Jag hade 3 mål i dagens lopp där sub 3 var det ”sämsta” eller om man ska kalla det det lägst satta målet. Men det skulle visa sig bli en väldigt tuff dag, för både mig, kroppen och pannbenet. Jag gick ut lite för hårt. Dels för att det blev så i trängseln och lite dels för att ja vad tusan, jag får väl testa lite. Rätt eller fel är en annan sak…

Jag fick en bra tid på första 10 km men öppningsfarten höll inte längre än så. Jag kände också att pulsen började öka och det gick inte så lätt som det måste göra så tidigt i loppet. Så jag rullade på i en något lägre fart, men fick kämpa lite för det. Och om jag hade tänkt till lite borde jag kanske inse att det var dags att sänka farten lite mer än så. Men där någonstans mellan 10 och 20 km så kom regnet, det förbaskade regnet. Vi är alla olika, men regn är inte mitt favoritväder, vad jag än ska göra. Halva passerades på 1:26:34, en helt okej och rimlig tid, om jag tagit mig dit lite smartare. Men eftersom det rullade på ganska okej så tänkte jag där och då att så hemskt mycket ska jag väl inte behöva tappa. Men tänk vad fel man kan ha. Tiderna per kilometer började förändras och tittar man på dem per 5 km så här i efterhand kan man nästan jämföra det nedåtgående kurvan med en svart pist i alperna.

Jag tror det var vid en vätskekontroll mellan 28 och 29 km, där jag också tog lite Enervit, att det började bli riktigt jobbigt. Fram dit hade jag egentligen inte haft några negativa tankar som annars kan komma mellan 21 och 30 km. Men nu kom inte bara tankarna, nu sa kroppen ifrån också. Det började bli riktigt jobbigt och att jag snart passerade 30 km verkade inte riktigt hjälpa. Men jag stretade på ganska bra fram till 34 nånstans och höll någon form av mod uppe. Men sen började kilometerskyltarna komma väldigt sällan. Och det borde också varit mellan 30 och 35 km som benen började göra ont och ge mig lite krampkänningar emellanåt. Så nu var det en kilometer i taget och tankarna jag haft tidigare, om att jag inte borde behöva tappa så mycket på andra halvan, de visade sig vara ganska fel. Mellan 34 och 37 kommer jag inte ihåg så mycket, men det gick nog inte fort. Jag försökte ha lite koll på klockan trots allt och vid 38 km blev det väldigt verkligt på något sätt. För jag kollade totaltiden och räknade baklänges för att se vad jag kunde hålla för snitt på de sista 4,2 kilometrarna. Och det var inga skrämmande tider, i vanliga fall, men nu, väldigt mycket mer skrämmande. Jag tyckte jag kämpade på och pannbenet fick jobba hårt och jag var ganska nöjd med kilometern fram till 39 km och jag fick lite hopp. Så pannbenet fick fortsätta kriga mot kroppen för nu gjorde det riktigt ont och kroppen ville bara stanna. När jag passerade 40 km tyckte jag att det såg bra ut på tiden, jag hade 10:35 på mig på 2,2 kilometer. Borde vara en lätt match men jag insåg snabbt att hålla 4:45 min/km just där idag var ingen lek. Och här någonstans började höger vad också krampa i varje steg så jag hade lite svårt att få ut steget. Jag försökte med olika löpstilar för att se om det fanns ett sätt som det funkade bättre på, men lyckades inte. Men nu var jag nära, nu skulle jag inte missa. Jag ville inte komma in på 3:00:xx. Kilometern upp till 41 km gick bra, jag höll tillräcklig fart och det borde gå. Och en bit in på sista kilometern gav sig krampen lite också. Så jag krigade mig framåt och till slut såg jag faktiskt målportalen och visste att det var klart. Tiden blev 2:59:28.

Sen hade jag väldigt ont, det tog tid innan jag hämtade mig och det tog väldigt lång smärtsam tid att ta sig till hotellet. Nu efter en dusch och jag har varit i mål i 4 timmar, så känns det bättre, konstigt vore det väl annars. Men jag kommer ihåg vad tufft det var där ute idag.

Jag hade en bit fram till startlinjen!

Cool målgång här inne i värsta festen!