Eftersom jag bara hade gjort några kilometer morgonjogg igår morse kändes det inte så konstigt att sticka ut på en runda till efter att Roberto Vacchi lotsat cyklisterna i mål i Italien via Eurosport. Det blev en skogsrunda bort mot Frennarp och även om vitsipporna var där i de mängder vi förväntade oss så märktes det att de har blommat här ett tag och har sett ännu bättre ut. På den perfekta skogsrundan runt Frennarp ville Sara köra lite kortare intervaller så då gjorde vi det under ett varv, 2,5 km. Sen var det min tur att genomföra min plan, en snabb långintervall på just detta 2,5 kilometer långa varv.

Jag joggade bort till ”starten” och började känna mig nervös. Jag visste att jag inte fick ha en sekund över 4 min/km för att det skulle vara godkänt och även om jag var ganska säker på att jag skulle fixa just det så kände jag en nervositet. Jag vankade lite fram och tillbaka innan jag tog mod till mig och ställde mig i startposition med fingrarna på klockan för att starta GPS och tid. Det kändes lite som förr i tiden när jag i princip tog tid varje gång jag sprang och alltid försökte göra mitt bästa. Det låter kanske inte som bästa taktiken om man tänker på vad som sägs angående träningsupplägg nuförtiden, men jag blev fort bättre då, men det kanske också berodde på att jag var mycket yngre…

Jag samlade mig och tänkte att nervositeten släpper nog när jag kommit iväg. Så jag tryckte igång klockan och stack iväg. Redan efter ett par hundra meter kände jag att det gick okej, att det borde gå tillräckligt fort. Jag kände inte heller att det var en så hög fart att jag inte skulle hålla hela vägen så jag tuggade på. Efter ett tag, när jag trodde att det gått en kilometer började jag undra varför inte klockan pep ”1 kilometer”. Jag bestämde att jag inte skulle titta på klockan förrän den pep. Men jag hann fundera på om jag missat pipet, om ljudet lagt av på klockan eller om den inte ens startade när jag trodde att jag satte igång den, för det var tusan vad lång en kilometer kändes. Men, till slut pep den och visade 3:48 min/km och samtidigt som jag borde vara nöjd med farten så kände jag inte riktigt så. För den farten borde kännas lättare än vad den gjorde och den farten borde jag ju kunna hålla i en mil, men så kändes det inte idag. Jag kämpade vidare och det gick bra, ingen större tendens till svacka och jag tänkte att antingen tappar jag några sekunder på andra kilometern eller så blir det något bättre, mest för att det kanske gick för sakta i början på första kilometern. Andra kilometern sa klockan 3:45 och det kändes rimligt, men faktum kvarstår, hur ska jag orka hålla den farten i en mil? Nu var det inte långt kvar och jag försökte kämpa hela vägen in, men det var lite jobbigt. Men jobbigt får det ju vara, det gör inget och till slut så såg jag slutet och jag tog mig hela vägen fram och klockan stannade på 9:29 på 2,52 km eller 3:46 min/km i snitt. Men jag var trött, jag låg på alla 4 i nästan en minut innan jag reste mig, gick vidare ett par minuter innan jag började jogga hemåt. En bra intervall tror jag, men det är just den här typen av intervall jag måste göra mer, jag tror det är jättebra!