Det var lite hetsande på facebook i början på veckan och helt plötsligt hade det hänt. Jag hade anmält mig till Stockholm Ultra 100 km. Och just då hade jag fortfarande problem med en vad, som jag hoppas är bra för en lång tid framöver nu. Men jag tänkte, hur svårt kan det vara, det är bara att genomföra.

Jag har sprungit 2 ultralopp tidigare, men då har det varit tidslopp och det känns på något sätt enklare. Man springer så långt man vill på den tiden man har. Det går liksom inte att bryta, startar du får du alltid ett resultat. Nu är det lite tvärtom, målet är efter 100 km och når man inte dit är det kört. Det blir mer definitivt på något sätt. När startskottet går vet man hur långt det är kvar, det vet man inte på tidslopp (även om man kan ana att det är ganska långt kvar).

Idag är det 4 veckor kvar och tanken är att få in några längre pass under denna tiden, men det får också bli som det blir. Det svåraste tror jag blir att springa tillräckligt sakta från start och att fylla på med den energi som krävs under dagens gång, för det känns som det kommer ta en dag. Men det finns gott om tid att få lite tips från rutinerade ultrarävar.

Lite osäkert om jag får till ett liknande hopp efter en 10-milarunda!