Även om jag inte fått tummen ur att skriva detta tidigare så måste jag berätta om min härliga soliga löpning i Halmstad för ett par dagar sen, jag tror det var på juldagen faktiskt. Det var klarblå himmel och sol och det gick liksom inte att hålla sig inomhus. Planen var lika solklar som vädret, jag skulle springa till Tylösand utmed Prins Bertils stig och ta bussen tillbaka hem igen. Jag kollade busstiderna, såg att det skulle bli bra tajming och jag bytte om ganska direkt och höll strax under 5-fart och så fick det bli.

Jag kom iväg enligt plan och vädret var lika bra ute som det såg ut när jag var inne. Någon enstaka minusgrad vilket nog var ett bra tecken för att det skulle bli så ljust och fint ute som det var. Jag hade klätt mig helt rätt, ett par fodrade tajts, en underställströja och och en yttertröja med vindskydd framtill, allt från Craft naturligtvis. Att klä sig helt rätt betyder ofta att man får tåla att vara lite kall eller till och med frysa lite i början, för att det ska bli perfekt klädsel den största delen av träningspasset och precis så blev det nu. Jag gick till slottet som också är startpunkten för passet, för så är det alltid. Dit och i kanske 5 minuters löpning kändes det att det blev lite kallt men sen var det helt enkelt perfekt och det kändes luftigt och lätt. Jag kom igång med löpningen som tänkt och ganska naturligt lägger farten sig lite under 5-fart. Men eftersom det är så jäkla fint blev jag ju tvungen att stanna några gånger, plocka upp mobilen och ta lite kort på de stränderna som jag passerar på vägen ut till Tylösand. Jag kände mig nästan som en skidskytt. Man kommer fram till där det ska skjutas (ta ett kort). Snabbt ska mobilen upp, jag får inte andas utan måste hålla mobilen stilla när jag knäpper av kortet och sen när med mobilen igen och iväg. Vid nästa kilometerpassering talar klockan om hur mycket extratid jag la på att ta kort.

Detta var första egna löppasset efter min viloperiod men det kändes ändå ganska lätt i kroppen. Okej, nu var vädret med mig och ingen fart att tala om, men jag väljer ändå att se den sköna känslan som något positivt. Trots ett antal fotostopp så höll jag tiden ut till Tylösand och bussen stod och väntade på mig när jag kom fram, jag hade till och med några minuters marginal. När sen solen gick ner och det blev mörkt igen och kände jag mig nöjd hemma i lägenheten och det är inte ofta det händer, men där och då kändes det som att det passet kommer jag att komma ihåg ett tag och än så länge stämmer det bra.

En liten sekvens på solen vid olika delar av Prins Bertils stig!