Det här blogginlägget började jag skriva lördag morgon, innan jag stack iväg till träningen. Tyvärr tog dagen sig en tråkig vändning och det är inte förrän nu efter midnatt jag orkar skriva klart inlägget.

Det är lördag, jag kom upp strax efter 8. Solen skiner och det är en vecka kvar till Stockholm Marathon. Blir det samma väder nästa lördag blir det fint, kanske i varmaste laget, jag vet inte, jag har inte varit ute ännu. Jag ska köra ett sista lite längre pass, jag tänker mig runt 90 minuter i lugnt fart, kanske med en liten fartökning på slutet, vi får se. De tänkta kläderna för nästa helg sprang jag i redan förra helgen så det gör jag inte igen. Däremot kommer jag springa i mina tänkta marathondojjor, adios boost. Ingen big deal egentligen eftersom jag kört en del med dem redan, men jag har ingen anledning att inte köra i dem, då vill jag hellre passa på att känna verkligheten, att det är närmar sig, att det är på gång.

Jag har precis ätit frukost, gröt faktiskt. Jag funderar lite på vad jag ska äta nästa lördag när starten går klockan 12.00. Troligtvis kommer det bli en bra frukost vid 8-tiden för att hinna med något mellanmål innan 10 och därefter bara fortsätta med flytande intag.

Nu är klockan alltså efter midnatt när jag fortsätter skriva inlägget.

Tanken var att vi skulle springa lugnt i 90 minuter, men kanske med ett inslag av tänkt marafart. Vi sprang iväg och jag hittade ett skönt flyt. Det var lite varmare ute än jag trodde så långärmat hade jag inte behövt idag. Vi var 8 stycken som sprang i gruppen som rullade på i strax över 4:30-fart. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det faktiskt kändes riktigt bra, att kunna rulla fram i en okej fart utan någon jättestor ansträngning. När vi hade sprungit runt en mil skulle vi öka farten lite, och ja, det var faktiskt ganska liten ökning som krävdes ner till att hålla en okej marafart. Men jag sprang inte många hundra meter innan jag började känna lite i ena vaden och det tog några hundra meter för mig att känna efter om det var något eller inte. Det var dags att påbörja Västerbron och när det går uppför frestar det mer på vaderna och då kände jag att detta inte var något som skulle gå över om några minuter. Så en bit upp på bron slutade jag mitt pass, jag gick hem.

Efter det har jag gjort lite av varje, bland annat fått lite tips per telefon, tack för det, men mycket av tankarna har ändå kretsat kring vaden. Naturligtvis kommer en skada eller känning alltid olägligt och så även den här gången med en vecka kvar till Stockholm Marathon. Och just nu har jag faktiskt ingen aning om jag kommer kunna springa maran om en vecka eller inte. Så snälla, hålla alla tummar ni har för att allt löser sig på den veckan som är kvar!

Här kommer ett gäng som har bra chans att springa sub 3 nästa lördag!