Ikväll gick det ett program på TV3 som de kallade ”Motionärerna som tränar hårdare än eliten”. Jag såg programmet och nu ska jag ge ett par av de reflektioner jag gjorde när det gäller programmet.
Jag kan inte låta bli att börja med TV3 själva som alltså har gett programmet titeln ”Motionärerna som tränar hårdare än eliten”. För jag tycker de är ute och cyklar. Jag tror inte att de motionärer som var med i programmet tränar ens i närheten så hårt som eliten gör. TV3 kallar också Iron Man för en mardrömstävling, men jag tror inte att de triatleter jag känner ser den tävlingen som en mardröm, snarare som en dröm. Och TV3 undrar i programbeskrivningen också om det gått för långt med träningen när motionärer tränar på gränsen till vad kroppen klarar av och även här tar de kanske i lite i överkant. Är det verkligen så att vanliga motionärer tränar på gränsen till vad kroppen klarar av? I så fall, hur rimmar det med alla de som säger att man har 10-20% kvar att ge när man själv tycker att man är helt slut och bara vill lägga sig ner? Och även om det i programmet till stor del handlade om motionärer som lägger ner mycket tid på sin idrott så är det inte detsamma som stenhård elitträning och är troligtvis inte i närheten av elitidrottarens vardag.
Det andra från programmet som jag vill belysa är hur jag uppfattade ett par medverkandes inställning till träningen. Marathon-Mia hade en avslappnad och skön inställning i programmet och nämnde till exempel att ”varje träningspass är inte så himla viktigt”. Medan en annan deltagare i programmet nämnde att hon gärna cyklade till och från jobbet och utöver det gärna tränade 1-2 pass till och inte kunde ”leva” utan träningen. En viss skillnad i inställning till sin fritidssysselsättning verkar det som. Och även om man ”tror” att man tränar för att man tycker det är roligt så undrar jag var hela sanningen ligger. För det händer ju att jag själv också tar mig ut och tränar utan att jag tycker det är jättelattjo varje gång. Men vill man nå resultat måste man satsa lite, så är det bara. Så jag undrar om det är tankarna på träningen som är mest lik elitidrottarens tankar på träning och inte själva träningen och dess hårdhet i sig själv.
Detta var som sagt lite av mina egna reflektioner och i frågan kanske det inte finns något rätt eller fel. Men det är intressant att någon säkert kan tycka att hen tränar mycket när hen tränar 2 timmar i veckan och en annan kan tycka att hen tränar för lite när hen tränar 20 timmar i veckan. Vi har alla olika bakgrund, förutsättningar och mål, så att ens försöka göra någon form av jämförelse är väl egentligen dömt att misslyckas och det kanske är både onödigt och orelevant att ens försöka.
Ja, jag håller med! Bylinen till programmet är helt galen, de tränar ju långt från som eliten! Och hon verkade lite manisk! Men, det var ju jag, hehe! Fast jag håller nog ändå med. Det verkar som jag är helt manisk. Alla som såg det måste tänkt så. Dåligt mediatränad. :-) tyvärr var det ju inte det jag ville förmedla. Jag trodde jag fick vara med för att jag var heltidsarbetande småbarnsförälder och att det mer skulle vara på att få ihop livspusslet med träning, därav cykel till o från jobbet o lunchträning. Men INTE samma dag som det lät i programmat. Det gjorde jag den dagen för de ville inte följa mig hela veckan utan ville bara vara med på jobbet en dag. Tränar nästan aldrig kvällstid, då är jag med familjen men sant. inget av hela den dan vi pratade om det kom med :-( synd tycker jag för det är så många som skyller på att man inte kan träna alls som småbarnsförälder. Viste inte om inriktningen av programmet alls när det filmades, för mycket negativt. men faskitskt sant i reflektionen att Mia har bättre inställning till träning än mig. Jag tävlar lite för mycket, mest mot mig själv dock, med det blir också en press ibland som jag jobbar på att få bort. Hon är en av mina stora förebilder. Men de som skrivit om det där att jag jag sa , att jag inte kan leva utan träning, är alla sånna som tränar mer än mig. O skulle du känna att livet var precis som innan om nån sa till dig att du får inte träna alls mer. Max gå en sakta en km? Jag tror alla som tränar mycket skulle känna att det saknade nån viktig del i sitt liv. Men bra reflektion. Synd bara att jag fick bli den som vinklades som knäpp. ( eller fasiken, jag är nog lite knäpp) :-)
10-12 timmars träning är ju faktiskt inte så mycket, bara lite mer än rekommenderad rörelse på 1 h/dag. Tur att jag inte läste programbeskrivningen innan jag såg det. Visst, vi har olika referensramar vad mycket är precis som med jobb. Jobbar jag 50 h/vecka dvs 20% mer än heltid är jag ändå inte extrem jobbnarkoman, men tränar man 20% mer än rekommenderat är man träningsnarkoman…
Jag reagerade också direkt på inställningen till programmet. Att de väljer att kalla ironman för mardrömstävlingen och direkt får en läkare uttala sig om det negativa om att träna mycket – istället för att först förklara det positiva för att sedan förklara vad som kan hända om man går till överdrift.
Jag reagerade som dig, som du såg på min facebook. Sen är ju betraktarens ögon alltid just betraktarens ögon, men om jag fick den känslan så kan säkert fler ha fått den, och ja, nåt beror ju det på. Att träna mycket har i min värld ingenting att göra med att vara sjuk eller besatt, det är mer tanken bakom som styr det. Och jag tyckte mig se två olika ”tankar bakom”.
Det är alltid underhållande och väldigt uppenbart när folk som inte förstår sig på träning ska göra ”dokumentärer” om träning. Jag menar, för folk som aldrig sprungit ens en kilometer måste ju en Ironmantävling verkligen framstå som galenskap. Men för oss som är lite mer inne i ”svängen” så är ju en Ironman ingen jättestor grej. Allt handlar om perspektiv, infallsvinklar och såklart TV3:s ambition att göra ”det var som fan”-program som svennebanan hemma i tv-soffan kan oja sig åt…