Idag bytte jag ut gårdagens Lidingölopp mot dagens Berlin Marathon från soffan. Jag har sprungit Berlin Marathon tre gånger och det är klart att jag blev sugen på att springa det igen när man nu fick lite känsla för det igen via tv-rutan.

Berlin är en snabb envarvsbana med breda gator och väldigt få höjdmetrar. Det märks också lite när man tittar på herrtäten som ganska tidigt var en 8-10 stycken som trummade på i strax under 3 min/km. Och sen blev de färre löpare allteftersom och till slut var det bara Wilson Kipsang kvar som sprang i mål ohotad på nya världsrekordtiden 2:03:23. Det jag vill säga är att det är egentligen ingen större spänning i form av olika ryck eller en banprofil som kan göra att det skiftar lite mer i täten.

Vi såg en klar dominans av Kenya där de 5 första på herrsidan var kenyaner och t ex kom första löpare Etiopien in för på 2:12 och en 10:e plats. På damsidan vann Florence Kiplagat lika överlägset på 2:21 och här blev det dubbelseger för Kenya.

Men det är något speciellt med stora marathonlopp och jag tokgillar det. Att man måste åka utomlands för att uppleva dem gör inget, för en utlandsresa skadar sällan.

En suddig Wilson Kipsang springer mot världsrekord i Berlin Marathon 2013!