Det var en långdragen dag idag. Och ju längre dagen gick, ju mer tvekade jag på om jag skulle orka ta mig till träningen överhuvudtaget. Jag hade inte anmält mig som ledare så jag hade möjligheten att välja om jag skulle dyka upp som ”vanlig” deltagare, som extraledare eller helt enkelt stanna hemma. Jag valde mittemellanvarianten och stack till träningen i civila kläder.
Vi har nog alla känt känslan, som är ganska konstig och oskön. När man inte känner sig så pigg, så laddad, kanske lite trött, men inte sömnig. Kommer det finnas något alls i kroppen eller orkar man typ 1 kilometer i krypfart. Man vill, men undrar hur i helsike det ska gå till. Jag käkade en bar med smak av choklad och banan på vägen till träningen. Med risk att den skulle landa i magen och besvära mig under hela passet, men jag kände också att kanske kanske skulle jag få lite välbehövlig energi.
Jag hann precis dit, vi joggade iväg och en massa tjatande med Mats (naprapat) på vägen dit tänkte jag inte så mycket på nånting tror jag, mer än att jag tyckte det kändes som om det gick fort redan på uppvärmningen och det bådade ju inte gott. Men benen kändes där och då ganska lätta, men benen ska ju släpa på resten av kroppen också. Dagens huvuddel i passet, förutom ”allt” runtomkring, var 20 minuter i tröskelfart, dvs ganska hög fart. Det är lätt till att man kör på lite för hårt när det ska vara tröskelfart, men å andra sidan är det inte så ofta jag gör det på träning heller. Planen var att hålla 3,55 min/km och ja, det gick, men det var jobbigt. Men jag återhämtade mig snabbt och det kändes bra.
Så det gick ju bra trots allt, trötta sega jag kom iväg och fick mig ett bra träningspass.
