Eftersom jag tidigt anmälde mig till Boston Marathon blev det också naturligt att lite seriösare ta tag i träningen under vintern och även göra det tidigare än vanligt. Och det funkade faktiskt, jag kom igång och gjorde det bra. Jag åkte till och med på ett två veckor långt träningsläger som gav mersmak både i form av träning och nya inspirerande löpare. Allt var på topp, då. Nu saknar jag den rätta känslan inför maran på lördag.
Ungefär en månad efter träningslägret blev jag skadad med något som enligt naprapaten troligtvis legat och pyrt länge. Sen började Islands vulkan sprida aska omkring sig som gjorde att vi aldrig kom iväg till Boston. Det blev totalt cirka 6 veckor utan löpning och kanske ganska naturligt sjönk inspirationen under den tiden. Sen kom Göteborgsvarvet när jag hade sprungit några enstaka pass efter skadan och på lördag är det Stockholm Marathon. Jag kommer starta och jag ska försöka vara mer laddad än vad jag var inför varvet. Men det är inte lätt när jag är medveten om att jag inte kan göra samma resultat nu som jag hade på gång tidigare i vår. Nu borde jag gå ut i en fart som innebär en sluttid som jag i våras inte skulle vara speciellt nöjd med. Vi får se hur det går.
Lite pepp!
Så du håller igång än : ) Kul att se dig lite här och var. I tidningar och på nätet. Nu när jag ser att du är lite nere för missad uppladdning tänkte jag att jag skulle peppa dig lite. Jag gjorde ju som bekant personligt rekord när jag sprang förbi dig i Stockholm marathon 2005 med 2:56. Den tiden har stått sig. Jag har precis som du varit en periodare. Det är väl så när arbete och familj och inte minst motivation gör det svårt att hålla en jämn nivå. Förra året hade jag ett katastrof-år med renovering av hus hela juli utan en löpt meter. Jag var anmäld till Växjö marathon. Jag började därför träna intensivt i augusti. När loppet skulle gå av stapeln i mitten av oktober hade jag ändå gjort några hyffsade pass men helheten saknades. På startlinjen valde jag mellan ”vem minns en fegis” och ”3:10 är väl inte så dåligt”. Trots den dåliga grundträningen valde jag det första alternativet. Det var lite blåsigt så jag valde att ligga i rygg på en 55-årig Hässelbylöpare. Han sprang i ett jämnt tempo och vi passerade halvvägs på 1:26. Vid 33 km presenterade sig den dåliga grundträningen och krampen kom som en slägga. Jag fortsatte stappla vidare ömsom gå när krampen är som värst och rusa när krampen släpper. Jag vet inte riktigt hur det gick till men på i princip raka ben lyckas jag springa andra halvan på 1:28:30, det vill säga jag gör personligt rekord på 2:54:34. Personligt rekord fanns inte på världskartan när jag startade och plötsligt hände det. Jag har funderat hela vintern på hur det kunde gå så bra när jag minst väntade mig det. En förklaring är förmodligen att jag sprang mer avslappnat när jag inte försökte slå personligt rekord. Men faktum är att jag faktiskt inte vet hur det gick till. Med denna förhoppningsvis uppmuntrande historia vill bara önska lycka till på lördag.
Hälsar Per-Åke från St Olovsloppsgänget
Tjena Per-Åke!
Kul att du hittat hit!
Ja, det var ju en bra och ”märklig” historia. ;-) Jag tror att jag skulle kunna ha ett liknande lopp fram till halva på 1.26, men vid 33 km kanske min slägga slår mig med en andra halva på 1.40. Det skulle ju i så fall bli 3.06 och det skulle jag kanske får vara nöjd med. Det stora målet är att gå in bland de 400, för det ledet ramlade jag ur förra året. Lycka till själv om du ska springa.