Här kommer nu min utlovade analys av Berlin Marathon. Jag hoppas att jag ska hitta tillbaka till några av de tankar som flög genom huvudet under loppet och dagarna efteråt. Samtidigt som jag gör denna analys för mig själv hoppas jag att även andra kan dra paralleller till sin egen situation. Så även om jag i inlägget pratar om ”mina” tider så går det att dra paralleller till vilka tider som helst.
Jag vet om att jag var ganska, eller till och med rätt bra tränad i våras och skulle troligtvis kunna göra en liknande tid då. Men sen blev jag skadad och tog inte ett steg på 6-7 veckor. Därefter hade jag några träningspass inför Varvet och Maran (med resultat som inte jag var så nöjd med). I juli tränade jag sisådär och det är väl från början av augusti jag tycker att jag varit igång bra igen. Så jag undrar lite hur stor nytta jag hade av träningen och min form i våras när jag sen hade ofrivillig vila och halvbra träning.
Sen jag kom igång igen tycker jag själv att jag tränat tillräckligt många långpass (för den relativt korta perioden), men jag var rädd för att mina långpass skulle vara för korta för att vara fullt redo för maran. Jag tror att de flesta så kallade långpassen har varit mellan 18 och 25 km och jag hade bara 2 pass över 25 km (som iofs även var över 30 km). Däremot har många av långpassen varit progressiva och det trivs jag riktigt bra med. Och tydligen räckte detta bra för den fart jag höll på maran för jag tappade väldigt väldigt lite på slutet och var faktiskt inte totalt helt jäkla färdig efteråt. Men långpass är nog A och O inför marathon.
Jag har tränat ganska bra med intervaller och det tycker jag har hjälpt mig. De har gjort att jag lättare kan hålla bra tempo och jag vågar också lite mer. Men ofta springer jag intervaller i ett tempo som inte är så mycket högre än vad jag håller på maran. Fast o andra sidan tror jag det är många som förespråkar just denna typen av intervaller.
Till sist vill jag nämna att man måste våga, man måste våga satsa. Jag tycker att jag gjorde det i Berlin, men kanske kanske hade jag kunnat satsa ännu hårdare. Jag trodde att jag skulle ha en chans att göra under 3 timmar och skulle vara besviken om jag fick över 3.05. Men för att klara 3 timmar visste jag också att jag måste snitta ca 4.15 min/km i över 4 mil. Och den farten har jag inte jätteofta på träning, förutom på intervallpassen. Hur kommer det sig då att det gick vägen? Och hur vågade jag tro att det skulle gå när jag inte har testat tidigare på träning? Jag vet inte, men jag gjorde det och det är bara för er andra att också våga testa och våga tro på er själva.
Och så här i efterhand känner jag mig både nöjd och taggad för att springa ännu fortare. Jag vet att en längre kontinuitet tillsammans med bra variation av den typen av träningspass kommer att göra susen. För jag är ganska säker på att jag kan springa ännu fortare, kanske inte idag, men snart.
Det där att våga… vet att vågar man inte kan man inget vinna, men just nu är jag seriöst nervös för att ”orka” runt min första planerade mara. För mig sitter det inte i benen (förhoppningsvis) utan mer i hjärnan, jag vet att jag kommer klara årets utmaning, men ändå känns det läskigt. Tänkte höra med dig som är supervan, hur klarade du din första mara? vad kände och tänkte du innan? Om en vecka smäller det (typ). Hur långt var ditt längsta pass innan? jag har inte 100 långpass á la Miranda eller SVD Petra i benen precis… men hur vet man att man är förberedd?
Jag hade inte mycket långpass bakom mig, typ noll. Jag hade kanske 3 pass över 20 km. På ett sätt räckte det inte, för jag kunde inte springa hela loppet och slutade på 3.38 och jag var inte nöjd. Men, på ett annat sätt, så räckte det ju, jag kom ju i mål. Man behöver inte käka långpass som en del kanske gör, vi är ju alla olika. Ta det lite lugnt och hitta din rytm och glöm inte fylla på med energi, redan från start. Och visst, du kanske får en dipp och blir toktrött, men du kan absolut komma tillbaka från en svacka också, så ge inte upp om det blir jobbigt. Lycka till!
Tack för svaret :) Du ska veta att din blogg är en grym insperation på alla plan! Nej, ge upp finns inte i min värld (tyvärr) kanske det som är problemet…
Jag ökade vid ca 25km i Stockholm i våras eftersom jag kände mig så pigg och det höll hela vägen in i mål!
Grattis till en finfin maratid. Jag blir lite nyfiken på vilken volym du ligger på i din träning eftersom vi annars verkar träna ganska lika och eftersom jag gjorde 3:09 i Stockholm på knappt fyra mil i veckan.
Pilla: Härligt att jag inspirerar! :-)
Staffan: Jag skriver (tyvärr) ingen dagbok, men jag skulle gissa att jag ligger mellan 2 och 6 mil i veckan, men har ibland lite svårt med kontinuiteten. Jag gjorde också 3.09 i Stockholm i år, men då efter skada. Du får fundera över vilken typ av träning du måste öka eller förbättra för att göra sub 3 (om du inte redan gjort det).
Hej igen, nej, jag har inte gjort sub3 ännu och kommer förmodligen inte heller springa Stockholmsmaran 2011 p g a att vi nyss fick barn och långpassen i vinter lockar inte med en liten bebis i huset som orsakar störd nattsömn.
Däremot har jag förbättrat mig från 1:32 till 1:26:50 på halvmaran och med lite fokus på snabbheten och milen och halvmaran 2011 så kanske jag vågar stå på lite mera på en eventuell Stockholms-mara 2012…