Tro det eller ej, men rubriken avser faktiskt mig, Snabba Fötter! Så redan nu har jag avslöjat hur det gick igår, jag vann bland de 29 startande i 6-timmarsklassen. Men det är faktiskt inte mitt enda ultralopp jag gjort, förra året sprang jag ett 12-timmarslopp som jag också lyckades vinna. Men tro nu inte att ni kan sluta läsa här, för ett ultralopp är inte bara vem som råkade vinna, det är resan i sig själv som kan vara både intressant och hemsk. Häng med!

Det var flera veckor sen, jag kanske till och med någon månad sen, som jag fick upp ögonen för ultrahelgen i Skövde. Men jag anmälde mig för någon vecka sen, på sista ordinarie anmälningsdag. Ett tag funderade jag vilken klass (hur lång tid) jag skulle springa, men eftersom jag har Berlin Marathon om en månad fick det bli 6-timmars.

Ett par dagar innan loppet när jag inte hade tänkt så mycket på det, mailade jag MarathonMia för att få lite tips och inspiration. Och svarsmailet kom mycket riktigt med både tips och inspiration. Men det är inte helt enkelt att ta till sig allt, när man inte riktigt är på samma ”ultranivå”. Men kvällen innan packade jag i alla fall väskan med både det ena och det andra och när det gäller kläder blev det lite till. Man vet ju aldrig. Men, det var tur att jag packade väskan kvällen innan för vi försov oss på lördagsmorgonen. En snabb tallrik gröt, ner med regncapen och så iväg.

När vi till slut kom fram och såg löparna som redan varit ute toklång tid kom naturligtvis funderingarna på vad det är för människor som ger sig in på nåt sånt här. Samma helg och ibland samtidigt avgjordes förutom 6-timmars också 1-timmars, 12-timmars, 24-timmars och 48-timmars. Så samtidigt som man inser att man är lite tokig inser man också att de som springer längre säkert tittar ner på oss som ”bara” ska springa 6-timmars.

Jag hade ingen jättemarginal fram till start, så det var i stort sätt ett snabbt ombyte, på med chip, nummerlapp och dojjor och så en liten jogg bort till 200 metersstarten där vi skulle starta (bara för att vi skulle få maradistansen vid ordinarie mållinje). Ja, det har jag inte sagt, men loppet gick på en 400-metersbana där vi skulle springa runt, runt, runt… och dessutom på fel håll!

Snart dags för start där borta vid 200-metersstarten. Ingen tjuvstart idag!

Innan jag skriver att startskottet går tänkte jag berätta lite om mina planer för loppet. Jag tycker inte det är speciellt lätt att lägga upp ett sånt här lopp och jag kan tänka mig att det blir svårare för varje gång distansen dubblas, dvs svårare med 10 km än 5 km, ännu svårare med 21 km, ännu svårare med 42 km, osv. Vilken fart är lagom, ska jag följa ett visst pulsintervall, ska jag hänga med täten, ska jag gå på känsla? Eftersom jag inte är jättebäst på att träna långpass inför marathon är jag inte heller så bra på att träna långpass inför ultradistanser. Så jag gissade att jag någon gång skulle bli väldigt trött och det nästan oavsett vilken fart jag gick ut i. Om detta stämmer eller inte vet jag faktiskt inte och det är en fråga jag har kvar. Hur som helst, jag tänkte göra mitt eget lopp och gå ut och hitta en rytm som kändes okej och hoppas att den låg runt 5 min/km.

Nu går startskottet och vi 29 springer iväg. Jag tror att fältet sprids ut ganska bra ganska fort. Jag kommer iväg och ligger fyra direkt efter start men springer förbi en löpare och ligger trea. Egentligen ganska korkat att tänka på placering när vi är ute på första varvet. De första varven gick på ca 1,55 – 1,56 och jag var mycket nöjd över att snabbt ha hittat ett tempo som kändes bra och som dessutom var under 5 min/km. Efter några varv kom jag ifatt tvåan och efter några varv försvann han bakom mig. Ledaren drog iväg i en väldig fart så honom såg jag inte utan insåg snarare att han snart skulle varva mig. Nu har det kanske gått ungefär 30 minuter och jag börjar inse att vi ska springa runt här ett tag, runt, runt och runt igen.

So far – so good!

Jag bestämmer mig för att inte tänka några tankar som skulle ta mitt fokus från loppet, för börjar jag tänka på nåt jobbaktigt är det lätt att de tankarna flyr iväg och jag kommer på en massa jag borde göra och de tankarna ville jag inte ha just där, just då. Istället tänker jag att det rullar ju på ganska bra detta. Vi börjar närma oss timmen och jag tycker ändå att första timmen gick ganska fort. Jag håller mina varvtider ganska bra och när Sara från läktaren undrar hur det är, så är det oftast tummen upp.

Strax innan timmen kom jag på att jag inte druckit nåt, så jag hällde i mig en mugg sportdryck, inte äcklig, men ganska koncentrerad tror jag. Efter det fick jag lite osköna känslor i magen i några varv och efter att jag tagit min andra mugg sportdryck vid ungefär timmen med samma efterföljande känsla i magen bestämde jag mig för att bara köra med den riktiga sportdrycken resten av loppet, Coca Cola.

Strax efter timmen kommer ledaren ifatt mig för andra gången, men denna gången stannar han bakom och låter mig dra. Och så här höll vi på ett tag, jag drog med han i ryggen och om vi tog drickapaus, ibland på samma varv, ibland inte, så hamnade vi snart i samma läge igen, jag drog med honom i ryggen. Det gjorde mig egentligen ingenting, för jag körde på i mitt tempo och det gick okej. Möjligen att jag blev lite stressad av att ha honom i ryggen för ibland tyckte jag varvtiderna var lite i lägsta laget. Till slut släppte han faktiskt vilket var ganska skönt.

Jag passerade halvmaran på 1,43 och det kändes okej. Då hade jag sprungit drygt 50 varv. 50 varv? Blir inte det väldigt tråkigt? Nja, för mig är det faktiskt ingen fara. Jag vet inte om jag har nytta av mitt tränande på löpband, men jag kanske har ett okej pannben för enformighet. Och även om det är runt, runt och inte händer så mycket så är det alltid intressant att kolla nästa varvs varvtid.

Jag varvar ledaren och förstår att jag nu bara är ett varv, 400 meter, efter. Skönt att veta, men när det är mer än 4 timmar kvar att springa säger det inte så mycket. Men det rullar på och jag passerar 30 km på 2,27, fortfarande under 5 min/km i snitt. Efter att klockan har rullat på ganska bra ett tag börjar det nu kännas att klockan inte vill flytta sig så snabbt längre. Har man sprungit i 2,5-3 timmar så börjar det kännas lite i ben och leder, 2,5-3 timmar är ju för de flesta längre tid än ett långpass.

Sara har surfat slut på internet, igen!

Jag passerar maradistansen på 3,33 och även om jag nu hade över 5 min/km i snitt tyckte jag maran på 3,33 var helt okej. I detta läget tror jag ledaren, eller den förre ledaren, har klivit av och eftersom jag inte tagit några längre gåpauser förstår jag att jag är först i spåret.

Men någonstans här, mellan 3 och 4 timmar, börjar helvetet krypande. Så här i efterhand är det svårt att komma ihåg när det började och hur det var, hur det kändes, vad jag tänkte. Och springer man ruskigt många varv runt, runt, så kommer naturligtvis inte toktröttheten på ett varv, utan den smyger sig på. Men jag började helt enkelt bli trött, väldigt trött. Jag ville ta Coca Cola oftare, helst varje varv, för när jag drack fick jag gå och gå var just då det bästa jag visste. Det hände faktiskt att jag tog en mugg, började gå rakan fram, smuttade lite på colan och sen slängde jag muggen utan att ha druckit speciellt mycket. Ibland var det kanske alltså inte colan jag var ute efter, jag ville bara få ett skäl till att gå.

Här gick jag faktiskt och tänkte på att det här med ultralopp är nog inget för mig, jag är nog inte tillräckligt tuff. Jag kanske har bra pannben mot tristess som löpband och varvbana, men pannbenet räcker tydligen inte till mot tröttheten. Man kanske skulle bli 100-meterslöpare? Jag kommer ihåg förr i tiden när vi var på träningsläger och vi långskubbare drog ut på en runda och varje gång vi kom tillbaka så gick sprinterna bara fram och tillbaka och snackade skit. Sprinter kanske är min grej!

Sprinters har mer publik än ultralöpare som springer åt fel håll!

I detta skede hade Sara också börjat assistera mig med GT-tabletter från Enervit som vi hittade hemma. Jag vet egentligen inte vad de är bra för, men de kändes bra och det kändes som de verkligen gjorde nytta. GT-tabletter och Coca Cola, det var rena julbordet, colan kunde jag få mycket av men GT-tabletterna fick vid rannsaka lite med.

Under ca 1,5 timme har jag en fas i loppet jag inte är speciellt nöjd med. Jag är toktrött, vill bara stå still, orkar ibland inte börja gå trots att Sara manar på mig. Och jag är inte dummare än att jag förstår att det går fortare om jag går än om jag står still. Sträckan jag går med min colamugg blir bara längre och längre och jag minns ett par gånger att jag slängde muggen i papperskorgen ca 30 meter innan varvning (och möjlighet till ny cola). Då hade jag alltså nästan gått ett varv. Jag vill inte tänka på vilka varvtider eller kilometertider jag hade då. Varvtider, kilometertider, andra löpare eller placering har helt plötsligt blivit detaljer som hjärnan inte orkar bry sig om. På något sätt kändes det som jag var apatiskt till det mesta, men att sluta tänkte jag (naturligtvis) aldrig på. Kanske att jag någonstans hoppades på att orken skulle komma tillbaka, hoppas kan man ju alltid.

Och visst ska man hoppas, för när det har gått nästan 5 timmar börjar jag kunna springa lite mer. Och det är just att kunna springa som är A och O för mig. För jag märkte att om jag under min toktrötta period sprang ett helt varv, hade jag trots tröttheten en fart som sa 5,15-5,30 min/km. Så när jag väl sprang gick det under omständigheterna tillräckligt fort, problemet var bara att jag sprang för sällan.

Men som sagt, när vi nu är inne på loppets sista timme så är jag så smått igång igen, helt otroligt egentligen med tanke på hur det kändes tidigare. Jag stannade inte och drack så ofta, jag bad att få vänta 1-2 varv med nästa GT-tablett och farten låg mellan 5,00-5,30 min/km.

Nu vet jag egentligen inte hur jag ligger till, men naturligtvis har många sprungit längre än mig under min hemska period i loppet. Men o andra sidan kände jag på mig att jag nog hade en ganska bra marginal innan tröttheten knockade mig. Jag började bilda mig en uppfattning om läget med hjälp av Sara (som kollade på nätet) och informationen på skärmen efter varvning. Det verkade som jag fortfarande hade täten med 3-5 varvs marginal.

En bit in i sista timmen hände också det vi var rädda för, himlen öppnade sig och det fullständigt började ösa ner. Under en kort stund kom det också lite hagel som olämpligt bland annat landade mitt i min colamugg. Och ni som känner mig vet hur jag hatar regn och att springa i regn. Om det finns en prognos att det kan börja regna, ja, då väljer jag löpbandet. Nja, men nästan så är det. Men nu var det tävling, och jag hade hittat tillbaka till löpningen och det var ju faktiskt bara en dryg halvtimme kvar. Jag bad Sara ta fram regncapen och så hoppade jag i den varvet efter. Det är inte lätt att springa i regncap. Men tillsammans med kepsen och lite snörning i halsen fungerade i alla fall regnskyddet bra. Men hade jag armarna utanför regncapen blev ju de blöta, så in med armarna också. Men det finns inte direkt plats för någon armföring i en regncap och jag kände på mig att jag såg ut som kinesiskan Wang som springer med armarna rakt ned utmed kroppen. Men vem såg mina armar i regncapen? Varven snurrade på och eftersom jag sprang allt mer och hade en högre fart när jag sprang än de flesta andra löparna förstod jag att håller jag mig bara på benen kommer det räcka. När det verkligen närmade sig 6 timmar och slutsignal tänkte jag till och med att jag kanske kan stanna nu, det borde räcka ändå. Men jag stannade inte, jag plaskade runt på en dyngsur 400-metersbana i regncap från Eurosport. Vad ska man annars göra en lördagseftermiddag?

Fånig tokstolle i badshorts och regncap? Men jag vann i alla fall!

Till slut kom slutsignalen och jag tvärstannade. Här ska inte springas en meter i onödan. Jag hade till och med tur som precis hade passerat varvningen vilket gjorde att de som skulle mäta hur långt man kom på sitt sista varv kom till mig först. Sen var det in i duschen och upp till en ganska informell prisutdelning i samband med att många åt käket som bjöds. Själv hade jag fått en chokladbit av Sara som jag tuggade på.

Summa summarum kom jag drygt 64 km på mina 6 timmar. Jag hade nog hoppats på 67-70 km, men det räckte ju för att vinna. (Tur för mig att det inte var några bättre löpare med!) Om jag ska bli 100-meterslöpare eller ultralöpare, ja, det får vi se. Men ska jag springa ultra måste jag springa långpass, det börjar jag ju fatta så smått. För känslan jag hade när jag var toktrött, den vill jag inte ha igen. Men jag kanske också inser att om jag skulle träna lite mer långpass så skulle det kunna gå bra, detta med tanke på att jag faktiskt kan hålla ett okej tempo när jag väl springer.

Jag avslutar mitt ultralånga inlägg med några frågor jag funderar lite på. Vem som helst får svara, gissa, ha en åsikt eller vad som helst. Det finns kanske inte ens något rätt eller fel på frågorna, men jag skulle gärna vilja veta vad ni tror.

Jag tyckte att det sög lite att springa på en mjuk, lite blöt sviktande tartanbana. Kan detta ha gjort det jobbigare? Själv är jag ju en asfalträv och kanske skulle trivts bättre på asfalt. Till detta hör också att jag fick ganska stora trötthetssymptom i framsida lår och det har jag nog aldrig känt förr. Kan det också ha med den något mjukare tartanbanan jämfört med asfalt? Däremot hade jag inga problem med vaderna. Vad tror ni?

Sen undrar jag om ni tror att jag kunde sprungit längre (i tid) innan toktröttheten kom om jag sprungit något långsammare? Detta kan ju låta logiskt, men samtidigt har jag en känsla av att håller man bara en som man tycker lugn fart så är det okej, för trött blir man i alla fall för eller senare, oavsett vilken fart man har. Jag hade ingen pulsklocka så jag har ingen info därifrån.

Om jag skulle rekommendera någon att testa ett ultralopp? Ja, varför inte. Funderar man på att testa marathon (om man inte redan gjort det), ja då kan man testa ett ultralopp också. Långt eller skitlångt, skit samma! :-)