Boston Marathon 2013 – Loppet

I detta blogginlägg kommer jag bara fokusera på mitt lopp och lämnar annat runt omkring. Då menar jag både annat runt loppet, som t ex information och känslor runt loppet som jag beskrivit i mina nedräkningsinlägg, men också allt det här med bombattackerma. Det kommer ett nytt blogginlägg om själva bombattackerna, missa inte det!

Natten innan loppet hade jag svårt att sova, vilket kan vara vanligt innan lopp, men nu funderade jag på om jag höll på att bli sjuk för jag hade lite ont i huvudet, magen och frös. Det kändes lite som, ”somna nu och så får vi se hur läget är när jag vaknar, om det blir något lopp eller inte”. Jag vaknade en väldigt tidig morgon, klockan ringde 05:45, kände mig okej, så vi tog bussarna ut till starten i Hopkinton. Väl där gick vi runt lite och insöp stämningen och mötte upp lite fler bekanta. Det var ganska kyligt på morgonen och jag var inte så pigg på att klä av mig mina varma sköna kläder för tidigt. Detta gjorde att vi tog oss ner till startområdet ganska tajt inpå starten, men eftersom allt funkar så bra i Boston kan man lätt göra det och det funkar ändå. Det hade till exempel varit helt omöjligt i New York där man måste vara i sin startfålla ganska precis en timme innan start.

Nationalsången spelas, stämningen höjs till en nivå som den bara kan göra i Boston och de berättar vilka världsstjärnor som är på plats. Alla gör sig redo och starten går. Jag stod i det startled som kallas 1:2, dvs första startvågen och andra ledet vilket egentligen är längre fram än jag själv tycker att jag behöver stå. Det tar inte lång stund innan jag passerat startlinjen och horden av löpare börjar rulla iväg utför. För det är ganska mycket utför de första kilometrarna, men det finns även uppförsbackar, om det kanske inte framgått tidigare eftersom det oftast pratas om att det bara är nedför i början i Boston. Jag försöker hålla igen och lyckas ganska bra med det, för jag vill inte gå ut för fort, runt 1:27 på första halvan vore lagom och då utan större ansträngning. Jag tycker att jag hittar en bra fart runt 4:05 och försöker ligga jämnt där oavsett vad som händer runt omkring mig. Farten är bra, men kroppen känns inte helt 100. Efter ungefär 8 kilometer får jag håll. Hallå, håll, vad är det, när fick jag det senast? Och nu är jäkligt dålig tajming. Jag försöker naturligtvis med tumgreppet men lyckas inte så bra, mitt håll har ett stadigt grepp om mig. Jag passerar milen på 41:00 och även om tiden var som planerat så är ju magen och mitt håll ett klart orosmoment, för jag blir inte av med det. Jag tror att det var ungefär här vid milpasseringen vi sprang igenom ett samhälle med öronbedövande jubel och egentligen är det inget konstigt med det i Boston Marathon, det är bara att vänja sig.

Det börjar kännas lite jobbigare, kanske tar mitt håll onödig energi från mig. Jag håller trots allt farten hyfsat, men jag får kämpa onödigt mycket för det. Jag kommer upp till 15 km på ungefär 1:01:45 och även om jag fortfarande håller farten okej så känner jag att jag är på väg utför. Rent mentalt är läget inte så bra här och vi har en bit kvar för att ens komma halvvägs och maran börjar i normala fall runt 30 km, inte så bra alltså. Mitt håll försvinner inte och jag kämpar på och passerar halvmaran på runt 1:27:20 tror jag. Och tjejerna vid Wellesly College sköter sig. Med skyltar om att de vill kyssa alla möjliga bjuder de på ett helt sanslöst jubeltjut i några hundra meter som jag inte har hört på något annat lopp. Och det är ganska häftigt för emellanåt utmed banan så finns ingen publik alls, vi kanske springer på en landsväg och det enda som hörs är löparnas steg mot asfalten, kontrasten är total.

Återigen är tiden som tänkt men var är min energi, min tänkta sköna känsla och flyt? Det finns inte, det enda som finns kvar mer eller mindre är mitt håll. Jag känner att det är svårt att tänka positivt i detta läget men jag kommer ändå in i en fas som ”försvinner” ganska snabbt bakom mig av loppet och detta är upp till 25 km eller mile 16. Jag visste att den första av de fyra backarna börjar just här och jag brukar gilla att se fram mot något för att sen kunna passera det och så gjorde jag med backarna, jag ville komma dit och börja plocka dem, en efter en. Jag har ingen riktig koll på tiden efter 25 km men tror det var runt 1:44. Backarna i Boston har tidigare varit hemska upplevelser och eftersom det trots allt är 8-9 km kvar efter backarna så ville jag i år inte vara helt slut när jag avverkat backarna. Jag har planerat att sänka farten och gå på känsla för att ta mig upp och det fungerar ganska bra. Jag tuffar på i min fart och jag ser andra som springer förbi ganska snabbt men som jag passerar högre upp i backen när de blivit trötta. Och farten sjunker inte så jättemycket även om jag behåller känslan. Ett tydligt exempel på att det jag ofta tjatar om fungerar ganska bra, dvs att man inte behöver sänka farten så mycket för att klara backarna med bra känsla och inte vara helt slut när man kommer upp. Mitt bland backarna passeras 30 km på runt 2:05-2:06 tror jag. Jag har tappat en hel del tid från 15 km och det är slitsamt och vänstertummen som jag använder mot mitt håll som inte vill ge sig, är hur öm som helst.

Jag kommer upp för sista långa backen, mera känd som Heartbreak Hill, och känner mig nöjd över hur jag klarat backarna denna gången, klart bättre än tidigare år i Boston. Men jag har nu svårt att hålla en vettig tillräcklig fart. Det känns som jag kämpar men det hjälper liksom inte, kilometertiderna blir ändå inget att jubla över. Det börjar bli en kamp mot kroppen. Här utnyttjar jag en detalj som jag tycker funkar bra i marathon i USA med milemarkeringar. När det till exempel är 8 km kvar är det bara 5 mile kvar och jag tycker det är psykologiskt bättre att räkna ner färre antal, dvs använda sig av mile istället för kilometrar. Att det är lite längre mellan markeringsskyltarna, det vänjer man sig vid. Så helt plötsligt är vi vid mile 23 (av 26,2) och det känns som att det inte är så långt kvar.

Det är svårt att hela tiden beskriva den fantastiska publiken och den ljudnivå den bjuder löparna på, helt fantastiskt och väldigt osvenskt. Någonstans här tänker jag faktiskt på att, herregud, här är en konstant ljudnivå de sista 5 kilometerna av Boston Marathon att man skulle kunna tro att man är på upploppet hela tiden. Och detta är en ljudnivå från publiken som jag inte tror finns under ens 10 meter på Stockholm Marathon.

Jag tycker att jag kämpar på men kroppen protesterar vilt och nu har låren börjat säga ifrån ordentligt, det gör ont i framsida lår i varje steg och självklart bidrar det till en lägre fart. Men med hjälp av att räkna ner mile passerar jag snart 25 mile och jag känner igen mig, det är inte långt kvar nu. Det smärtar i kroppen men jag tror att jag under stora delar av banan ändå har sprungit med ett leende på läpparna och känner mig lyckligt lottad att få vara med i Boston Marathon. Kroppen smärtar och jag njuter i en väldigt konstig kombination. Jag springer under viadukten, tar sista högersvängen lite längre fram och har nu ett par hundra meter innan jag ska ta sista vänstersvängen och komma in på det långa långa upploppet på klassiska Boylston street. Och upploppet är långt, och det känns långt. Även om jag ser det där borta vill jag knappt fortsätta hela vägen fram, men jag måste ju, jag kan ju inte stanna nu, inte här. Naturligtvis vinner jag just denna lilla kamp mot kroppen och passerar mållinjen 3 timmar efter start. Annars var detta en dag där jag inte fick mycket gratis av kroppen som vad många kamper mot mig.

Jag hade alltså turen att komma i mål, gå igenom de obligatoriska vägarna där man får medalj, dricka, goodiebag och senare sina överdragskläder innan bomberna exploderade. Vi hann komma tillbaka till hotellet innan explosionerna och fick reda på detta via sms och facebook och sen var jag nerringd av svensk media under flera timmar.

På det stora hela är jag nöjd med mitt lopp, men jag måste tänka rätt för att känna mig lite nöjd. Hade kroppen känts perfekt hela vägen och jag sprungit bra taktiskt, ja, då hade jag inte varit lika nöjd. Men med tanke på ett ganska jobbigt håll, mer eller mindre, delar av loppet och en allmänkänsla som inte var så bra så hoppas jag att det finns mer att ta av en dag när kroppen är på lite bättre humör.

Jag förstår att det kan låta konstigt hur jag premierar Boston Marathon och dess publik så mycket som jag gör. Därför är det skönt att nu få medhåll från några svenska löparpolare som också var där och sprang i år och som håller med mig. Eller som en av löparpolarna har skrivit:

Det är det mest magiska marathon jag upplevt, allt annat åker i papperskorgen, ledsen… Tänk ett Stockholm Marathon där precis alla är på gatorna och skriker, plus är sjukt stolta över sitt lopp… magi!! Rom, Amsterdam, Paris…. nej, inte ens en idé att jämföra. Så alla löparkompisar… spring Boston!! Helt fantastiskt.. the superbowl of marathons!

boston marathon shalane

Shalene Flanagan på affischer inför Boston Marathon!

Boston Marathon Snabba Fötter

Jag i överdragskläder efter målgång!

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

5 kommentarer

  1. Oj. Du är riktigt hård mot dig själv du- tänker att du har ett enormt fokus som orkar ligga så enligt plan med en tumme i magen- det hjälper ju inte steget direkt! Grymt jobbat och jag är enormt glad att du sprang så fort så du var i mål och på hotellet i god tid. Grattis!

  2. Att åter läsa din berättelse är både fängslande å hänförande. Varje gång jag läser din berättelse och tankar som du har under loppet inspirerar och ger det mig bra motivation och tankar som jag själv kan dra nytta av. Jag är förövrigt oerhört både glad å tacksam att ni var på hotellet vid attentatet och att ni båda är välbehållna. Hälsa sambon.

  3. Tack för att du delar med dig av ditt maraton! Härligt att läsa, jag blev helt fast i ditt inlägg. Jag är vekrligen ingen maratonlöpare utan kämpar på att klara milen men snor åt mig en hel massa inspiration. tack också för att du väljer att skriva om själva loppet också. Det är ju trots allt så att de som gjort de hemska sakerna i Boston inte får ta all fokus från det fantastiska som ett lopp som detta är. Massor med människor som samlas för att klara av en stor utmaning och en publik som verkar extremt hängiven. Det onda får aldrig segraöver det goda! Grattis till din prestation!

  4. Superbra jobbat!! Trots hållen sprang du bra!! Helt klart du ska vara nöjd!
    Jag är också glad du har snabba fötter och sprang i mål mycket innan bomben explorerade!!
    Grattis!!!

  5. Snyggt jobbat och som vanligt mycket intressant att läsa om din resa och dina upplevelser i Boston och på andra platser. Just nu kan du se en fin videobildvisning på tidningen Boston Globes websida (Images from the week that changed Boston). Den är värd att se och är känslostark.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *