Från att igår vara en trött kille i soffan har jag nu varit ute på två pass, kvällsjoggen igår och idag en morgonjogg, ”kors i taket”. Igår kväll hade jag en liten idé om att jag kanske skulle göra det, dels för att det förhoppningsvis skulle vara bra väder och dels för att verkligen tala om för mig själv att nu är det dags att ta tag i det här. Jag kom i säng i vanlig tid, dvs efter midnatt och jag ville inte gå upp för toktidigt för då skulle jag bli så trött senare. Men solen väckte mig och jag fortsatte att slumra ett tag men sen kom jag faktiskt upp och några minuter senare gick jag ut med träningskläder på. Det kändes nästan som jag var på träningsläger, när man inte ens hinner gnugga ögonen innan man ska röra på benen.
Och det var inte så lätt att röra på benen heller, det gick väldigt stappligt även om jag inte ens försökte få dem att gå fort. Men jag brydde mig egentligen inte, jag var ju ute och morgonjoggade och det var det fler, fler än som kvällsjoggade igår tror jag. Jag tyckte också att jag hade svårt med andningen, som om jag inte fick tillräckligt md luft eller glömde andas. Jag vet inte, småkonstig känsla var det i alla fall. Jag ska erkänna att jag nog bara var ute en kvart men jag hann tänka på att det är såhär ”fröken morgonjogg” har det ganska ofta, fast hon är ute mycket tidigare än mig, inte så dumt faktiskt. Men även om det här var fint och bra på alla sätt och jag gärna gör det igen, så slår en morgonjogg på stranden en morgonjogg i stan, så är det bara.
Jag känner igen känslan. Jag är INTE en morgonjoggare. Inte någonstans.
De gånger jag försöker vill kroppen bara lägga sig ner därute i skogen. Så andningen (bristen av)… är nog en protest från kroppen tror jag. :-)
Haha, you did it! Back to back kallas det va, om man springer sådär?
Haha…”fröken morgonjogg”? Jo, jag tackar jag! :)