Det är nu tisdag kväll och det har gått några dagar sen jag gick och sprang Båstad Marathon. Idag tycker jag faktiskt att stora delar av kroppen börjar återvända till det normala. Det som jag kommer ha ont av ett tag till är mina stortånaglar som har börjat ta en ny färg som jag inte riktigt är nöjd med. Men jag tappar de kanske förr eller senare. Så kan det går ner man stapplar fram i branta nerförsbackar på het asfalt när löpsteget inte är det bästa.

Inför Båstad Marathon hade jag ett par veckor tidigare börjat se loppet som ett långpass istället för en tävling jag skulle satsa på. Dels för att det är svårt att ta alla lopp på största allvar men kanske mest för att jag vill fokusera på träning nu under sommaren inför höstens lopp. Detta är jag fortfarande egentligen nöjd med, men det gjorde också att träning, vila och mat inte riktigt fick det fokus som krävs inför ett marathonlopp, speciellt inte ett backigt marathon i 30-graders värme med start klockan 12.00 på dagen.

Vi lämnade Halmstad i lagom tid för att komma till Båstad innan 11.00 i lördags. Väl där fick jag snabbt två känslor, dels att stämningen var ganska familjär som på ett ultralopp och att det verkade bli ett välarrangerat litet marathonlopp. Timmen fram till start ägnades mest åt att byta och och fixa lite med den drickasupport jag skulle få längs vägen från Sara, mamma och pappa. Det var förberett med sportdricka, vatten och coca cola. Uppvärmning var det nog inte många som brydde sig så mycket om i den hettan utan det blev ett par minuters jogg och lite stretch innan det var dags att gå fram till startlinjen.

Startskottet gick och vi lunkade iväg. Vi var alla förvarnade om att det började med mycket uppförsbackar de första 6 kilometerna. Min plan var att gå ut extremt lugnt och att det skulle inte vara möjligt att gå ut för lugnt. Samtidigt ville jag helst inte hamna helt själv heller. Planen var att öppna de första backiga 6 kilometrarna på ungefär 30 minuter, vilket är väldigt lugnt (även på en mara). Jag hittade ganska snabbt ett par löpare (att ta rygg på) från IF Linnéa från Stockholm som alltså rest ganska långt för det här lilla loppet.

Jag hade faktiskt också pulsbandet på mig för att försöka se till att pulsen inte rusade iväg för mycket i de första uppförsbackarna. Med vad innebär det i pulsslag? Och hur mycket borde man justera detta med tanke på värmen? Även om vi trippade uppåt i ganska lagom fart gick pulsen upp till 177 slag några gånger och jag släppte löparna från Linnéa i slutet av uppförsbacken. Med tanke på värmen och banans profil gissade jag att en del skulle gå ut för hårt och tappa en del i slutet, kanske mig själv inräknad. Men de första 6 kilometrarna gick på ungefär 29,30 så det var jag nöjd med. Jag tyckte inte att jag hade öppnat för hårt.

Efter de första kilometrarna uppför gick det snabbt utför i ett par km. Detta var långt ifrån optimalt eftersom vi på kort sträcka fick igen alla höjdmeter vi jobbat oss uppför och i så brant nerförsbacke kunde man inte riktigt ta tillvara på allt på samma sätt som om nerförsbacken varit längre i svagare lutning. Men efter ungefär 8 km var jag ifatt Linnéalöparna och vi sprang förbi en löpare som började tappa.

Vi rullade på i en fart som kanske låg runt 4,30 min/km och passerade milen på 46-47 minuter nånting. Helt okej tyckte jag, men trots den beskedliga farten så var det inte riktigt en lugn dans på rosor. Det var varmt och det flåsades en del. Jag tror det var framåt 15 km när vi passerade ytterligare en löpare som snabbt försvann bakom oss. Asfalten var lika het som raksträckorna var långa, men när vi närmade oss 20 km närmade vi oss också Torekov och vi kom fram till en liten milstolpe av banan. Men Torekov är inget stort samhälle och det var ingen lång sträcka vi var där utan snart var vi ute på landsvägen igen. Vi svängde av från vägen och sprang in bland golfbanans vägar och vi var åter nära havet och utan skydd för vinden.

Från att det känts ganska okej lite tidigare i Torekov vid passeringen av halvmaran, som passerades på beskedliga men för dagen acceptabla 1.38, började det nu snabbt kännas mycket tyngre. Någonstans mellan 22 och 23 km hände något som är svårt att beskriva, det bara tog tvärstopp. Jag kände inte att energin var slut (typ matinladdningen eller vätskan), jag kände inte att benen tog slut, jag kände inte att magen krånglade, jag kände inte att värmen blev för hemsk, jag bara orkade inte mer. På väldigt kort tid gick det från att kännas okej till att jag inte visste om jag skulle ta mig i mål. Jag började gå och trots bra uppbackning förmådde jag knappt mig själv att ta några lunkande steg utan jag fortsatte att gå lite till. Jag såg hur avståndet till Linnéalöparna bara växte och det tog inte lång tid till en löpare sprang förbi mig. Men jag såg också att även Linnéalöparna började gå lite emellanåt så jag förstod att jag inte var ensam om att ha det tungt. Och vi hade ju faktiskt redan passerat två löpare som troligtvis också hade det ganska tungt.

En för mig väldigt tung del av maran hade börjat. Trots att jag hade nästan 2 mil kvar tänkte jag inte så mycket på att bryta och jag vet egentligen inte varför, för det hade varit helt naturligt i den situationen. Kanske var det supporten från Sara, mamma och pappa som gjorde att jag inte kunde tänka i de banorna. Jag gick ibland och lunkade framåt ibland, men det gick sakta och det var inte långa sträckorna jag lunkade innan jag började gå igen. Jag kommer ihåg att vi hade en del motvind, att folk i trädgårdarna erbjöd mig både vatten och stol att vila på, men jag fortsatte min stilla färd framåt.

Mellan 23 och 27 kilometer hade jag nog knappt styrfart, men vid 27 km började jag känna mig något piggare. Jag vet faktiskt inte varför men tanken slig mig att en mara är ju lång så det kan faktiskt gå i vågor, så kämpa på. Jag sprang lite bättre och i längre perioder än jag gick och jag passerade också löparna från Linnéa. Jag passerade 30 km på 2,30 och det innebar att jag hade haft 57 minuter på tredje milen vilket kändes som sanslöst lång tid, kanske 10 minuter mer än vad det för dagen borde vara. Samtidigt tänkte jag att med tanke på hur tufft jag hade det vissa partier måste jag haft okej fart när jag väl sprang. Men så är det nog faktiskt för mig. Jag känner för att gå ibland och när jag väl springer kanske jag gör det i tex 5 min/km istället för att nästan inte gå alls men springa i kanske 6 min/km.

Början av fjärde milen var inte speciellt bra, men jag brydde mig nog inte så mycket just då. Någonstans runt 32-33 km kom jag ihåg att det började gå lite lättare och vid 33-34 km gick det våldsamt utför ganska lång sträcka ner mot Kattvik. Utför var naturligtvis bra, men det var väldigt brant och med mina stapplande steg kände jag hur fötterna och tårna nästan flög fram i skorna och det gjorde ont i tårna i varje steg. När nerförsbacken var slut och banan vände in mot Båstad någonstans runt 35 km var det dags igen. Tokslut. Springa fort fanns inte, jogga sakta tyckte jag inte att jag orkade och gå tog mig i alla fall framåt. Men ibland tyckte jag inte det räckte med att gå. Jag behövde stå stilla och hänga mig framåt med händerna på knäna, det gick bra, det var skönt. Mellan 35 och 39 km fortsatte det så här. Jag fick bra support, men istället för att sakta lunka fram gick jag en hel del. På denna sträckan passerades jag av 2 löpare, men mina gamla följeslagare från Linnéa hade inte kommit ifatt och de hade det troligtvis också en ganska tung dag.

Vid 39 km vek vi av in i skogen och skulle komma ut nere vid stranden i Båstad och väl där är det inte långt kvar. Jag började trots allt lufsa på i sakta mak genom skogen men naturligtvis gick jag en del. 40 km passerades på 3,40 och fjärde milen hade alltså gått på 70 minuter. Ingenting man egentligen vill skriva om på bloggen alltså. Men samtidigt orkade jag inte bry mig. Där och då var det bara målet som gällde. Målet, målet, målet. Jag kom äntligen fram till stranden i Båstad, sprang nedanför Skansen och Pepes för er som känner till Båstad. Naturligtvis var det skönt att äntligen vara där men samtidigt var det ingen skön känsla att stappla fram i hemsk stil, dålig fart men smärtsamma grimaser. Jag ville ju bara gå, men jag kunde ju inte börja göra det där just då, det gick ju bara inte.

Så fort jag kommit förbi den lilla publikskaran och var uppe bland husen började jag gå igen. Passerade 41 km och började så smått känna vittringen av målet. Man slapp som tur var springa på stora gatan genom Båstad utan sprang istället under vägen på en cykelbana och därefter var det inte långt kvar. Jag såg parkering, jag hörde folket och där framme stod skylten med 42 km. Åh jäklar, nu är det inte långt kvar tänkte jag. Nu kanske jag kanske klarar hela vägen in utan att gå mer. På stapplande steg sprang jag genom parkeringen, genom grindarna, tog ett hoppsasteg över kanten in till den röda kolstubben och fram över mållinjen. Jag var i mål, jag tog mig i mål. Några korta steg in till gräsmattan sen var det bara att lägga sig ner och där skulle jag ligga. Sara kom fram med dricka, men jag orkade inte dricka, även om det säkert var vad jag behövde, bland annat.

Efter ett tag tog jag mig upp, gick bort till mamma och pappa och pratade lite om den hemska upplevelsen. Vi stannade inte speciellt länge utan åkte ganska snart hemåt. Det var inte utan att jag mådde lite illa i bilen på vägen hem och hade lite svårt för att ta mig upp till lägenheten. Tur att vi har hiss, hur skulle det annars gått? Väl hemma var det bara att lägga sig raklång på golvet. Jag drack lite, fick magnesiumtabletter mot krampen som drabbade benen och fötterna lite överallt. Käkade också lite chips och denna gången inte bara för att det är gott utan även för saltets skull.

Det tog ganska lång tid för mig att repa mig, men som sagt nu idag tisdag är kroppen hyfsat återställd, med undantag för tårna. De smärtar inte lika länge, men är inte speciellt snygga. Jag är ingen marathonveteran men har i alla fall passerat 10 marathon och detta var det värsta av dem och min absolut sämsta tid, nästan timmen efter mitt pers och det är ganska mycket det. Men redan nu börjar jag se positivt på löpningen, kommande lopp och vem vet, jag kanske till och med springer Båstad Marathon nästa år med. Men hur det verkligen blir med det, det får vi se då!