Imorgon är det en vecka kvar till ultraloppet i Stockholm. Jag är anmäld, men än har jag inte bestämt om jag ska starta. Det ser lite mörkt ut. Och anledningen är inte helt oväntat min vad. När jag har tränat under sommaren har jag märkt att alla typer av träningar funkar och jag känner oftast inget i vaden. Men på morgonen när jag går upp och alltså varit stilla länge, så känns det lite några minuter. Men det beror kanske inte bara på träningen dagen innan, för jag har märkt att det jag känner lite direkt på morgonen, det känner jag även om jag inte tränat dagen innan.
Så just nu tror jag att jag kan starta och kanske också springa ganska långt utan direkta problem. Men frågan är mer hur det är dagen och dagarna efter, vilka sviter kommer jag att få och hur långvariga kommer de att vara. För ultraloppet är ju mest en kul grej, det finns andra lopp i september och oktober som jag satsar på och som jag gärna vill kunna träna ostört inför.
Hm. Ja det känns ju som en ”avstickare” i år det här loppet och kan ju ta tid att återhämta sig ifrån. Men tufft beslut!
Men åh vad tråkigt…vadjävel! :(
10 mil är lååååångt.
Annie: Ja, det är en avstickare och så får jag se det så att beslutet inte känns lika tufft. :)
Helena: Ja, precis, vadjävel! Men det är troligtvis smartast att inte springa 10 mil eftersom jag hellre prioriterar andra lopp i höst. Men egentligen vill jag prioritera allt lika högt! :)
Ingmarie: Ja, det är en bit… :)