Att springa långt

Idén till att skriva det här blogginlägget fick jag från Helenas idé om en långlöpning på egen hand. Läs om Helenas fantastiska prestation mellan Sälen och Mora, en troligtvis lång, spännande och kanske lite tårögd berättelse som jag själv inte hunnit läsa ännu, men jag har följt henne under resans gång på blogg, facebook och instagram.

Att springa fort har väl i alla tider varit intressant för de allra flesta, men på senare tid har det också blivit mer intressant för många att springa långt. Jag kan ju till exempel nämna att det var inte förrän i OS i Los Angeles 1984 som tjejer för första gången hade marathon på OS-programmet och hemmalöparskan Joan Benoit snuvade norskorna på guldet (Grete Waitz vann New York Marathon 1983, tror jag…). Och för säg 10-20 år sedan var det säkert många som, trots att de motionerade, tyckte att marathon var en distans för de allra mest inbitna löparna, för de mest tokiga. Men nu ser vi hur det har vänt och det tycker jag egentligen att det gjorde innan löparvågen tog fart för några år sedan. Allt fler löpare ville testa sina gränser och till och med springa ett marathon vilket i sig kan vara en fantastisk prestation. Men vi ser också att ultraloppen, dvs lopp som innebär en distans över marathondistansen, har ökat kraftigt, för att inte säga explosionsartat, de senaste åren. Och här någonstans tycker jag också att det blir ett ännu större fokus på att man vill utmana sig själv för att se vad man själv klarar av, dvs tider är mindre viktiga. Och detta tycker jag är ett ganska skönt konstaterande, att vi gör det helt och hållet för oss själva, vi vill genomföra en distans, ett lopp, en sträcka från A till B och vi vill göra det på vårt sätt oavsett hur lång tid det tar.

Så oavsett om vi gillar att jaga tider eller inte, så kan vi alltid utmana oss själva i någon form av distans, där målet är att genomföra det vi har tänkt oss. Det behöver alltså inte vara i något lopp, vi kan själva hitta på en utmaning och vi behöver inte ens ta tiden om vi inte vill det. Och det spelar ingen roll hur långt det är, så länge vi känner att vi utmanar oss själva, utifrån våra egna förutsättningar. Så våga utmana dig själv och du kommer se att du troligtvis klarar mycket mer än vad du trodde och du kommer bli ännu starkare efteråt. Och du, glöm inte fira dina framgångar!

halmstad östra 7

Fira dina framgångar!

Share Button

Kenth

3 kommentarer

  1. Så sant som det är sagt!
    Jag är inte snabb, men vill ändå se vad min kropp klarar av även om jag springer hälften så långsamt som de snabbaste. :-)

    Likaså tror jag lite att det är därför trail har blivit mer populärt. Man KAN inte jämföra km-tider, för allt beror på hur banan ser ut och hur kuperat det är.

  2. Tack för dina ord och inte minst pepp längs vägen!
    Det där med att fira måste jag dock bli bättre på…jag borde ha champagne som stående återhämtningsdryck efter mina äventyr! :)

  3. Rund är också en form: Precis, alla kan utmana sig själv utifrån sina förutsättningar och det är ju fantastiskt! När det gäller trail så tycker jag det också blir en annan skillnad än att det inte går att jämföra. Alla kan jämföra med sig själv i ”vanliga” underlag, som asfalt och grusväg eller vad det nu kan vara, men i trail kan ingen jämföra sina tider med andra lopp eller sträckningar, kanske inte ens samma sträckning olika år med tanke på olika väderförhållanden som kan göra en lerväg olika ”geggig”.

    Helena: Ja, klart att du måste fira. Du är ju så bra på att hitta guldkornen i vardagen så du måste absolut kunna fira dina äventyr också. :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *