I söndags sprang jag Berlin Marathon. För er som har undrat hur det gick har ni svaret i rubriken, eller närmare bestämt 2.57.39. Det är lite speciellt att göra sub 3 på maran och även om jag har gjort det tidigare är jag nästan lika nöjd nu. Visst, målet var kanske att springa under 3 timmar och jag hoppades att jag var tränad för det, men man vet ju aldrig, marathon är långt. Detta blogginlägg skulle kommit igår, men Telia bestämde sig för att inte ha någon mobil uppkoppling och därför fick jag aldrig iväg det igår.

Men jag ska ta det från början så får ni hänga med. Vi åket till Berlin i fredags eftermiddag och käkade lite pasta på Vapiano, alltid lika bra. Av någon anledning var vi lite trötta och gjorde inte så mycket. Vi har varit i Berlin tidigare och kände inte att vi behövde vara så turistiska. Och eftersom loppet startar svintidigt är det ju lika bra att lägga sig i tid och vänja sig med tidiga mornar. Lördag förmiddag och lite till tillbringade vi på nummerlappsutlämningen och den sportmässa som Stockholm Marathon borde besöka för att lära sig ett och annat. Annars tycker jag personligen nästan Stockholm kan lägga ner sin mässa. På mässan blev det inga stora skor eller klädinköp, även om tillfälle absolut fanns, bl a ett par Adidas Adizero Pro. Det enda som inhandlades var något slags kompressionsplagg för vaderna och ett bälte för att ha energi i.

Resten av lördagen flöt på ganska snabbt och vi var lite vid poolen, sov lite och käkade några konstiga pastamaskar. Dessutom kom det utlovade regnet också. Jag tror vi kom i säng ganska tidigt, men sova gick inte, stört omöjligt. Så när klockan ringde 05.45 visste jag knappt om jag hade sovit eller inte, men visst, när klockan ringer sover man ju alltid! Till frukost blev det en gammal macka hemifrån, en banan och en Fanta från minibaren, allt käkat i sängen innan det var dags att ”hoppa” upp och byta om.

På väg till start var det ett ständigt ihållande regn, även om det inte vräkte ner. Och som ni kanske vet, jag hatar regn! Men, nu regnade och det var inte mycket jag kunde göra åt det. Vi kom fram till det stora området för löpare där jag fick lämna Sara utanför och själv springa in och gå på toa, lämna överdragskläder och gå till start. Jag stod i startgrupp B och fråga mig inte varför. Startgrupp A är inte speciellt stor och även B är förhållandevis liten med tanke på de 35 – 40 000 löparna. Så jag ställde mig ganska långt bak i startgrupp B och tyckte ändå att jag stod oförskämt långt fram.

Nu går starten och massan börjar direkt röra på sig och med den breda startrakan är det inga problem att börja springa i valfri fart nästan med en gång. Detta kan hända är annorlunda lite längre bak i startfältet, men jag hoppas det gick bra för alla. Jag fick ett sms från polarn innan start som sa att jag skulle hitta dagens rytm och sen flyta med. Med tanke på den i princip obefintliga uppvärmningen lät det bra att gå ut ganska lugnt och hitta en bra rytm och hoppas att den rytmen håller tillräckligt högt tempo. Detta innebar att första kilometern gick på 4.32 och det är ju egentligen inge höjdare. Andra gick på 4.17 och tredje ytterligare något fortare och jag började känna att jag låg rätt i tempo. 5 km passerades på 21.21 och även det är ju lite långsamt. Men, men, jag var inne i en bra rytm och milen passerades på 42.00. Farten hölls och 15 km passerades på 1.02.45. I det här läget, efter en dryg timmes löpning och ett snittempo på 4.11 min/km börjar jag tänka att det här kanske går bra. Och tydligen hade jag hittat dagens rytm för jag tuggade vidare och passerade halvmaran på 1.27.50, vilket fortfarande är bra fart, 4.10 min/km i snitt. Och det kändes också som detta är en ganska optimal tid på halvmaran för att göra under 3 timmar.

Med risk för att verka tråkig så hände egentligen ingenting speciellt följande 10 km. 25 km passerades på 1.44 och 30 km passerades på 2.05.25. Alltså hade jag även efter 30 km en snittid på 4.11 min/km. Jag sprang alltså som klockan och att kunna göra detta på en mara ändå upp till 30 km tycker jag själv är ganska kul. Men även jag kan bli trött och efter 30 km börjar ju maran brukar man säga. Jag började fylla på lite med medhavd energi och jag kämpade vidare mot 35 km som passerades på 2.27.30 (om jag kommer ihåg rätt). Nu sjönk kanske farten något, men ganska marginellt tycker jag nog. Efter 35 km räknar jag inte längre upp kilometrarna utan jag börjar räkna ner till målgång. Räkna ner innebär också att jag börjar fundera på vilken snittfart jag måste hålla resten av loppet för att klara 3 timmar. Men, faktiskt, jag behövde inte räkna så noga utan jag kände mig rätt så säker. Jag hade inte ont någonstans, inga krämpor alls utan kilometrarna rullade förbi och med positiva tankar var jag snart vid 40 km på 2.48.10. Sista 2.2 km var jag kanske inte piggast i stan och jag hade kanske inte motivation att lägga på ett kol heller. På nåt sätt var jag nöjd med att gå under 3 timmar att jag inte brydde mig så mycket om några sekunder hit eller dit. Helt plötsligt efter en sväng såg jag den ståtliga Brandenburger Tor framför mig och då är målet nära, men som på så många andra ställen under maran så är det en lång lång raksträcka fram till mållinjen. Jag började springa med huvudet åt höger och någonstans i vimlet hann jag se Sara när jag lufsade förbi. Där framme låg också den röda pip-mattan och mållinjen passerades och min officiella tid blev 2.57.39, helt okej.

Efter mål var jag inte jättejättetrött även om jag kanske inte kände för att springa så mycket längre just då. Men efter några pustande andetag gick jag vidare i målfållan. Men jag var troligtvis ganska så trött, men är man nöjd med sitt lopp känner man nog inte av tröttheten på samma sätt. Och jag var nöjd, nöjd med både tiden och placeringen 937 bland de 35 – 40 000 löpare.

Jag planerar ett nytt blogginlägg där jag lite mer kommer att fundera över varför det gick som det gick, kunde jag gjort något bättre, vad är det i min träning som mest bidrog till resultatet osv. Det kanske låter lite torrt, men jag tror och hoppas att det kan vara kul och ”nyttigt” även för andra och inte bara för mig själv.

Bilderna från Berlin ligger på en annan dator så de får komma senare.