Race report Chicago Marathon 2015

Det här blir ingen lätt race report att skriva. För hur ska jag kunna förklara att jag känner mig lite missnöjd med loppet som slutade på 2.56.40. Det är bara min femte bästa maratid och eftersom jag hade pers i tankarna så är det ju en bit kvar. Men vi tar det från början och jag ska försöka förklara på vägen.

Det är en väldigt enkel startprocedur här i Chicago, på gott och ont. I t ex New York och Boston åker man till start och är där i god tid vilket kan anses jobbigt men det ger också en extra dimension till loppets storhet. Här i Chicago gick det bra att bara glida in i startområdet mindre än en timme innan start. In på området och säga hej till några svenskar, sen iväg och lämna in påsen och bege sig mot sin startfålla. Jag stod i startfålla A och det känns alltid kul att stå strax bakom elitlöparna. Men allt gick som sagt väldigt snabbt och smidigt och helt plötsligt stod jag där i startfållan med några få minuter till start och hörde den amerikanska nationalsången.

Planen var att våga sikta mot en bra tid. Jag skulle ligga i 4-fart så länge det gick och det borde inte vara några problem att göra detta första halvan av loppet och kanske upp till 30 km, så det lät rimligt. Starten går och jag kommer iväg bra. Jag tyckte det gick bra vad gäller farten, precis under 4-fart men samtidigt kände jag ganska snabbt att så här jobbigt borde det inte vara att hålla 4-fart. Denna känsla infann sig redan innan 10 km som passerades på ca 39.45 och är första 10 km jobbiga på 39.45 så inser jag ju att jag har problem. Jag borde ju kunna springa första halvmaran på ca 1.24 utan att ligga på max, men detta funkade inte idag. Jag fick dra lite i handbromsen redan nånstans runt 15 km och halvvägs passerades på strax under 1.25 av en trött Kenth, istället för en dryg minut snabbare av en pigg Kenth. När jag hade det tungt så tidigt i den farten insåg jag att det skulle bli tufft. Men jag tuggade på, det kändes inte som det gick fort, men jag tuffade på. Och det kändes som halva startfältet bara vällde förbi mig. 30 km passerades på ca 2.02.30, ca en minut långsammare än i Stockholm i våras och att inte ens kunna hålla den tiden kändes inte bra, jag hade ju siktat på ca 2.00, dvs 4-fart. Men efter 30 km är det i alla fall skönt att man kan börja se ljuset i tunneln och i det här läget hade jag längtat efter tunneln länge. Jag är trött och får kombinera vätskekontrollerna med korta gåpauser och det känns naturligtvis inte bra, men jag började bli lite apatisk och tiden går. Som vanligt efter 35 km börjar jag räkna neråt och det gjorde jag även här, trots att det mesta kretsar kring miles. Allteftersom jag tar mig framåt märker jag att jag kommer att gå under 3 timmar, vilket kändes viktigast ju där och då även om målet var klart högre än så. Och jag springer alltså i mål på 2.56.40.

Så även om tiden inte är ”katastrofal” så är jag verkligen inte nöjd med loppet. Varför kunde jag inte ens hålla okej fart i 10 km eller 21 km. Att jag tappar på slutet kan jag förstå, men denna situation? Varför? Varför klarade jag inte att hålla rimlig fart mycket längre än i loppet än i vanliga fall är spontant en stor fråga. Att jag tappade typ 6-7 minuter andra halvan är naturligtvis inte bra, men med tanke på känslan redan från start så är jag inte förvånad.

Eftersom jag väntat ett par dagar innan jag publicerar denna race report så kanske svaret på frågan har börjat besvaras. När jag vaknar morgonen efter loppet har jag ont i halsen och känner mig lite öm i kroppen, alltså inte helt 100%. Tanken slog mig att vilken tur loppet inte var den dagen för då borde jag inte startat, så det var ju kul att jag kunde vara med överhuvudtaget. Men det är kanske inte heller orimligt att jag hade lite lite av någon skit i kroppen som sen bröt ut lite natten till måndags.

Nu gäller det att slicka såren och blicka framåt! Jag är anmäld till New York om ett par veckor och vad som händer där återstår att se.

Chicago marathon finish line IMG_6465

Vi kollade in målområdet dagen innan loppet!

Chicago marathon IMG_6683

Egentligen ganska trött och segt redan här vid 17-18 km men vad gör man inte för kameran!

Chicago marathon IMG_6767

Ett smile efter målgång får man bjuda på. Sportglasögonen från X-Kross och specialgjorda tävlingströjan från Craft Sportswear tillhör numera tävlingsutrustningen i de flesta lopp!

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

4 kommentarer

  1. Tråkigt när kroppen inte riktigt vill men du verkar ju ha fått en förklaring på varför! Tycker fortfarande det är en grym tid med tanke på känslan i kroppen. Du kommer att rocka i New York. Och jag är galet avis… Vill också dit ! :)

  2. Anna: Ja, bättre att få ett besked på varför inte det gick 100%. New York är tuffare bana och denna maran sitter trots allt i kroppen så jag vet inte. Hade ingen plan på att rocka i New York, men nu vill jag i alla fall göra under 3 timmar.

  3. Jag tycker du ska vara stolt. Alltid tråkigt när lopp inte går somman tänkt. Men du är förjävla bra alltså.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *