Jag tror det har blivit populärt att springa i skidbackar. Dels är backträning bra träning och dels kanske det är så att ska man hitta en bra lämplig backe så kanske en skidbacke passar bra. I Stockholm känns det som att löpare vallfärdar till stadens skidbacke Hammarbybacken och springer upp och ner, upp och ner. Jag har faktiskt inte varit där, men det kanske är dags att debutera där snart.

Idag sprang jag 9 gånger upp och ner för en skidbacke utanför Halmstad. Vad kan då Halmstad ha för skidbacke att erbjuda kan man undra och det är en befogad undran. Jag känner varken till längd eller lutning på den, men för mig tog den runt 1:40-1:45 att springa upp. Efter varje backintervall lufsade jag sakta ner vilket tog lika lång tid och sen fick jag runt 30 sekunders ståvila i botten innan jag började om på nytt. Det blev helt enkelt lagom så eftersom jag då startade ny backe var fjärde minut.

Att springa backe är annorlunda. Man springer väldigt sakta i början och trots att man inte ökar farten så kommer flåset ordentligt innan man är uppe ändå. Man börjar verkligen undra om man har någon vidare kondis eller inte. Men det är ju också ett tecken på att det är bra träning när man får upp flåset så bra. Jag märker också att det verkligen sitter mycket i huvudet, för på några meter så kan det gå från ge-upp-tankar till tankar som är någon helt annanstans och jag bara springer på. Det gäller att ta fram olika tankar att sysselsätta hjärnan med så att den inte har tid eller plats för att tänka på hur jobbigt det verkligen är. Så innan backpass gäller det att ha lite tankar redo för att tas fram när det behövs.

Jag springer mina backpass i Merrell Run Trail Glove!