Idag var det 20 dagar kvar till Stockholm Marathon och dessutom söndag. Alltså ett perfekt tillfälle att sticka ut och köra ett sista tufft långt långpass inför maran. Att jag var i Halmstad och kunde köra en del av passet utmed havet förbi samhällen som Tylösand, Frösakull och Ringenäs gjorde ju inte saken sämre. Jag är helt såld på att springa i dessa strandnära miljöerna. Oavsett om jag ser havet, springer i strandskogen eller på cykelvägen förbi sommarstugorna, så får jag en frisk känsla av sommar, av liv, av välmående och jag känner hur jag är och vill vara med i denna miljö.

Ett tufft långpass bör man ladda lite för, liksom bestämma sig för att där och då ska det ske. Det är inget man kommer på samma morgon att okej, idag sticker vi ut på den här 3-milarundan, du och jag kroppen. Jag är inte sådan i alla fall. Och absolut inte om jag ska springa själv, springer jag i grupp, ja då är det ju lättare att haka på vad som ska tränas när man väl är på plats och gänget ska dra iväg.

Planen var minst 30 km i en ”lagom” hög fart, tanken var lite under 5-fart. Fast egentligen ville jag få ihop mer än 30 km så jag kallade det istället för 32-35 km, så att det inte skulle bli just 30 km. Jag hade kollat och mätt och bestämt runda där jag också kom förbi ett litet naturligt snabbt ”vattendrickastopp” efter ungefär 20 km. Jag hade också lite energi med mig, favoriten från Enervit som jag också kommer använda på loppen framöver. De fungerar bra för mig och jag har inga problem med att de är supersöta. Det största problemet är nog att de känns lite dyra, 40-50 kr styck.

Klockan var fulladdad för att kunna ge mig passertider varje kilometer och jag kickade igång både klockan och kroppen. Men det var lättare att få igång klockan än kroppen ska jag säga för det var tusan så stappligt det kändes i början. Men jag brydde mig inte, jag skulle se vad första kilometern landade på och jag gick hellre ut lugnt än för fort. Och stappligheten skulle säkert försvinna ganska snart. Första kilometern visade klockan 5:04 och jag tänkte bara, okej, nu får vi se vad som händer till nästa kilometer. Det som hände var 4:54 och jag var nog lite förvånad att att det inte hade börjat rulla på bättre än så. Kilometer 3,4 och 5 gick däremot på mellan 4:40 och 4:45 och jag kände att det här är nog lagom, nu ligger jag stilla här.

Men tydligen hittade kroppen lite flyt och kommande kilometrar gick mellan 4:30 och 4:40 och det kändes bra det med. Så jag fortsatte i samma fart och jag passerade på det viset både 10, 15 och kom fram till mitt lilla vattenstopp efter 19,3 km och hade efter mina första 5 kilometer legat mellan 4:29 och 4:39. Sen fick jag lite motvind och jag tänkte att nu blir det svårt att hålla farten, men där hade jag fel, för det gick ganska bra. Okej, jag kanske fick kämpa lite mer än tidigare, men det funkade. Långa raksträckor och lite motvind bitvis gjorde inte det lättare för fart och motivation mellan 20 och 30 km, men jag fick dela upp hemvägen i olika små etapper och ser man på, jag kom ju fram till slut. Och jag lyckades hålla tempot ganska bra. Jag kände helt klart att jag blev trött och matt på slutet och lite energi och orkeslös så visst var det jobbigare på slutet än i början, men det vore konstigt annars.

Det blev till slut 33 km och det visade sig att de 5 första kilometrarna gick långsammast för kilometer 6-33 gick alla mellan 4:25 och 4:39. Jag är nöjd med farten som blev lite högre än tänkt, men jag är framförallt nöjd med jämnheten och att jag kunde hålla tempot hela vägen fram. Nu har det gått några timmar och jag har tydligt märkt hur mycket tröttare jag är i benen än efter ett mer vanligt pass på runt 2 mil. Det känns också en del i mitt stackars sesamben. Men det var ett bra pass så här 20 dagar innan maran och jag tar med mig de positiva delarna från långpasset.

Jag har spammat er med strandbilder från Halmstad sista tiden så nu tar jag istället en bild från bokskogen på Galgberget som Sara tagit. Jag gillar när det är så här nyutslaget och ljusgrön färg som det är nu.