Jag såg egentligen fram emot ett klassiskt bra intervallpass med Running Sweden ikväll. Klassikern jag pratar om är inte helt oväntat i intervallsammanhang, nämligen tusingar. Planen var 10 tusingar med 1 minuts vila mellan varje. Jag tänkte att jag kan väl ta hand om en grupp som skulle hålla runt 4 min/km eller strax under. Men herregud vad det var tungt, eller, egentligen inte så tungt utan mer som så att även om varje intervall kändes ganska okej så tog det liksom inte på intervallerna på ett sätt som det brukar göra. När vi skulle köra fjärde eller femte tänkte jag ändå att ”va, har vi inte ens gjort hälften?” Och när vi var på sjunde funderade jag på om vi ändå inte var på nionde. Det var alltså en jobbig resa mest för att antalet intervaller kändes som så många fler än det faktiskt var.
Att jag tog en liten banan precis innan jag stack hemifrån var inte heller så lyckat, för den rörde om lite i magen och visst, det gjorde säkert en del till min något besvärade känsla under passets gång. Men det gick ju bra och vi pratade också om hur bra det är att faktiskt köra denna typ av pass i grupp om man har möjlighet till det. Jag kan i alla fall erkänna att hade jag gjort detta passet själv med samma känsla så vette tusan om jag kört alla 10 intervallerna.
