Idag var det säkert många som passade på att köra veckans långpass i solen. Och jag tänkte inte vara sämre. Förra helgens långpass gick åt pipan eftersom förkylningen tydligen inte var helt borta. Men i veckan har de kortare passen gått okej, till och med intervallpassen. Så idag hoppades jag att förkylningen var helt borta för jag kände, inte minst mentalt, att jag verkligen behövde ett antal kilometer i benen, oavsett fart.

Klockan hann gå en bra bit in på eftermiddagen innan jag kom iväg. Solen sken fortfarande, men det var ju faktiskt ganska kallt ute och det blåste också. Dagen till ära hade jag också Ipoden med mig när jag sakta lufsade iväg. Jag brukar ha svårt att springa tillräckligt sakta när jag springer mina långpass ute själv, men idag fanns inget annat än långsam fart och det tyckte jag egentligen var ganska bra. Det var viktigare att jag faktiskt fick till ett långpass och var ute tillräckligt lång tid än att springa fort.

För er som känner till Halmstad så blev det rundan från Halmstad, förbi flygstaden, ut mot Gullbrandstorp, vek av mot Ringenäs, förbi Frösakull, fram till Tylösand och tillbaka in till Halmstad. Jag hade en del motvind i början och näsan rann som tusan och ingenting kändes kul. Men efter att jag svängt av mot Ringenäs släppte motvinden. Att springa utmed havet från Ringenäs, förbi Frösakull och fram till Tylösand samtidigt som man ser solen som är på väg ner i havet är något jag gillar skarpt. Planen var att springa ner på stranden när jag kom fram till Tylösand och det gjorde jag, men tyvärr var jag där lite för sent för att se när solen gick ner i havet. Efter Tylösand och när solen hade gått ner blev det ordentligt kallt på vägen hem och det enda jag tänkte på var den varma duschen som väntade på mig.

Solen har precis gått ner i havet utanför Tylösand