Igår, efter en massa tittande på idrottande människor och en stund i gassande sol på balkongen kunde jag ju inte vara sämre, så jag var ju helt enkelt tvungen att byta om för en runda. När det är så fantastiskt väder som det är här i Halmstad nu så var det inte så svårt att välja vart jag skulle springa, klart det blev på Prins Bertils stig. Jag visste inte hur långt, men jag visste att det skulle bli ett test för vaden och jag visste att jag skulle försöka hålla igen på farten för att inte komma långt fram på framfoten och fresta vaden för mycket.

Allt gick fantastiskt bra, eller nästan, att hålla igen på farten när det funkar bra är inte min starka sida. Men vaden höll bra och det vara bara under några sekunder i början jag anade en känning, eller så var det inbillning. Så det vara bara att tuffa på i solen och jag hade inga problem med att vara ute en stund så jag tog sikte mot Tylösand. Efter den fantastiska sträckningen utmed havet var jag snart framme i Tylösand och tog sedan vägen tillbaka.

Det kändes som att detta kan ha varit nystarten på något nytt, på ett par ben som går att springa med och jag hoppas det fortsätter så. Och eftersom jag skriver detta inlägg nu söndag förmiddag så vet jag också att jag inte har känt något i vaden idag heller, så här dagen efter. Det känns bra och kul och äntligen kan jag börja blicka lite mer framåt än vad jag vågat göra senaste månaden.