I min löpning tänker jag ofta att jag vill framåt, att jag vill prestera. Men det är inte det enda jag tänker på, jag tänker också ofta vilken frihetskänsla jag får genom löpningen. Att få vara ute och röra på kroppen på ett lugnt och behagligt sätt, att se nya och gamla platser och vyer, som jag säkerligen hade missat om jag inte sprang. Jag tänkte på det i helgen när jag var hemma och vi sprang på Prins Bertils Stig. Samtidigt som jag aldrig får nog av vyerna ut över havet ger det mig också en frihetskänsla. Att för egen maskin ta sig fram på en stig vid en bäck med full grönska runt omkring och det enda man hör är fågelkvitter och den porlande bäcken där en and simmar fram, det är också en skön frihetskänsla.

Och igår kväll efter en företagslöpning stannade några kvar och pratade om hur härlig löpträningen varit under våren, att vi har fått se hur Hagaparken i Stockholm förändra sig med årstiderna, från det att vi sprang på is i snö och kyla till att det nu kan vara grönt och behaglig temperatur (även om det regnade igår). Och jag tycker det är bra att man tänker lite extra på vad löpningen faktiskt ger en, det är inte bara bra kondis och ett resultat i en lista.

Att det kan vara skönt att komma från sina tankar på jobb och andra ”måsten” är naturligtvis också en bonus som vi redan känner till. Jag kommer ihåg att mamma brukar säga att hon ibland hade huvudvärk när hon sprang ut på sin runda men att huvudvärken försvann under träningsrundans gång. Och oavsett om man har huvudvärk eller inte så känns det ofta skönt att rensa skallen lite när man är ute på sin runda.