Ingen OS-tönt, som jag, har väl kunnat undgå Emil Jönssons insats och bragd som gav honom en bronspeng i sprinten. Så här ett par dagar i efterhand har jag sett några olika reportage om och med Emil Jönsson. Det finns naturligt väldigt mycket att säga om detta lopp, både grattis Teodor och grattis Emil. Men mitt fokus och blogginlägg landar lite i vad Emil Jönsson höll på med.
En del av oss har säkert hört och sett det, att han egentligen var ganska slut och fylld med mjölksyra redan på startlinjen och tjuvstartade med vilje för att få lite extra vila. Och egentligen hade han ju rätt i sin känsla, att han var så slut så att den här finalen inte skulle funka. Och efter mindre än en minut såg vi alla att det stämde, Emil hängde helt enkelt inte med de andra. Men han stannade inte upp, han åkte vidare i vad han klarade av just där, just då. Och när det som hade kört omkull var på väg upp, då körde Emil förbi, egentligen lika trött som tidigare. Men med hjälp av farten han hade med sig fick han några meter på närmsta konkurrent in i en ny backe. Och vad gör Emil, jo, han börjar åka på ganska bra när han hör att han kör för medalj. Och konkurrenten släpper, Emil får en lucka som han håller in i mål, han slipper alltså spurta och han kniper ett brons från OS. Och vi har sett bilderna när Emil glider över mållinjen, det är inte direkt någon glamorös medaljgest han bjuder på, snarare, ” hej snön, nu landar jag hos dig!”
Det jag tänker på här är vad som hände med krafterna när det verkligen behövdes, ju mer konkret det blir, ju lättare är det att ta fram det lilla extra, tror jag. Emil ull med mjölksyra kunde börja köra på som tusan när ledarna vrålade att han körde för medalj. Och här drar jag en tydlig parallell till en av mina adepter som i måndags körde ett pass som gick väldigt bra. Det var ett upplägg på pass som hen inte kört tidigare, som var ganska tufft och som hen var osäker på att klara. Men hen vågade testa och lyckades med bravur genomföra hela passet och var väldigt nöjd med sin prestation. Fantastiskt säger jag som löpcoach och jag säger också att ta med dig denna upplevelse och känsla, hur du klarade så mycket mer än vad du själv trodde, hur nöjd du är med dig själv och lägg detta pass på självförtroendehyllan och plocka fram det när du som bäst behöver det, för vi klarar av så mycket mer än vi tror.
Det är nog inte ovanligt att många tror på din kapacitet och det är ju bra, men den som mest borde tro på din kapacitet är du själv!
Stolt löpcoach när mina adepter visar att de verkligen kan om de verkligen vill!
