Min upplevelse av Stockholm Ultramarathon

När jag inte själv kunde springa ville jag i alla fall vara där och titta och heja fram hjältarna som skulle springa 5 eller 10 mil i ett gäng varv på Djurgården i Stockholm. Min känsla är att ultralopp är både långt och svårt och mycket kan hända. Om man normalt sätt inte springer ultra så måste man sänka farten ganska mycket jämfört med vad man brukar springa. Någon har räknat på runt minuten långsammare än normal marafart och då är normal marafart redan ganska långsamt för de som mestadels springer runt 10-20 kilometer. Så att hitta en fart som kommer funka tror jag är väldigt svårt, för det som känns lugnt i början kanske inte alls är lugnt efter 6-7 mil eller 6-8 timmar i spåret. Sen har vi det här med att man håller på så lång tid, jag tror man blir trött av andra anledningar än när man springer mer vanliga distanser, t ex tror jag man börjar känna en del i lederna på ett sätt man kanske inte gör i vanliga fall och man behöver också fylla på med energi på ett sätt man kanske inte är van vid och hur kommer magen klara det? Jag tror det tillkommer fler nya aspekter att försöka ta hänsyn till när man ska springa 5-10 mil jämfört med maran i förhållande till vad man behöver göra om man ska springa en halvmara i förhållande till 10 kilometer. Dubbel distans, men behöver inte alls betyda samma extra påfrestningar. Det hade varit kul att testa på igen för att känna hur det verkligen är.

Jag kommer inte ta er igenom hela loppet för man har själv lite dålig koll när man står där utmed banan. Man har lite koll på ledarna i varje klass för de har en cykel framför sig, men annars blandar sig löparna ganska friskt, dels för att de startar vid olika tidpunkter, springer olika distanser och dessutom varvar de varandra. I stora grova drag kan man säga att en riktigt bra tid på 5 mil är runt 4 timmar och en riktigt bra tid på 10 mil är runt 8-9 timmar och maxtiden på 10 mil var 15 timmar, så då förstår ni att det är stor spridning och en lång dag för många. Det var också rätt så varmt i Stockholm den dagen så det borde varit extra jobbigt med tanke på det, men jag har också hört några säga att det inte var så farligt för det fanns många skuggiga partier.

Det jag märkte var att det finns en mer avslappnad attityd till loppet än vad det till exempel gör på maran. På maran tror jag det är en större andel som är där för att ”tävla”, om än mot sig själva så har de nog mer specifika mål med sitt marathonlopp. Här på ultra så kändes det som att det var mer glädjen att få springa, att få vara med, som var det viktigaste och det är ju häftigt. Och utan att ha några siffror på det så kändes det som att det var både killar och tjejer i alla möjliga åldrar som var med.

Sen tror jag inställningen gör mycket. Har du sprungit ett marathon vet du har man kan längta efter varje kilometerskylt den sista milen. Och när du kommer i mål är du ganska nöjd med att det räcker med den distansen, just där och då är man inte så sugen på ytterligare nästan 6 mil, för att det totalt ska bli 10 mil. Jag tror man får tänka ganska mycket annorlunda och som sagt, det är ju ett annat tempo än maratempo. Samtidigt så blir man nog trött och får lite känningar runt om i kroppen hur sakta man än tycker att man springer, för det är ett monotont nötande som de flesta inte är vana vid efter att man passerat 5 mil och ändå har halva loppet kvar.

Stort grattis och hatten av för alla som sprang Stockholm Ultramarathon i helgen som gick. Här nedan kommer några av bilderna jag tog under dagens långa lopp.

2013-08-04 08.50.18

2013-08-04 12.42.58

2013-08-04 13.24.34

2013-08-04 13.29.42

2013-08-04 13.29.59

2013-08-04 13.48.30

2013-08-04 14.14.18

Share Button

Kenth

5 kommentarer

  1. Jag tycker också stämningen verkar vara annorlunda på ultra, har stått och hejat på 3 lopp och folk är så glada – lite tjo och tjim liksom – och alla är tjenis med alla. Vet absolut inte vilka ultralopp som finns men om jag någon gång skulle springa ett skulle jag välja Hornstull-Järna, det verkar vara fantastiskt gulligt lopp.

  2. Det där med stämningen håller jag verkligen med om. Man blir lite ”tjenis” med alla. Trots att man inte pratar. Haha.

  3. Annika – du måste förstås springa Tjejmarathon! Världens bästa lopp. Well, mitt enda ultra såhär långt, men euforin var total från start till mål. Och vilken makalöst vacker bana sen!

  4. De är grymma, de som springer Ultra! Jag är tokimponerad.
    Men långsammare än marafart…. Hm.. Jag tror faktiskt att jag (nästan) skulle få GÅ ett ultra-lopp. Haha! ;-)

  5. Annika: Jag tror det finns fler ultralopp att välja på än man kanske tror. Det man kan tänka på är de skiljer sig lite åt, t ex Hornstull-Järna är ju ett lopp A till B, medan en del andra lopp är på en kort varvbana där det kanske är lättare att ta små pauser när man själv vill. Distanslopp vs tidslopp helt enkelt.

    Amanda: Ja, det är ju lustigt! Jag vill också blir tjenis med alla! Grattis till din prestation!!!

    Anna: Du får testa fler ultralopp, när du gjort ett till har vi gjort lika många! :)

    Rund är också en form: Ja, de är grymma! Men du kan också! Om du bara vill och bestämmer dig för det är jag säker på att du också kommer vara grym och andra kommer vara tokimpad av dig också. Tänk på att du kan ta paus när du vill och bestämmer helt själv, tar du dig längre än ett marathon är du också en grym ultralöpare. Sätt upp ett mål, genomför det och fira ordentligt när du klarat det! Heja dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *