Race report Limassol Marathon

Så var det dags för en race report av Limassol Marathon som jag sprang i söndags. Den här resan gjorde jag tillsammans med Peter och Tommy som också sprang maran och Kristina som var förkyld och inte kunde springa men åkte med ändå för att få några dagars vårvärme och skriva en artikel.

Vi landade i Larnaca på Cypern på lördag kväll och åt en pasta på hotellet innan läggdags. Tidsskillnad på 1 timme på fel håll och jag hade svårt att sova så det blev bara ett par timmars sömn innan klockan ringde kl 5, som då var 4 svensk tid. Lite frukost och sen gick vi sömnigt ner till området med start och mål på samma ställe utmed havet.

Löpare från olika länder var där och stämningen att det började närma sig steg bland löparna. Här fanns löpare som skulle springa 42, 21, 10 eller 5 km och det var en starttid för varje distans. Det var varmt och vi lämnade in överdragskläderna innan vi gick in i startfållan som de stängde redan 30 minuter före start. Det är inget jättestort lopp och vi var runt 500 löpare som skulle springa marathondistansen. Området med start och mål ligger i en liten park alldeles vid havet som gör att inramningen är väldigt häftig. Det är dags för start.

Jag hade satt upp mina tre mål med guld, silver och brons på 3:00, 3:05 och 3:10 och det kändes rimligt eftersom jag sprang på 3:07 i Valencia i höstas och tyckte att jag borde vara bättre nu och det skulle ju vara en snabb bana. Starten gick och jag hade tänkt lägga mig på 4:15 min/km och det gick fint att snabbt hitta tempot och jag hade 4:17 på första kilometern. Andra och tredje kilometern gick nog på ca 4:12-4:15 nånting och redan här började jag känna en viss oro. Jag tyckte benen kändes tjocka och tunga och jag flåsade mer än jag borde behöva i det tempot. Men jag kämpade vidare och kilometrarna rullade på på samma sätt och känslan i benen och flåset blev inte bättre. Jag passerade 10 km på 42:30 och även om det är 4:15 min/km i snitt var det inte med samma lätthet som det borde vara. Det hade också varit mindre platt än vad jag förväntade mig. Inte direkt några backar, men en del längre motlut var det ändå. Motlut för mig är alltså inte platt utan ändå uppför men inte så mycket så man kan kalla det för backe, men det gör ändå skillnad. Jag kan likna det med när man sprang på Flemminggatan upp till Västermalmsgallerian på Stockholm Marathon innan de gjorde om banan där, så kanske ni som sprang maran då känner igen vad jag menar.

Efter vändpunkten vid 10 km börjar man möta de löparna som ligger efter sig så det är ju lite kul att se andra löpare och jag ser också de grupperingar som skapas kring farthållarna. Vid vätskestationen vid 13 km tog jag min första extra energi som jag hade med mig och det kändes bra att jag hade fem kvar och jag kommer ihåg hur jag tänkte att de lär behövas. Jag rullade vidare med sikte att fortsätta hålla tempot men det blev allt tuffare och jag kanske snarare låg på ett snitt på 4:20 min/km. Och ni förstår att känslan av tunghet fanns kvar och hela tiden kände jag ju att jag inte borde flåsa såhär mycket redan, jag brukar ha en lättare känsla upp till 20-25 km. Nu kändes det som jag kämpade för varje kilometer innan vi hade sprungit 20 km. Vi hade gjort en ögla västerut och kom tillbaka och sprang utmed parken och havet och där passerades också halvmaran på runt 1:31 tror jag det var. Kanske inte kaosdåligt men känslan fanns inte där och det betydde också att andra milen hade gått en del långsammare än första milen. Och som marathonlöpare så vet man att det kommer en fjärde mil också…

När jag springer marathon så har jag efter halvmaran siktet inställt på 25 km och sen 30 km. Nu var vi tillbaka och sprang på den långa raksträckan utmed havet där vi startade och sen också skulle gå i mål. De som sprang milen och halvmaran startade efter oss och var nu på väg mot mål så nu mötte vi dessa löparna istället och vi kunde heja på varandra på andra sidan refugen. Trots att det inte gick speciellt bra i form av tempo så tuffade det ändå på och rent mentalt var jag okej i tanken än så länge. Vi passerar 25 km och sen fram emot vändningen vid 30 km så kommer det några nya långa sega motlut, återigen kanske inga riktiga backar, men motlut och motlut kan ju kännas som backar när man är slut efter 25 kilometers löpning. Det är också lätt till att man börjar tänka på hur mycket man har kvar och gör man det vid 25 km så känns 17 km kvar ganska långt, men samma tanke vid 30 km är 12 km kvar och det känns så mycket mer hanterbart, men här tänkte jag tanken redan vid 25 km. Vi börjar möta löparna som ligger före oss, som redan har varit borta och vänt. Alltid inspirerande att se de snabba löparna. För mig blev gångpauserna vid vätskestationerna allt längre och jag häller vatten över kepsen varje gång. Jag kommer fram till vändpunkten vid 30 km och jag tror jag hade 2:12-2:13 nånting. Jag tänkte nog inte så mycket, men insåg att det var lite väl mycket och att det skulle bli svårt att klara ens en bronspeng på 3:10 enligt mina egna uppsatta mål. Chansen fanns såklart där, men känslan och tröttheten var också där.

Eftersom jag vänt igen så börjar jag återigen möta löpare som ligger strax efter mig och jag ser också att grupperingarna vid farthållarna är mindre än tidigare och jag känner igen scenariot från när jag själv är farthållare. Nu vet jag också vilken bansträckning jag har kvar och här direkt efter vändningen har jag ett par motlut eftersom banprofilen är lite böljande här. Varje kilometer är en kamp och min kamp mot klockan börjar gå mot att inte gå över 3:15 i sluttid. Jag börjar räkna hur läget ser ut, kollar både på min Garmin men försöker också räkna lite när jag ser kilometerskyltar. Det är en kamp men det borde gå, men det finns inte utrymme till några längre stopp. Vid 38-39 km känns det som att jag har koll på läget för att springa under 3:15, men samtidigt vill jag gärna ha en definitivare markering och tänker att passeringen vid 40 km borde vara något att lita på. Jag kommer fram till 40 km, kommer inte ihåg vad jag hade i tid, men kommer ihåg känslan av att det kommer att gå och bara den känslan gör nästan att det känns lite lättare, kanske lite av lättnad. Vi springer på raksträckan utmed havet igen och jag vet att vid ungefär en kilometer kvar ska vi svänga in i den lilla parken och in på upploppet som tidigare var startraka. Jag kommer fram dit och när jag svänger in står det 900 meter kvar och det känns skönt. Men även om man vet att man snart är i mål, man kan ju nästan skymta målet där 800 meter bort, så vet man ju att det tar tid så det är ju inte direkt någon spurt utan bara ett krigande hela vägen in under målportalen och klockan stannar på 3:13.

Jag är trött, väldigt trött, men på ett lite annorlunda sätt än vanligt känns det som. Inget har känts lätt, det har varit en lång kamp som började väldigt tidigt. Men det mentala fanns där ändå, jag tog mig hela tiden framåt och i tanken var det inte lika jobbigt som i kroppen. Visst, det tog 5-10 minuter längre tid än jag hade hoppats på. Men förutsättningarna var nog lite småtuffa också. Banan var inte helt platt, vi landade sent kvällen innan, sov väldigt få timmar och jag hann nog inte acklimatisera mig till värmen där Garmin visade att det varit 20-27 grader under loppet. Så nöjd med tiden har jag svårt att vara och så får det vara ibland, men jag tror och hoppas att dessa förutsättningar kan motsvara några minuter.

Share Button

Stockholm Marathon 2018, race report

Jaha, så var ännu ett Stockholm Marathon sprunget och det är dags för en race report. Av olika anledningar har jag inte tränat som jag brukar under vinter och vår och jag har heller inte haft några större förhoppningar på loppen nu under våren. Men jag sprang Köpenhamn Marathon som ett bra långpass på 3:08 för 3 veckor sedan och Göteborgsvarvet på 1:28 för 2 veckor sedan så jag visste väl lite vad som skulle kunna vara möjligt.

Planen var att gå ut i runt 4:30 min/km, ungefär som i Köpenhamn och försöka hålla det så gott det gick. Det var varmt i Köpenhamn också så det var ingen direkt skillnad, men banan i Stockholm är klart tuffare. Banan i Stockholm är omgjord för jag vet inte vilken gång i ordningen sen jag sprang min första mara i Stockholm och jag tycker inte den har blivit lättare. Det funkade ganska bra med min plan från början även om några kilometer gick under 4:20, men ändå okej. Men jag kände mig liksom trött eller tyckte det var långt kvar redan efter några kilometer så rent mentalt hade jag en dipp, men jag tror den gick över lite nångång efter första milen. Det var ju sol och varmt, men nånstans på andra milen så kom det in en del moln och blev lite bekvämare och det började kännas okej. Vi sprang runt på en massa ställen och jag vet knappt var vi var när jag passerade halvvägs på 1:33 och kände mig nöjd med det, någon minut fortare än i Köpenhamn.

Kanske att det var positiva vibbar från halvmarapasseringen eller att jag hade en tillfällig pigghet som gjorde att jag tyckte det gick bra upp till 30 km, i alla fall om jag tänker på mitt tempo. Men att komma upp och springa på Hornsgatan blev jobbigt och när vi sen sprang ner till vattnet igen och skulle bort mot finlandsfärjorna så var jag inte så pepp, jag visste ju att hela marans tuffaste delar skulle börja och det väldigt långt in i loppet. Jag tog det väldigt lugnt upp till Medborgarplatsen och det funkade och sen skulle vi springa ner i en tunnel vilket inte kändes så kul. Och därefter var det dags för Hornsgatan, igen. Den är tuff som den är och jag började bli trött. Nu hade vi löpare till höger om oss som sprang på Hornsgatan för första gången och det blev lite rörigt och det visade sig också att en del sprang fel där. En del sprang ner till höger andra gången också istället för rakt fram och en del som skulle svänga ner till höger sprang rakt fram. Lite kaos alltså och väldigt synd om de löparna som blev drabbade. Passeringen vid 30 km visade att jag höll farten bra och det pekade då på att det skulle kunna bli en tid som i Köpenhamn.

Men vid slutet av Hornsgatan vid Zinkensdamm blev jag väldigt trött. Jag drack en massa, petade in energi ofta men inget verkade hjälpa. Jag kommer också ihåg att jag kände mig hungrig nångång, men kommer inte ihåg var jag var då. Jag gick en del uppför tuffa Lundagatan sprang ner till Västerbron och joggade och gick uppför Västerbron. Man kan nog säga att spiken i kistan slogs i stenhårt där. För att springa nerför Västerbron och få ny energi vid kontrollen vid parken hjälpte inte och kampen började. Om jag skulle springa på 3:10 eller 3:20 spelade egentligen inte så stor roll, men det kan ju göras på olika sätt. Jag började gå en del och ibland kan 7 km kvar kännas helt okej men igår kändes det skitlångt. Det blev en lång väg mot mål och jag fick tänka kilometer för kilometer. Så det var inte med några starka steg jag kom in på stadion och sprang in på 3:17, trött och sliten efter en tung sista mil.

Det var varmt igår, som väntat och banan var också tung på slutet, som väntat. Min insats var okej och även om jag tyckte att jag hade det tungt på slutet så är det bara så en normal mara kan vara. Däremot finns det många som gjorde helt makalösa insatser igår, som trotsade all möjliga hinder, från värme, kanske inte så förberedda till skavanker som gör deras prestationer helt fantastiska och så att min race report försvinner i hur fantastiska jag tycker att en del andra är.

Share Button

Stockholm Marathon, förutsättningar och målsättningar

Imorgon är det Stockholm Marathon och det ser ut som det blir soligt och fint väder. Det är Sveriges största marathonlopp och för många löpare årets stora utmaning. En del springer marathon för första gången och det brukar faktiskt vara ganska många förstagångslöpare och en del springer för att jaga tider och kanske till och med slå ett PB, personbästa eller personal best som man säger på engelska. Men hur tänker vi egentligen vårt marathon när det kommer till förutsättningar och målsättningar? Eller jag kanske skulle vända på det, målsättningar och förutsättningar, för det är nog inte ovanligt att man sätter sin målsättning innan man vet alla förutsättningarna och det kan bli lite tokigt.

Ofta anmäler vi oss till dessa långa lopp i god tid, inte minst för att arrangörerna jagar oss till att göra det så dom får in våra pengar så tidigt som möjligt. Och redan vid anmälan kanske vi börjar fundera och sätta våra målsättningar vi kanske tränar med en viss grupp som har som mål att springa på en viss tid. Jag tror helt enkelt det är ganska vanligt att vi har satt vår målsättning med loppet långt innan själva loppet och vi har också svårt att redigera våra målsättningar utifrån de förutsättningar som kommer att gälla. En klassiker är ju mängden långpass som många av oss behöver för att kunna springa en bra mara, det är ju ofta man hör talas om innan start att ”jag har inte fått till så många långpass som jag hade tänkt”, men jag har aldrig hört någon säga ”jag har nog sprungit för många långpass”. Men bristen på långpass kanske ändå inte gör att man ändrar sin målsättning. Jag hör ofta löpare som inte är nöjda med sina resultat och sen när man börjar fråga lite mer om hur det har varit med träningen inför loppet så kan man få höra att träningen varit dålig, för lite långpass/fartpass, man har varit lite skadad och lite sjuk och ändå är man besviken för att man missade sin målsättning med ett par minuter. Det är till att ha ganska höga krav på sig själv när man har en hög målsättning trots att förutsättningarna inte varit de bästa.

Och nu för imorgon ser det ut att bli ganska varmt. Jag gillar att springa i sol och värme för då slipper jag frysa och jag slipper allt meck som det blir om det regnar och alla känns gladare och det är säkert mer publik ute och hejar än när det är pissväder som det var vid Stockholm Marathon 2012. Men detta betyder inte att jag kan springa lika fort om det är sol och 25 grader varmt som om det hade varit 15 grader varmt och molnigt, men jag tycker ändå det är roligare.Vädret är alltså en del av förutsättningarna och vädret kan vi, till skillnad från träningen, inte påverka. Men det påverkar ändå vår möjlighet att kunna nå vår målsättning. Att vi kan ladda upp med att dricka mer dagarna innan, springa i ljusa kläder osv känns som enkla tips man kan läsa om lite överallt. Men bara för att vi har satt en vit keps på skallen betyder inte det att det är rimligt att vi har samma höga målsättning som om det varit perfekta väderförhållanden för att springa snabbt.Jag tycker helt enkelt att vi ska vara snällare mot oss själva och våga redigera en målsättning efter de förutsättningar som råder, oavsett om det handlar om att vi inte kunnat träna som vi velat eller om det är väderförhållanden som minskar chansen att nå vår målsättning. Ofta är ju målsättningen vi sätter upp i god tid innan loppet under perfekta förutsättningar, men sen kan både träning, skador och väder göra att det inte är perfekta förutsättningar och då borde vi vara smarta nog att ändra våra målsättningar.

När det gäller målsättningar tycker jag också det är bra att sätta upp mer än ett mål. Sätter man bara upp ett mål är det lätt till att det målet är ganska högt satt, t ex om det kommer vara perfekta förutsättningar. Det blir helt enkelt en ganska stor risk att man missar sitt högt uppsatta mål. Men att man missar sitt högt uppsatta mål är kanske inte så konstigt om förutsättningarna i form av träning och väder inte är de bästa. Man är egentligen ganska taskig mot sig själv som ställer så höga krav på sig själv när förutsättningarna inte är detsamma som när man satte sin målsättning. Och många blir väldigt besvikna när de missar sin målsättning trots att risken för det alltså är ganska stor. Jag tycker man kan sätta upp 3 mål och jag brukar kalla det för guld, silver och brons och med lite siffror kan jag säga att chansen att klara guld, silver och brons kan vara 25%, 50% och 75% vilket gör att det är bara 25% risk att vi missar vårt bronsmål. Hade vi bara haft ett mål är det lätt till att det hade varit guldmålet, dvs som vi har 25% chans att klara och 75% risk att missa. Med tanken med 3 mål har vi alltså minskar risken att vara utan medalj eller utan att uppnå något mål, minskat från 75% till 25%. Och det är bättre att klara sitt andra eller tredje mål än att inte klara något mål alls vilket skulle vara fallet om man bara har ett mål och man missar det. Redan för 4 år sedan började jag tänka och skriva om detta med 3 mål i form av guld, silver och brons och efter det hör jag fortfarande folk som tackar mig och pratar om att de nu har 3 mål och tänker snällare mot sig själva. Originalinlägget till detta med 3 mål kan du läsa här.

Share Button

Race report Boston Marathon 2018

Ni som följer mig på instagram vet kanske redan hur det gick i Boston, men här kommer en längre race report Boston Marathon 2018. Resan till Boston planerades lite som vanligt att jag flög från Stockholm till Boston, tåg ner till New York och sen flyg hem från New York till Stockholm. Denna gången flög jag med både min samarbetspartner KLM och deras partners Air France och Delta inom alliansen Skyteam. Jag landade i Boston redan efter lunch på fredagen och hann därför ta mig till och landa lite på hotellet innan jag mötte upp Micke och Pernilla så vi tog oss till expon som i år var flyttad till hamnen igen. Boston Marathon är ju speciellt, det vet ni kanske att jag tycker, och det märks i stan och det märks såklart också på expon. Att hämta ut sin nummerlapp till Boston Marathon, plåtas med den och se hur alla andra är uppspelta över denna fantastiska mara är helt enkelt coolt. Och så ska ”alla” köpa kläder från Boston Marathon, jag vet ingen annan mara som verkar sälja så mycket kläder från sitt lopp och det märks också på att många har tidigare års jackor från Boston Marathon på sig. Efter mässan käkar vi och det händer inte så mycket mer den dagen, klockan är ju mycket svensk tid.

Jag börjar lördagen med en shake out jog som det tydligen heter. Jag hänger med den som arrangeras av Tracksmith och vi var kanske ett 50-tal löpare som sprang ca 7 km. Det hände faktiskt inte så mycket mer av värde för mig den dagen, jag kände av stressen lite och försökte ta det lite lugnt. Vädret pratas det alltid om i Boston och så även i år, kanske mer än någonsin, för under söndag och måndag, som är raceday, skulle det vara jäkligt kallt och blåsa och regna som tusan.

Jag började söndagen på samma sätt som lördagen med en shake out jog där vi möttes vid mållinjen och sen joggade runt 20 minuter och redan nu märktes det att det började bli väldigt kallt. Sen tog vi en sväng ut till expon igen innan det blev hotellrummet och ta det lugnt inför loppet på måndagen.

Och ja, alla väderprognoser slog tyvärr in, det blev ruskigt dåligt väder. Många har tidigare maror i bagaget med dåligt väder och för mig är det Boston 2015 och Stockholm 2012 men det var ganska säkert att detta skulle bli värre. Jag och en annan polare möttes klockan 06:40 i Boston Common och tog samma buss ut till starten i Hopkinton. Det var kallt och det regnade och folk såg allmänt lite förskräckta ut och verkade också olika förberedda på det här med tanke på klädsel. Väl ute i Athletes Village var det bara att knö in sig i ett av de stora tälten för att få lite värme och skydda sig mot regnet en stund. I vanliga fall är detta roliga timmar innan start men nu var det mest bedrövligt. Vilken skillnad mot när det är bra väder, som det oftast är i Boston. En dryg halvtimme innan start måste jag lämna tältet och bege mig mot start. Jag stannar till och tittar ut innan jag går ut och jag tänker bara ”jag ska inte bryta!”. Alla är i samma sits, försöker röra på sig så lite för att hålla värmen och många har på sig överdragskläderna fram till ett par minuter innan start. En stund innan start i Boston är det varje år, tror ja, något riktigt häftigt. De pratar om Boston Marathon, berättar vilka stjärnor som är där, hur stort loppet är och så spelas den amerikanska nationalsången och det är så stort för amerikanarna så det blir stort för alla andra också. In i startfållan 1/4 som jag hade i år och någon minut innan lämnar jag mitt överdrag. Men jag hade planerat att springa i en del kläder för att frysa lite mindre, jag vet ju hur frusen jag är ändå, men en del sprang såklart i linne och t-shirt. Det kanske är svårt att förstå hur kallt det kan vara med det låg snö i vägkanten och de sa att det var 1-4 grader vid start och 4-7 grader vid mål och till det blåste och regnade det alltså en hel del också. Ni vet ett sånt väder när man inte ens vill gå ut några hundra meter till affären eller vad det nu kan vara. Men jag hade min plan klart, ”jag ska inte bryta!”.

Startskottet går och det rullar iväg långsammare än vanligt tycker jag, folk har nog ingen panik i år. Folk har väldigt blandad klädsel och en del springer, precis som jag, i någon form av regnskydd. När mållinjen är enda målet så blir det inte så mycket att ta er genom loppet med tider som det kanske brukar vara. Nu sprang jag några kilometer men det var tufft från start, jag kände lite andningsproblem och jag kände att jag bara hade ork för att lunka. Efter 4 kilometer tittade jag på min egen klocka för sista gången och då vet ni kanske att jag brukar kolla typ hela tiden. Efter 6-7 kilometer tog jag av ett par tights och en sopsäck jag hade haft för att hålla lite värme i början. Efter en mil tänkte jag att okej, nu har jag nästan gjort en fjärdedel och i denna tanke var det detsamma som att jag i tanken började ta mig mot mål, mot att klara det. Det rullar på fram till 15 km och här nånstans fick jag en liten knäpp i skallen och började förvilla mig i kilometer och miles och ett tag trodde jag att jag hade passerat halva. Men när jag kom på att jag inte sprungit förbi Wellesley så visste jag ju att jag inte passerat halva och det var ganska tungt att komma på det. Då hade jag gjort 11 miles av 26,2, dvs runt 17-18 kilometer. Allt är en kamp, ibland blåser det till eller totalt öppnar sig och bara vräker ner vatten och självklart går det inte att skyla sig eller göra något åt det, men man vill liksom inte vara med, samtidigt så vill man ju det, men det är hemskt. Jag passerar Wellesley och förvånas över att så många tjejer är ute och skriker precis som de brukar, men samtidigt vet jag ju att Boston Marathon är så stort för Boston så de gör allt för löparna. Jag passerar halvvägs på ca 1.45, en dryg kvart långsammare än vanligt vilket är ganska mycket på 21 kilometer, det är typ 45 sekunder per kilometer långsammare. Jag kämpar vidare och längtar till att backarna ska börja, mest för att jag ska komma förbi dem, men de är tuffa, i alla väder. Jag går en del vid vätskekontrollerna, men inte för mycket så att jag börjar frysa mer än nödvändigt. Någonstans ser jag en klocka som står på 2.32 och jag tänker att ”snart” är jag i mål, samtidigt som jag då inser att det kommer dröja mer än en timme till, så det är inte så jäkla snart ändå. Men det finns ju bara ett håll och det är framåt så jag tar mig vidare. Backarna passeras och det börjar gå utför, väldigt skönt, det känns som jag får några hundra meter gratis. Jag passerar 20 miles och det börjar faktiskt kännas som jag närmar mig. 6,2 miles kvar låter ju inte så mycket, men det är ju typ en mil och det låter ju klart mer. Men jag tar en mile i taget, det känns jobbigare för varje mile som går, men när jag lämnar kontrollen vid 24 miles känner jag att nästa gång jag passerar en mile så är det bara en mile kvar. Och förr eller senare så kommer jag ju dit och sen ska jag under viadukten där jag vet att det är typ 1 km kvar. Det väller fram löpare och jag tror alla springer förbi mig, men jag bryr mig inte, för snart, snart är jag också i mål. Jag svänger in på upploppet på Boylston Street som jag har gjort 7 gånger tidigare, men detta upploppet blir det klart långsammaste. Men jag kom fram, jag kom över mållinjen, men strax därefter stannade jag. Jag ville inte mer, jag visste inte hur jag skulle orka ta mig till hotellet. Jag gissar att en sjukvårdare undrade detsamma när han kom fram och kollade läget och tyckte att vi skulle vila lite i sjukvårdstältet. Så jag följde med in i sjukvårdstältet, där det redan var väldigt mycket folk, jag fick ligga ner, av mer skor och blöta ytterkläder, på med filtar för att få upp värmen och de kom med skitäcklig buljong som de försökte tvinga i mig. Där fick jag ligga en stund. Skönt såklart, men samtidigt visste jag ju att jag måste ta mig till hotellet och det är först då som det är klart. Så när jag kände att jag skulle kunna göra ett försök att ta mig vidare så gjorde jag det. Och jäklar vad hemskt det var att komma ut igen, så jäkla kallt. Jag blev nog en förstelnad robot som så snabbt jag kunde tog mig den kilometern jag hade kvar till hotellet. Upp på rummet, av med kläderna, in i duschen, varmt och länge och sen ner under täcket och jag somnade nog ruskigt snabbt.

Jag kom alltså i mål, jag bröt inte och tiden blev strax över 4 timmar. Men det spelade ingen roll där och då och det gör det inte nu heller. Om ett år är det Boston Marathon igen och förhoppningsvis är det bättre väder då och jag gissar att jag är där då igen.

Share Button

Tankar inför Boston Marathon 2018

Såhär dagen innan ska jag försöka skriva ner mina tankar inför Boston Marathon 2018. Det blir min 8:e mara i Boston, men som det känns just nu blir den olika alla de andra och anledningarna är såklart förutsättningarna. Och jag tycker det är rimligt att ta hänsyn till förutsättningarna, tycker inte du det? Men jag vet att det finns de som inte tänker så.

För det första har jag såklart min stress som jag berättade om i ett tidigare blogginlägg om min stress. Tack för all fin respons jag har fått från det inlägget. Jag förstår att det inte är så lätt att förstå för de som inte har varit med om liknande och jag kräver inte att någon ska förstå heller. Däremot är det tråkigt och jobbigt när en del verkar tro att allt är tipptopp för att man sett att jag har sprungit några pass. Visst kan jag springa och det har jag försökt att göra hela tiden, även om det var tufft i början, men att göra det med en sån kvalitet så att man tror på stordåd här i Boston är lite att ta i. Jag känner också hur påverkad jag har blivit när folk säger att allt verkar vara så bra och att det kommer gå så jäkla snabbt i Boston. Men nej, förutsättningarna för att göra den träning som krävs för att jag ska kunna springa mitt bästa Boston Marathon imorgon har inte funnits. så då tycker jag heller inte att det är rimligt att tro det.

Sen har vi såklart vädret. Jag har sprungit Boston när det har varit varmt som det var 2012 och jag har sprungit det när det varit kallt och regn som 2015. Men i år ser det ut att bli ännu värre än 2015. I runda slängar säger prognosen 4-7 grader, motvind hela vägen (man springer ganska rakt ”från A till B”) och en jäkla massa regn. Tankarna går till Stockholm Marathon 2012 där jag fick besöka sjukvårdstält 3 gånger för att värma mig och gick i mål på 4 timmar och 18 minuter om jag minns rätt. Läs gärna min race report från Stockholm Marathon 2012 och från Boston Marathon 2015. Vädret är också en förutsättning och den är inte den bästa, dels är det inte ”mitt väder” rent generellt och med maran i Stockholm i minnet där jag hade 1 timme och 20 minuter längre tid än normalt känns det orimligt för mig att jag ska kunna prestera på toppen av min nivå imorgon.

Klädval är såklart något annat som det pratas och funderas mycket på. Vad och hur mycket behöver man egentligen? Ja, vi är ju olika, men jag fryser lätt och jag vill inte gärna hamna i sjukvårdstält igen för jag vill inte riskera att de plockar av mig från banan. Så jag har hellre för mycket än för lite kläder på mig imorgon. Frågan är om jag kan springa i regnställ och behöver jag i så fall både jackan och byxorna?

Så det är många tankar inför Boston Marathon 2018 men inga av tankarna handlar egentligen om vilken tid jag kommer få. De handlar mer om vädret, kläder och att jag brottas med min stress och de stressande kommentarerna jag får. Det är så lätt att ta åt sig när man behöver det som minst. Det kommer nog gå bra och jag ska försöka göra mitt lopp och tänka så positivt jag bara kan.

Share Button