Boston Marathon 2013 – Bombattackerna

Detta är inget vanligt blogginlägg. Detta är inget blogginlägg som jag någonsin trodde att jag skulle behöva göra. Det finns många bloggare som redan skrivit om det hemifrån Sverige, men med tanke på hur många svenska media som kontaktat mig som var på plats i Boston och sprang maran, kanske även ni bloggläsare vill ha lite information från mig som var på plats. Som ni vet brukar jag inte skriva så mycket på bloggen om sådant som inte handlar om träning, vilket en del kanske tycker att jag borde, men nu gör jag alltså ett litet undantag. Träningsbloggen blir för ett inlägg istället en blogg om mitt liv och just i detta blogginlägg berör jag bombattackerna vid Boston Marathon 2013 där jag var deltagare och alltid kommer bära med mig. Hur det blir med fler blogginlägg som är i träningens periferi framöver får vi se, men ha gärna lite åsikter om det så jag vet vad ni tycker.

Upploppet i Boston Marathon äger rum på klassiska Boylston street där även mässan är belägen där man också har hämtat ut sin nummerlapp. Boylston street är en stor och lång shoppinggata genom Boston och upploppet är långt, säkert över 500 meter och tog mig runt 2,5 minut att springa. Det är väldigt mycket publik inne i Boston och Boylston street är inget undantag, tvärtom. Där finns uppbyggda läktare och publiken brukar vara där i god tid för att få en bra plats och sen fylls det på med publik så att det överallt är breda åskådarled. Amerikanarna står där länge och väl och hejar verkligen på alla, jämfört med i Sverige där det är mer vanligt att man står någonstans och tittar efter de löparna man känner och när man får syn på dem, då hejar man. Okej, jag generaliserar lite, men jag beskriver min uppfattning så för att jag ska kunna beskriva den stora skillnaden.

Som löpare mot mål efter drygt 4 mil är upploppet väldigt långt och det enda man fokuserar på är målet, det enda många orkar tänka på är att ta sig de sista metrarna över mållinjen. Det finns inte direkt några tankar på något annat när man är i sin lilla bubbla. Och då händer det ofattbara, det overkliga, en bomb exploderar bland åskådarna till vänster om upploppet, bara ett fåtal meter innan mållinjen. Alla löpare blir på det hemskaste sätt man kan tänka sig uppväckta från sin bubbla, från bubblan som bara skulle ta dem de sista metrarna in i mål. Nu får de automatiskt ett helt annat fokus, att överleva. Och direkt är funktionärer och poliser på plats, snabbt, snabbt, bort med kravallstaket och annat. Löpare springer därifrån, publik springer därifrån, men samtidigt är det läkare och annan sjukvårdspersonal bland både publik och löpare som rusar till, för att kunna hjälpa till. 15 sekunder efter första bomben smäller ytterligare en, nu längre bort på Boylston street, alltså också på upploppet. Samma kaos uppstår naturligtvis där. Löpare stoppas upp, funktionärerna verkar vara snabba på att stoppa upp och leda löparna en annan väg. Det går rykten om att loppet avbryts för de kommande löparna, men det sägs också att det återupptas med en ny väg mot mål. Tråkigt naturligtvis, men frågan är hur eller om någon egentligen bryr sig vid ett sådant här läge. Men samtidigt, Boston Marathon är en löpartävling och över hälften av alla löparna hade kommit i mål innan explosionerna och många är nog av uppfattningen att det bästa sättet att reagera mot terrorismen är att fortsätta som vanligt, att inte ge sig.

Den första informationen vi fick om antal drabbade var 2 döda och 22 skadade. Allteftersom ökade detta och ligger i skrivande stund på 3 döda och över 170 skadade. Vi som följde nyhetsutvecklingen direkt från amerikansk tv direkt i Boston fick aldrig några besked om att antalet döda var större än 3. Därför blir jag väldigt besviken när jag läser inlägg på forum där det står att det är både 10 och 12 döda, varför publicera felaktiga uppgifter som är så mycket värre än verkligheten? Varifrån kommer dessa uppgifter och säkerställer man inte uppgifterna innan man publicerar så viktiga detaljer?

Direkt efter explosionerna började jag bli nerringd av svensk media under några timmar. Jag har inget antal, men det stannar säkert inte vid 10 olika media; TT, TV4, Rapport, Aftonbladet, Expressen, Ekot och ett antal radiokanaler för att nämna några. Alla ville de ha information från någon i Boston och som hade sprungit loppet. Några sena nattintervjuer och 5 timmars sömn, sen fortsatte det med ytterligare samtal dagen efter.

Många undrar hur det känns, att bara en stund tidigare sprungit i mål precis där utan att veta vad som är på gång. Och i år kände jag också fler svenskar som sprang än tidigare år, så först och främst ville jag ha lite koll på att de man kände var okej. Och naturligtvis meddela de därhemma i Sverige att man var okej. Sedan är det hela ganska overkligt, och det går så fort. Åtskilliga telefonsamtal från media om det inträffade gjorde nog lite att jag inte fick någon tid och lugn och ro att själv reflektera och bearbeta, det var bara en fruktansvärd sanning jag direkt var tvungen att förhålla mig till och svara på frågor om.

Efter frukost dagen efter loppet ville jag gå ut och närma mig målområdet, det kändes viktigt för mig. Och väl på plats var det absolut viktigt, det var verklighet, en verklighet som jag tror är svår att förstå och förmedla om man inte varit på plats. Långa populära Boylston street är avstängd, naturligtvis. Den är avstängd en väldigt lång sträcka. Innanför står ett par poliser och vaktar, vaktar en bred öde gata med massor av skräp som ligger kvar från gårdagen, som vittnar om att det är på riktigt, nästan som en krigszon. Direkt utanför avspärrningen står journalister som pratar på olika språk och blir filmade, allt för att skicka hem information om det inträffade till olika länder på olika språk. Det ligger blommor och folk står tysta med blommor i händerna och bara tittar ut över en tom Boylston street. Jag blir rörd, jag blir tagen och på ett ännu påtagligare sätt när jag är på plats än när jag sett någon explosion på tv. Runt omkring i vägkorsningen trängs mediabilarna, och de är många. All möjlig kamerautrustning står uppriggad utmed vägarna, vilket ger mig en bild av att detta är något som inte bara berör Boston och USA utan faktiskt en stor del av världen. På andra sidan den aktuella korsningen där avspärrningen börjar ligger Boston Common, en fin mysig idyllisk park mitt i Boston. Den är inte jättestor som Central Park i New York, men där finns mycket vatten, fina träd, mycket blommor och det är helt klart ett perfekt ställe att gå till för en lugn stund i Bostons innerstad. Vi går igenom den idylliska parken på vägen tillbaka och den är precis som vanligt, med skillnaden att där parken slutar stor mediabilarna redo att sända ut information till världens alla hörn. I en annan del av parken verkar det också som polis och militär har slagit upp ett litet läger. Och rent generellt så är det väldigt mycket poliser synliga på stan.

När jag nu tänker tillbaka på det så är det den tomma bilden av Boylston street som fastnat i minnet, bilden av en tom gata som sänds ut till världen, som speglar tomheten i känslorna efter vad som hänt. Men Boston kommer tillbaka och jag hoppas att Boston Marathon kommer tillbaka och jag hoppas att vi marathonlöpare världen över fortsätter att springa de marathonlopp vi vill och inte låter oss slås ner av terrorismen.

Det här var som ni märker ett blogginlägg som inte alls ligger inom ramarna av vad jag brukar skriva om, men jag hoppas texten var till någon behållning, för det var den text jag fick fram när jag skrev. Om det finns uppenbara felaktigheter eller konstigheter i texten så meddela mig gärna, annars låter jag texten vara som den är.

boston city 7 a

boston city 5

boston city 8 a

boston city 9

boston city 13

boston city 6

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

11 kommentarer

  1. Bra inlägg. Starkt o man får känslan av att det är ärligt och direkt skrivet från hjärtat.. Mycket bra skrivet

  2. Fint inlägg. Från början lycka. Men sen kaos. Död. Tystnad. Varför händer sånt här?

  3. Fint skrivet! Jag ser det framför mig, även utan bilderna i inlägget, trots att jag inte var där, med det vackra och det hemska i kontrast mot varandra. Tur att du springer så snabbt så du redan var i mål!

  4. Fint och bra skrivet, Kenth.
    Mina tankar och upplevelser är som dina, tyvärr fick jag inte chansen att stanna kvar i Boston ett tag och samla alla intryck. Det hade behövts. Hur känner du inför nästa år? Jag känner en enorm vilja att komma tillbaks här nästa år, för min egen skull men även för att få ge tillbaks lite till denna fantastiska stad.

  5. Jag har redan skrivit och läst mycket själv om bomberna. Jag läser gärna en blogg där jag får veta lite mer om författaren än bara läsa om genomförda träningspass så jag tycker det bara är positivt med något blogginlägg då och då där ”personen” som skriver bloggen skymtar fram framför ”löparen”.

  6. Tack för att du skrev om detta. Som du, var jag inte direkt i närheten när det hände, men bearbetning skall göras på nåt sätt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *