Race report New York Marathon 2015

Så var det då dags för en race report New York Marathon 2015. Det blev, redan innan loppet ens börjat, ett ganska annorlunda lopp. För bästa förståelse måste jag backa bandet lite, till Chicago Marathon för 3 veckor sedan. Här kan ni läsa min race report för Chicago Marathon.

När jag kavlade in till New York Marathon så anmälde jag mig och då hoppades jag också på att få springer Berlin Marathon, vilket hade gjort att att jag fått 5 veckor mellan loppen. Nu fick jag ingen plats till Berlin och då bokade jag in mig till Chicago istället, men fick då bara 3 veckor mellan Chicago och New York. Det är för kort tid emellan för mig, både för kroppen men också för den mentala motivationen tror jag, i alla fall om man ska ”satsa”. Så jag började se det som att Chicago ska jag satsa på och New York ska jag springa mer ”just for fun”. Nu blev jag förkyld direkt efter Chicago så jag hade kanske något skit i kroppen redan under loppet så därför är jag ändå nöjd med mina 2,56 där. Men som sagt, efter blev jag lite förkyld, inte sängliggande eller nåt sånt utan bara lite slemmig i halsen och sårig i halsen. Detta gjorde att de enda pass jag har gjort på dessa 3 veckorna har varit pass där jag jobbat, t ex haft pass i löpteknik, sprungit med företag eller SATS, TSM eller annat. Men inget pass har varit en träning för min skull. Så när jag nu åkte till New York så var det ju för att ha kul, njuta av staden och loppet och inte känna någon tidspress. Och för att lättare kunna göra det så ”snodde” jag idén från Andreas som jobbar med Helsingborg Marathon som under Köpenhamn Marathon i våras la upp korta filmsnuttar på instagram några gånger under loppet. När jag testade tyckte jag att det krävdes att jag skulle vara stilla eller kanske gå för att kameran inte skulle hopp för mycket. Så jag tänkte att nånstans runt 3,10-3,15 borde jag kunna göra ändå, det borde vara rimligt. På så sätt skulle jag också få en skönare resa än bara springa och tänka på sluttiden och istället njuta och insupa atmosfären från loppet lite mer. Så det var planen!

När jag klev ombord på KLM-flighten mot New York så kände jag att det skulle bli kul, både med resan i sig och själva loppet, men jag hade inte riktigt samma pirr i magen, samma spänning, som jag brukar ha inför en mara. Och självklart berodde det på att jag inte hade satt några tidsmål, jag skulle ju bara springa runt och ”njuta” av loppet. Mitt fokus var ju istället på att få en bra upplevelse för egen del, men också att kunna förmedla lite av känslan avloppet via bilder och korta filmklipp på instagram. Det kan ju låta konstigt att jag åker till New York Marathon med fokus på att inte prestera så bra jag kan utan istället bidra till att förmedla en känsla, men när man väl är på plats så känns det som att var och varannan löpare säger att de ska ”ta det lugnt”, jag ska bara njuta” och ”jag har inte tränat” och liknande. Istället för att göra så bra man kan just den dagen med de förutsättningar som finns så meddelar man gärna i god tid. Så när jag kände att jag inte hade förutsättningarna för att prestera på topp tyckte jag att det var läge att visa en annan sida av mig själv, en sida som inte alls måste kämpa för varje minut utan istället kan ha en skön inställning till ett lopp.

Att jag till och från kände lite i kroppen och något i halsen gjorde också att det kändes bra att jag inte skulle gå för fullt, men ett marathon är långt och en påfrestning även om det inte går för fullt. Att springa under lång tid tar helt enkelt ut sin rätt.

Klockan ringde 04.30 och bussarna mot starten på Staten Island skulle gå runt 05.30. Jag skulle vara bussguide i en av bussarna för Springtime så jag var nere i lobbyn runt 05.15. Det är mörkt ute, ganska kallt, men prognosen säger i alla fall bra väder senare på förmiddagen. Eftersom jag jobbade på bussen ut till starten blir det inte direkt någon tid för att sova eller slappa men det går bra ändå. Jag och Adam, som bott hos mig sista natten, fördriver tiden i startområdet och vi träffar också en kollega från Springtime som också ska springa loppet. En timme innan start stänger ingången till startfållorna och väl därinne hittar jag fler ”kändisar” hemifrån. Till viss del får man startnummer och startled utifrån de tider man brukar springa marathon på så det är löparkollegor som gör runt 3 timmar jag stöter på. Tiden går fort, löparna släpps iväg upp på Verrazano Bridge där starten ska gå och. Överdragskläder åker av, nationalsången spelas och helt plötsligt är klockan 09.50 och starten går för löparna i Wave 1 där jag är med.

Jag startar tillsamman med 3 svenska killar men jag gör ändå mitt eget lopp från start, vilket innebär att de glider ifrån lite på andra kilometern när det går nerför bron. Jag tänker inte så mycket på det, tar inte så stor notis av att första kilometern gick på över 5 min/km och det känns lagom att bara rulla på. Efter några kilometer kommer jag ikapp killarna och när de tre olika startfärgerna är på väg att gå ihop i en bana så ser jag fler kända svenska ansikten på andra sidan, bland annat Lona och Staffan. Vi springer på Brooklyns förrädiska långa raksträckor med en del motlut men arrangörerna kallar inte det för någon backe, men det är klart att motlut i flera kilometer tar på krafterna det också. En av killarna har som mål att springa under 3 timmar och jag har hittat ett tempo på runt 4,10 min/km som känns okej så vi slår följe och jag hjälper honom att hålla koll på farten. Men det är också dags att börja göra sin andra del av loppet, dvs filma och ta bilder och lägga upp på instagram. Så med jämna mellanrum stannar jag vid sidan av vägen filmar lite eller tar någon bild och försöker lägga upp på instagram. Men det går sådär, dvs nätet är belastat och ofta får jag beskedet ”misslyckades” när jag försöker publicera. Irriterande tänker jag och fortsätter försöka en stund senare. Jag märker också att någon film kanske kom upp och även om jag inte har några tidsmål så vill jag ju inte lägga för mycket energi på att pyssla med det som inte fungerar. Jag fortsätter att stanna till och filma och ta bilder men ibland försöker jag inte lägga upp det eftersom jag fått för mig att det ändå inte funkar och att jag kanske kan använda det senare. Varje gång jag har stannat för att fixa med detta måste jag också springa ifatt killen jag hade följe med för jag har också börjat se det som mitt lilla mission att hjälpa honom lite om jag kan så gör jag gärna det. Att hålla en lagom fart och inte gå för hårt i början av loppet är ju viktigt, speciellt i New York där andra halvan är relativt tuff. Men jag gör inte det så lätt för mig själv eftersom jag måste jaga ikapp honom när jag stannat och pysslat med mobilen.

Men i grova drag rullar vi på och efteråt slog det mig att jag inte vet vad vi passerade 10 km på, vilket jag brukar ha stenkoll på i vanliga fall. Vi avslutar den långa löpningen i Brooklyn, springer över till Queens och närmar och passeringen 13,1 miles, dvs 21,1 km. Jag tror vi passerade halvvägs på strax under 1,28 och även om det var lite snabbare än vad jag trodde att jag skulle springa på så kändes det okej och jag hade ju hittat ett nytt uppdrag och utifrån det så låg vi ju bra till. Vi börjar bestiga den långa tuffa bron över till Manhattan och jag kan säga att Västerbron kan kännas som ett lätt kort litet motlut i förhållande till denna bro, i alla fall om ni frågar mig. Vi håller taktiken att ta det lugnt uppför bron och kan istället rulla nerför bron och ta emot folkets jubel när vi stänger in på 1:st Avenue. Många pratar om det öronbedövande jublet när man kommer ner från bron, men man får nästan sätta igång publiken själv för att det ska bli riktigt bra. Efter svängen är vi inne på 1:St Avenue och det betyder ytterligare en lång lång raksträcka med motlut och detta tillsammans med en påhejande publik så är det lätt till att gå på lite för hårt. Uppe på toppen av motlutet är det dags igen, jag stannar och tar bilder från mitten av 1:st Avenue där löparna är på väg upp. Vi fortsätter att trumma på och vi har varit ute i 2 timmar och det är klart att det märks. Förutom Chicago Marathon och mitt farthållaruppdrag i Helsingborg Marathon har långpassen lyst lite för mycket med sin frånvaro sen i somras. Vi passerar 30 km på strax under 2,06 och närmar oss bron över till Bronx. Jag vet inte varför, men Bronx är ett lite annorlunda ställa av maran och det beror nog egentligen inte på Bronx i sig utan på att det helt plötsligt svänger lite mer än man varit van vid. Men är inte i Bronx så länge heller utan helt plötsligt är vi på en bro över till Manhattan igen.

Jag har lite dålig koll på exakta kilometrar men jag börjar känna mig lite trött och efter lite kämpande så får jag vid 34-35 km säga till killen jag hjälper att jag inte är att lita på längre vad gäller jämn och bra fart och att det är bättre att han springer vidare själv. Jag ville ju inte att vi skulle ha följe bara för att det är trevligt, jag gjorde min grej så länge jag kände att jag kunde hjälpa till men när jag inte kände att jag kunde vara där till 100% ville jag ju inte sinka hans möjligheter heller. Kilometrarna innan man svänger in i Central Park, runt 37-39 km är ganska tuffa med något som till och med amerikanarna kallar backe och inte bara motlut. Man längtar till att få svänga in i Central Park och till slut är jag där. Men Central Park är inte på något sätt platt vilket alla som sprungit i parken känner till. Jag har känt mig trött i baksida lår sen ganska tidigt i loppet och det börjar kännas mer och mer nu i backarna mot slutet. Det gör också att jag inte riktigt kan utnyttja att det går nerför, det känns som det går långsamt hela tiden. Jag kämpar lite men samtidigt tänker jag mer på att jag springer New York Marathon än att jag måste pressa mig till en viss tid. Jag kommer ut från parken i sydöstra hörnet och springer hela parkens södra sida bort till Columbus Circle där man svänger in i parken igen och har då drygt 500 meter kvar till mål. En skön känsla att få springa in i parken igen, även om det går lite uppför fram till mållinjen. Det är lite svårt för publiken att komma riktigt intill där men när det är riktigt nära mål är där läktare på båda sidor och med typ 50 meter kvar till mål stannar jag igen, tar upp mobilen och börjar filma och jag sveper runt och snurrar ett par varv innan jag stänger av och joggar vidare in i mål. Visst är jag trött och visst känner jag av baksida lår men jag märker ändå att jag efter ett par minuter är ganska okej. Jag möter killen som jag hjälpt under stora delen av loppet som överlycklig tackar för hjälpen för han klarade sitt mål med att för första gången springa maran under 3 timmar. Strax efter kommer också de andra killarna jag startade med i mål.

Min tid blev 3,02 och för det känner jag egentligen inte så mycket. Jag lyckades plocka bort prestationskravet från mig själv och inte bry mig så mycket om min egen tid. Är jag ändå inte lite ”bitter” över att jag inte sprang under 3 timmar? Nja, visst hade det varit kul att springa under 3 timmar, det är det alltid, men hade jag inte stannat för film och foto och gjort mitt eget lopp hade jag kanske klarat det. Men jag tänker nog mer att det var rätt bra att kunna göra 3,02 med de förutsättningarna jag hade med mig till start och med de aktiviteter jag också gjorde under loppet.

Så med detta års New York Marathon tror jag att jag avslutar loppen 2015 och tar lite säsongsvila. Säsongsvila skulle mycket väl kunna få innebära total löpvila, men lite löpning kommer det ändå att bli. Lite mer om vad jag gör och hur jag tänker mig min säsongsvila kommer i ett annat blogginlägg.

IMG_3300

IMG_3302

IMG_3310

IMG_3317

IMG_3320

IMG_3327

IMG_3329

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

6 kommentarer

  1. 3.02 inklusive fotostopp…haha du är grym! Fantastiskt kul att läsa om loppet. Känner igen varenda sväng. Hoppas ända in i märgen att jag får springa det snart igen!

  2. Roligt att läsa om din upplevelse! 50 000 löpare och 50 000 olika upplevelser. Grym du är som lyckas få en riktig kanontid när du bara ”joggar” runt :-) Trots att min mara var en halvtimme långsammare än Stockholm i somras har jag fler roligare minnen från New York och känslan under och efter var så mycket bättre. I Stockholm var jag mest besviken efter mål och kände ingen glädje alls. Tänk att det kan vara så olika, gäller att hitta det som motiverar en själv. För mig är det definitivt glädjen och inte att jaga minuter och sekunder, det är bara stressande för mig.

  3. Anna: Tack tack! Du får i alla fall vänta i knappt ett år, sen kan du springa loppet igen. :-)

    Terese: Nja, nån riktig ”jogga” blev det väl inte, jag blev trött på slutet. Men en del stopp på vägen blev det ju också, så lite ryckigt tempo vilket aldrig är bra. Jag tycker det är väldigt intressant det du skriver, har själv funderat lite på det och det kanske blir ett eget blogginlägg. Många säger att de ska ”njuta” av loppet och det är ju bra. Men vad är ”njuta”? Kan man njuta om man går all in? Man kan ju försöka titta på omgivningen och insupa atmosfären men när kroppen är trött och säger ifrån på alla möjliga sätt så är det ganska svårt att fortsätta att se sig omkring och ”njuta”. För bästa upplevelse av stämning och atmosfär tror jag att man måste ta det lugnt, som du gjorde. Jag tror det är svårt att få en liknande upplevelse om man fokuserar för mycket på fart, klocka och minutrar. Så, bra där!!!

  4. Tack för fin rapport och kort sällskap, imponerande sprunget så snart efter Chicago och med flera fotostopp längs vägen! Jag ”gav upp” ambitionen att göra en viss tid runt 30-32 km och det var helt rätt, det hade varit helt värdelöst att komma imål på 3:02 och vara missnöjd med det efter att ha sprungit New York, därför tog jag ett medvetet beslut att njuta av sista milen istället när jag märkte att jag plötsligt mest kollade på klockan och inte publiken. Pressa mig kan jag göra i Stockholm istället :-)

    Även om det blev min sämsta mara sedan 2009 är jag väldigt nöjd med upplevelsen jag fick!

  5. Staffan: Tack själv, jag såg dig emellanåt lite längre fram innan jag till slut kom ikapp. Synd att vi inte hade samma fart hela vägen. Starkt och helt rätt av dig att ”ge upp” när du märkte att det inte skulle bli det du hade tänkt, dvs sub 3. För det är ju svårt att både springa fort och samtidigt kunna njuta av atmosfären fullt ut!

  6. Bra kämpat! Härligt att se alla bilderna. Såg faktiskt mig själv på en dem (nr 2. på väg upp mot starten. Svart mössa, grön tröja). Vad är oddsen!?
    Det var verkligen ett magiskt lopp. Kul att läsa din race report!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *