I söndags sprang en adept jag coachat sin första mil. Under ganska kort tid har jag hjälpt henne att ta löpningen från några kilometer till att kunna genomföra söndagens millopp. Och visst fixade hon det med bravur. Efteråt fick jag mail om hennes upplevelse och visst känner jag mig nöjd och lite stolt som fick vara en del i denna framgång. (Jag fick publicera nedanstående på bloggen).

………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Hej!

Jag gjorde det! Jag sprang den där (jävla) milen utan att stanna en enda gång! Jag sprang hela milen!! Min tid var 1h och 9 minuter. Inte en superdupertid, men jag är nöjd. Riktigt nöjd. Hittade ett eget tempo och kom in i min musik bra. Man skulle kunna säga att jag kom in i min egen värld under loppet.

Hade först som mål att springa till 5 km, då det var vattend är om man ville ha. Eftersom jag aldrig har sprungit 5 km så tänkte jag att det var en bra etapp för mig, att gå 2 minuter efter 5 km och sedan fortsätta. Fast när jag kom till 5 km så kände jag att det kändes onödigt att gå och stanna mitt tempo och mitt go. Kände att jag lika gärna kunde fortsätta. För efter 5:an så var det bara att räkna ned. När min app sa att jag hade sprungit 7 km , så var det bara tre kvar och när jag hade sprungit 8 km hade jag bara två kvar osv. Kände att jag skulle se det som en besvikelse om jag stannade och gick när jag längst inne visste att jag hade loppet inom mig…att jag faktiskt kunde klara av det. Tänkte flera gånger fram i tiden då jag sprang in i mål och kunde säga till min pojkvän att jag sprang loppet utan att stanna och sedan kunna leva på det ett tag. Att jag klarade av loppet. Så med olika faktorer så klarade jag av att springa en mil utan att stanna.

När jag hade ca 500 meter kvar så såg jag en man som hade stannat. Så jag tog ”tag” i honom och sa ”Come on, let’s finish this” Så vi hjälpte varandra att ta oss i mål. Jag fick honom att börja springa de sista 500 metrarna och han fick mig att känna mig ”tvungen” att springa de sista 500 metrarna. För mig (och för han tror jag) var detta rätt så roligt. Han kom fram och tackade mig efteråt. Gjorde till och med en god gärning under loppet. Ha-ha-ha.

Så tillsist vill jag tacka dig för ALLT du har gjort för mig. Vet inte riktigt hur detta hade slutat om jag inte hade haft din hjälp i detta. Trodde ALDRIG att jag var kapabel till att springa en mil. Har alltid sagt att jag är för dålig för det. Detta är en merit som jag kommer att bära med mig hela mitt liv. Mitt första lopp jag någonsin sprungit, min första mil någonsin och att jag genomförde allt från träning till det att loppet var. För vet att tiden vi hade inte var den mest optimala kanske…så Tack, Tack, Tack. Du har verkligen förverkligat en dröm jag haft ett tag och du har fått mig till en starkare människa rent psykiskt. Du är en riktigt bra människa som tog dig an mig på detta sätt och du ska ha mycket kredd. Vet inte hur jag ska formulera mig för att uttrycka min tacksamhet mer, du får helt enkelt försöka att förstå hur otroligt glad och tacksam jag är över att du har funnits där för mig och hjälpt mig med pass, peppning och allt. TACK!

//Mickan…som nyss sprang en mil ( ; ) )

Tack Mickan för att jag fick vara en del av din framgång! Njut och var stolt!