Idag tittade vi på Laxaloppet i Halmstad, 5 och 10 kilometer mitt inne i stan. Vi hade gjort ett snabbt ärende och skulle egentligen åka vidare direkt, men så var det bra tajming så att starten på Laxaloppet precis skulle starta. Och eftersom loppet går alldeles utanför lägenheten stannade vi självklart kvar och hejade. Det kunde vi ju faktiskt ha tid med. Och visst hejade vi, på allt och alla kändes det som. Vi var riktigt duktiga och väldigt osvenska i vårt hejande. För vi hejade inte bara på de vi kände, vi applåderade och gav uppmuntrade ord till så många vi bara orkade. Och med tanke på många löpares reaktion drar jag två slutsatser, dels var de glada över våra tillrop och dels var de förvånade övar att vi hejade som vi gjorde. Trist, men jag är inte förvånad. För vi i Sverige är så bra på att stå tysta och stilla och bara titta, vilket är en stor skillnad mot till exempel publiken i Boston, men också i New York.

Okej, nu hårddrar jag detta och många kan säkert säga ”jag hejar visst på en massa okända” och visst kan det stämma, men på det stora hela är det ändå min uppfattning att vi är mycket sämre på att heja på den stora massan än vad publiken i andra länder är. Och man inte vill att det ska vara så, bara heja så mycket du orkar och försök få med dig alla runt omkring dig också. Och det blir faktiskt ännu roligare att stå och titta på löparna om man hejar på alla för då får man också positiv glad feedback tillbaka.