Dagen i Portugal har bjudit på ett naprapatbesök, ett corepass, ett intervallpass och en föreläsning med LG Skoog. Och ja, lite jobb blev det också, men också en liten stund i solstolen innan intervallpasset. Det här blogginlägget tänkte jag ägna åt intervallpasset eller kanske snarare känslan som kommer när man springer fort.

Intervallpasset som sådant tycker jag var bra och faktiskt så stämde det väldigt väl in på ett pass som jag gav till en adept via telefon imorse. Känns bra! Upplägget var 2*3 minuter + 2*2 minuter + 2*1 minut och hela tiden med 1 minuts vila. Efter detta var det valfritt om man ville köra ytterligare en sväng och då 3 + 2 + 1 minut med 1 minuts vila. Hur många serier man kör är som sagt valfritt och kan också bero på vilken fart man håller.

För min del gick 3 minutersintervallerna i en fart som motsvarar 20-30 sekunder under min milfart och då gick de kortare intervallerna ännu fortare. Jag pustade och flåsade ganska ordentligt och en minuts vila kändes väldigt kort och det kändes som jag flåsade på bra under hela minuten vila. Prata var liksom inte riktigt aktuellt. Och just det här med trötthet tycker jag kan vara ganska intressant. Ibland säger vi att vi är trötta men hur trötta är vi? Skulle vi kunna köra en intervall till i samma fart? Gör det något att vi måste pusta en massa så att vi inte kan/vill prata på ett par minuter? Jag tror att vi generellt är lite dåliga på detta. Sen är det naturligtvis inte så att vi måste komma till detta ”trötthetsläge” i alla våra intervallpass, men det skadar nog inte att prova ibland.

Konst hos naprapaten!

Laddade löpare inför intervallerna!