.

I takt med att löpningen blir mer och mer populär så ökar också antalet lopp, både i Sverige och utomlands och detta är också något som märks tydligt på hösten. Klassiska Lidingöloppet går i slutet av september men det finns många lopp efter det. Och tittar man ute i Europa så ökar loppen även där och fler och fler svenskar åker utomlands för att springa lopp under hösten. Ett av mina absoluta favoritlopp i Europa är Valencia Marathon som i år går den 1 december, dvs man har hela hösten på sig att träna hemma i Sverige inför det marathonloppet.

Men med en lång höst gäller det att hålla i motivationen uppe och något som verkligen kan hjälpa till tycker jag är nya kläder och skor att springa i. För mig är kvalitet A och O och det får gärna vara snyggt också. Jag har mina favoritmärken klara och båda finns hos Addnature så jag tänkte tipsa om dem här. Det viktigaste när det gäller löparskor tycker jag är att de sitter skönt på foten och mina och mångas favorit just nu är On Cloudflow som jag kan springa allt från intervaller till marathon i, de finns såklart även i dammodell. När det gäller löparkläder så har jag sprungit i löparkläder från Craft i många år och självklart har jag haft många favoritplagg genom åren. Ett plagg jag gillar är en tröja som är tålig för vind och vatten framtill och även har små vantar är Craft Repel Wind Jersey som också finns i dammodell.

Så, nu kan hösten komma, jag är redo, hoppas ni är det också!

.

Share Button

Race report Limassol Marathon

Så var det dags för en race report av Limassol Marathon som jag sprang i söndags. Den här resan gjorde jag tillsammans med Peter och Tommy som också sprang maran och Kristina som var förkyld och inte kunde springa men åkte med ändå för att få några dagars vårvärme och skriva en artikel.

Vi landade i Larnaca på Cypern på lördag kväll och åt en pasta på hotellet innan läggdags. Tidsskillnad på 1 timme på fel håll och jag hade svårt att sova så det blev bara ett par timmars sömn innan klockan ringde kl 5, som då var 4 svensk tid. Lite frukost och sen gick vi sömnigt ner till området med start och mål på samma ställe utmed havet.

Löpare från olika länder var där och stämningen att det började närma sig steg bland löparna. Här fanns löpare som skulle springa 42, 21, 10 eller 5 km och det var en starttid för varje distans. Det var varmt och vi lämnade in överdragskläderna innan vi gick in i startfållan som de stängde redan 30 minuter före start. Det är inget jättestort lopp och vi var runt 500 löpare som skulle springa marathondistansen. Området med start och mål ligger i en liten park alldeles vid havet som gör att inramningen är väldigt häftig. Det är dags för start.

Jag hade satt upp mina tre mål med guld, silver och brons på 3:00, 3:05 och 3:10 och det kändes rimligt eftersom jag sprang på 3:07 i Valencia i höstas och tyckte att jag borde vara bättre nu och det skulle ju vara en snabb bana. Starten gick och jag hade tänkt lägga mig på 4:15 min/km och det gick fint att snabbt hitta tempot och jag hade 4:17 på första kilometern. Andra och tredje kilometern gick nog på ca 4:12-4:15 nånting och redan här började jag känna en viss oro. Jag tyckte benen kändes tjocka och tunga och jag flåsade mer än jag borde behöva i det tempot. Men jag kämpade vidare och kilometrarna rullade på på samma sätt och känslan i benen och flåset blev inte bättre. Jag passerade 10 km på 42:30 och även om det är 4:15 min/km i snitt var det inte med samma lätthet som det borde vara. Det hade också varit mindre platt än vad jag förväntade mig. Inte direkt några backar, men en del längre motlut var det ändå. Motlut för mig är alltså inte platt utan ändå uppför men inte så mycket så man kan kalla det för backe, men det gör ändå skillnad. Jag kan likna det med när man sprang på Flemminggatan upp till Västermalmsgallerian på Stockholm Marathon innan de gjorde om banan där, så kanske ni som sprang maran då känner igen vad jag menar.

Efter vändpunkten vid 10 km börjar man möta de löparna som ligger efter sig så det är ju lite kul att se andra löpare och jag ser också de grupperingar som skapas kring farthållarna. Vid vätskestationen vid 13 km tog jag min första extra energi som jag hade med mig och det kändes bra att jag hade fem kvar och jag kommer ihåg hur jag tänkte att de lär behövas. Jag rullade vidare med sikte att fortsätta hålla tempot men det blev allt tuffare och jag kanske snarare låg på ett snitt på 4:20 min/km. Och ni förstår att känslan av tunghet fanns kvar och hela tiden kände jag ju att jag inte borde flåsa såhär mycket redan, jag brukar ha en lättare känsla upp till 20-25 km. Nu kändes det som jag kämpade för varje kilometer innan vi hade sprungit 20 km. Vi hade gjort en ögla västerut och kom tillbaka och sprang utmed parken och havet och där passerades också halvmaran på runt 1:31 tror jag det var. Kanske inte kaosdåligt men känslan fanns inte där och det betydde också att andra milen hade gått en del långsammare än första milen. Och som marathonlöpare så vet man att det kommer en fjärde mil också…

När jag springer marathon så har jag efter halvmaran siktet inställt på 25 km och sen 30 km. Nu var vi tillbaka och sprang på den långa raksträckan utmed havet där vi startade och sen också skulle gå i mål. De som sprang milen och halvmaran startade efter oss och var nu på väg mot mål så nu mötte vi dessa löparna istället och vi kunde heja på varandra på andra sidan refugen. Trots att det inte gick speciellt bra i form av tempo så tuffade det ändå på och rent mentalt var jag okej i tanken än så länge. Vi passerar 25 km och sen fram emot vändningen vid 30 km så kommer det några nya långa sega motlut, återigen kanske inga riktiga backar, men motlut och motlut kan ju kännas som backar när man är slut efter 25 kilometers löpning. Det är också lätt till att man börjar tänka på hur mycket man har kvar och gör man det vid 25 km så känns 17 km kvar ganska långt, men samma tanke vid 30 km är 12 km kvar och det känns så mycket mer hanterbart, men här tänkte jag tanken redan vid 25 km. Vi börjar möta löparna som ligger före oss, som redan har varit borta och vänt. Alltid inspirerande att se de snabba löparna. För mig blev gångpauserna vid vätskestationerna allt längre och jag häller vatten över kepsen varje gång. Jag kommer fram till vändpunkten vid 30 km och jag tror jag hade 2:12-2:13 nånting. Jag tänkte nog inte så mycket, men insåg att det var lite väl mycket och att det skulle bli svårt att klara ens en bronspeng på 3:10 enligt mina egna uppsatta mål. Chansen fanns såklart där, men känslan och tröttheten var också där.

Eftersom jag vänt igen så börjar jag återigen möta löpare som ligger strax efter mig och jag ser också att grupperingarna vid farthållarna är mindre än tidigare och jag känner igen scenariot från när jag själv är farthållare. Nu vet jag också vilken bansträckning jag har kvar och här direkt efter vändningen har jag ett par motlut eftersom banprofilen är lite böljande här. Varje kilometer är en kamp och min kamp mot klockan börjar gå mot att inte gå över 3:15 i sluttid. Jag börjar räkna hur läget ser ut, kollar både på min Garmin men försöker också räkna lite när jag ser kilometerskyltar. Det är en kamp men det borde gå, men det finns inte utrymme till några längre stopp. Vid 38-39 km känns det som att jag har koll på läget för att springa under 3:15, men samtidigt vill jag gärna ha en definitivare markering och tänker att passeringen vid 40 km borde vara något att lita på. Jag kommer fram till 40 km, kommer inte ihåg vad jag hade i tid, men kommer ihåg känslan av att det kommer att gå och bara den känslan gör nästan att det känns lite lättare, kanske lite av lättnad. Vi springer på raksträckan utmed havet igen och jag vet att vid ungefär en kilometer kvar ska vi svänga in i den lilla parken och in på upploppet som tidigare var startraka. Jag kommer fram dit och när jag svänger in står det 900 meter kvar och det känns skönt. Men även om man vet att man snart är i mål, man kan ju nästan skymta målet där 800 meter bort, så vet man ju att det tar tid så det är ju inte direkt någon spurt utan bara ett krigande hela vägen in under målportalen och klockan stannar på 3:13.

Jag är trött, väldigt trött, men på ett lite annorlunda sätt än vanligt känns det som. Inget har känts lätt, det har varit en lång kamp som började väldigt tidigt. Men det mentala fanns där ändå, jag tog mig hela tiden framåt och i tanken var det inte lika jobbigt som i kroppen. Visst, det tog 5-10 minuter längre tid än jag hade hoppats på. Men förutsättningarna var nog lite småtuffa också. Banan var inte helt platt, vi landade sent kvällen innan, sov väldigt få timmar och jag hann nog inte acklimatisera mig till värmen där Garmin visade att det varit 20-27 grader under loppet. Så nöjd med tiden har jag svårt att vara och så får det vara ibland, men jag tror och hoppas att dessa förutsättningar kan motsvara några minuter.

Share Button

Stockholm Marathon 2018, race report

Jaha, så var ännu ett Stockholm Marathon sprunget och det är dags för en race report. Av olika anledningar har jag inte tränat som jag brukar under vinter och vår och jag har heller inte haft några större förhoppningar på loppen nu under våren. Men jag sprang Köpenhamn Marathon som ett bra långpass på 3:08 för 3 veckor sedan och Göteborgsvarvet på 1:28 för 2 veckor sedan så jag visste väl lite vad som skulle kunna vara möjligt.

Planen var att gå ut i runt 4:30 min/km, ungefär som i Köpenhamn och försöka hålla det så gott det gick. Det var varmt i Köpenhamn också så det var ingen direkt skillnad, men banan i Stockholm är klart tuffare. Banan i Stockholm är omgjord för jag vet inte vilken gång i ordningen sen jag sprang min första mara i Stockholm och jag tycker inte den har blivit lättare. Det funkade ganska bra med min plan från början även om några kilometer gick under 4:20, men ändå okej. Men jag kände mig liksom trött eller tyckte det var långt kvar redan efter några kilometer så rent mentalt hade jag en dipp, men jag tror den gick över lite nångång efter första milen. Det var ju sol och varmt, men nånstans på andra milen så kom det in en del moln och blev lite bekvämare och det började kännas okej. Vi sprang runt på en massa ställen och jag vet knappt var vi var när jag passerade halvvägs på 1:33 och kände mig nöjd med det, någon minut fortare än i Köpenhamn.

Kanske att det var positiva vibbar från halvmarapasseringen eller att jag hade en tillfällig pigghet som gjorde att jag tyckte det gick bra upp till 30 km, i alla fall om jag tänker på mitt tempo. Men att komma upp och springa på Hornsgatan blev jobbigt och när vi sen sprang ner till vattnet igen och skulle bort mot finlandsfärjorna så var jag inte så pepp, jag visste ju att hela marans tuffaste delar skulle börja och det väldigt långt in i loppet. Jag tog det väldigt lugnt upp till Medborgarplatsen och det funkade och sen skulle vi springa ner i en tunnel vilket inte kändes så kul. Och därefter var det dags för Hornsgatan, igen. Den är tuff som den är och jag började bli trött. Nu hade vi löpare till höger om oss som sprang på Hornsgatan för första gången och det blev lite rörigt och det visade sig också att en del sprang fel där. En del sprang ner till höger andra gången också istället för rakt fram och en del som skulle svänga ner till höger sprang rakt fram. Lite kaos alltså och väldigt synd om de löparna som blev drabbade. Passeringen vid 30 km visade att jag höll farten bra och det pekade då på att det skulle kunna bli en tid som i Köpenhamn.

Men vid slutet av Hornsgatan vid Zinkensdamm blev jag väldigt trött. Jag drack en massa, petade in energi ofta men inget verkade hjälpa. Jag kommer också ihåg att jag kände mig hungrig nångång, men kommer inte ihåg var jag var då. Jag gick en del uppför tuffa Lundagatan sprang ner till Västerbron och joggade och gick uppför Västerbron. Man kan nog säga att spiken i kistan slogs i stenhårt där. För att springa nerför Västerbron och få ny energi vid kontrollen vid parken hjälpte inte och kampen började. Om jag skulle springa på 3:10 eller 3:20 spelade egentligen inte så stor roll, men det kan ju göras på olika sätt. Jag började gå en del och ibland kan 7 km kvar kännas helt okej men igår kändes det skitlångt. Det blev en lång väg mot mål och jag fick tänka kilometer för kilometer. Så det var inte med några starka steg jag kom in på stadion och sprang in på 3:17, trött och sliten efter en tung sista mil.

Det var varmt igår, som väntat och banan var också tung på slutet, som väntat. Min insats var okej och även om jag tyckte att jag hade det tungt på slutet så är det bara så en normal mara kan vara. Däremot finns det många som gjorde helt makalösa insatser igår, som trotsade all möjliga hinder, från värme, kanske inte så förberedda till skavanker som gör deras prestationer helt fantastiska och så att min race report försvinner i hur fantastiska jag tycker att en del andra är.

Share Button

Stockholm Marathon, förutsättningar och målsättningar

Imorgon är det Stockholm Marathon och det ser ut som det blir soligt och fint väder. Det är Sveriges största marathonlopp och för många löpare årets stora utmaning. En del springer marathon för första gången och det brukar faktiskt vara ganska många förstagångslöpare och en del springer för att jaga tider och kanske till och med slå ett PB, personbästa eller personal best som man säger på engelska. Men hur tänker vi egentligen vårt marathon när det kommer till förutsättningar och målsättningar? Eller jag kanske skulle vända på det, målsättningar och förutsättningar, för det är nog inte ovanligt att man sätter sin målsättning innan man vet alla förutsättningarna och det kan bli lite tokigt.

Ofta anmäler vi oss till dessa långa lopp i god tid, inte minst för att arrangörerna jagar oss till att göra det så dom får in våra pengar så tidigt som möjligt. Och redan vid anmälan kanske vi börjar fundera och sätta våra målsättningar vi kanske tränar med en viss grupp som har som mål att springa på en viss tid. Jag tror helt enkelt det är ganska vanligt att vi har satt vår målsättning med loppet långt innan själva loppet och vi har också svårt att redigera våra målsättningar utifrån de förutsättningar som kommer att gälla. En klassiker är ju mängden långpass som många av oss behöver för att kunna springa en bra mara, det är ju ofta man hör talas om innan start att ”jag har inte fått till så många långpass som jag hade tänkt”, men jag har aldrig hört någon säga ”jag har nog sprungit för många långpass”. Men bristen på långpass kanske ändå inte gör att man ändrar sin målsättning. Jag hör ofta löpare som inte är nöjda med sina resultat och sen när man börjar fråga lite mer om hur det har varit med träningen inför loppet så kan man få höra att träningen varit dålig, för lite långpass/fartpass, man har varit lite skadad och lite sjuk och ändå är man besviken för att man missade sin målsättning med ett par minuter. Det är till att ha ganska höga krav på sig själv när man har en hög målsättning trots att förutsättningarna inte varit de bästa.

Och nu för imorgon ser det ut att bli ganska varmt. Jag gillar att springa i sol och värme för då slipper jag frysa och jag slipper allt meck som det blir om det regnar och alla känns gladare och det är säkert mer publik ute och hejar än när det är pissväder som det var vid Stockholm Marathon 2012. Men detta betyder inte att jag kan springa lika fort om det är sol och 25 grader varmt som om det hade varit 15 grader varmt och molnigt, men jag tycker ändå det är roligare.Vädret är alltså en del av förutsättningarna och vädret kan vi, till skillnad från träningen, inte påverka. Men det påverkar ändå vår möjlighet att kunna nå vår målsättning. Att vi kan ladda upp med att dricka mer dagarna innan, springa i ljusa kläder osv känns som enkla tips man kan läsa om lite överallt. Men bara för att vi har satt en vit keps på skallen betyder inte det att det är rimligt att vi har samma höga målsättning som om det varit perfekta väderförhållanden för att springa snabbt.Jag tycker helt enkelt att vi ska vara snällare mot oss själva och våga redigera en målsättning efter de förutsättningar som råder, oavsett om det handlar om att vi inte kunnat träna som vi velat eller om det är väderförhållanden som minskar chansen att nå vår målsättning. Ofta är ju målsättningen vi sätter upp i god tid innan loppet under perfekta förutsättningar, men sen kan både träning, skador och väder göra att det inte är perfekta förutsättningar och då borde vi vara smarta nog att ändra våra målsättningar.

När det gäller målsättningar tycker jag också det är bra att sätta upp mer än ett mål. Sätter man bara upp ett mål är det lätt till att det målet är ganska högt satt, t ex om det kommer vara perfekta förutsättningar. Det blir helt enkelt en ganska stor risk att man missar sitt högt uppsatta mål. Men att man missar sitt högt uppsatta mål är kanske inte så konstigt om förutsättningarna i form av träning och väder inte är de bästa. Man är egentligen ganska taskig mot sig själv som ställer så höga krav på sig själv när förutsättningarna inte är detsamma som när man satte sin målsättning. Och många blir väldigt besvikna när de missar sin målsättning trots att risken för det alltså är ganska stor. Jag tycker man kan sätta upp 3 mål och jag brukar kalla det för guld, silver och brons och med lite siffror kan jag säga att chansen att klara guld, silver och brons kan vara 25%, 50% och 75% vilket gör att det är bara 25% risk att vi missar vårt bronsmål. Hade vi bara haft ett mål är det lätt till att det hade varit guldmålet, dvs som vi har 25% chans att klara och 75% risk att missa. Med tanken med 3 mål har vi alltså minskar risken att vara utan medalj eller utan att uppnå något mål, minskat från 75% till 25%. Och det är bättre att klara sitt andra eller tredje mål än att inte klara något mål alls vilket skulle vara fallet om man bara har ett mål och man missar det. Redan för 4 år sedan började jag tänka och skriva om detta med 3 mål i form av guld, silver och brons och efter det hör jag fortfarande folk som tackar mig och pratar om att de nu har 3 mål och tänker snällare mot sig själva. Originalinlägget till detta med 3 mål kan du läsa här.

Share Button