Jo, jag tog mig i mål i Vasaloppet i söndags och här kommer en liten berättelse om resan mellan Sälen och Mora. Jag kände mig extremt avslappnad inför loppet och att jag inte kunnat sova så många timmar på natten tänkte jag inte så mycket på. Den tidiga morgonen flöt också på fint, vi lämnade skidorna i fållan strax efter 05:30 och åkte hem och åt frukost och packade ihop det sista. Tillbaka vid startområdet runt 07:30 och med bara ett par minusgrader var det inte ens kallt. Vi skulle starta i 3 olika led så vi sa hej då, lycka till och allt det där. Jag hittade mina skidor, skuttade lite på stället och vips var det dags att ta av sig överdragsjackan och starten skulle gå.

Nu står jag så långt bak att jag märker inte när starten går, men speakern berättar att klockan är 08:00 och att starten går, annars hade jag inte vetat om det. För det tar ett tag innan rörelsen i ledet blir så påtaglig att den börjar märkas där jag stod i sjunde ledet. Sakta glider man fram och fokus ligger mest på att inte råka ut för olyckor som bryta en stav eller liknande. Den vanliga problematiken borta i backen efter någon kilometer är som vanligt. Jag tyckte att det gick bra, men i ordet ”bra” är inte detsamma som snabbt utan snarare sakta men utan större incidenter. Det tar väldigt lång tid innan man både är uppe för backen och att fältet har spridit ut sig så att det går att åka. Och det märks också tydligt på tiden fram till första kontrollen i Smågan efter 11 kilometer. Förra året när jag åkte Öppet Spår hade jag runt timmen dit och nu hade jag ungefär 20 minuter längre tid. Att Vasaloppet går långsammare för oss bak i leden jämfört med Öppet Spår är ingen nyhet, så är det bara.

Efter Smågan gick det att åka lite mer men glidet var inget vidare så det kändes lite tröstlöst. Men framme i Mångsbodarna efter 24 kilometer stod Sara och Jessica och hejade och det var ju kul. De tipsade om att valla om glidet så det gjorde jag och sen gick det faktiskt lite bättre måste jag säga.  I backarna upp mot Risberg och Evertsberg tog jag det medvetet ganska lugnt. Jag var ganska säker på att jag inte skulle bli trött i benen så jag lät dem jobba i backarna och det funkade bra. För i backarna fanns det inga spår så det var saxa som gällde. Och ren generellt började spåren bli sämre redan mellan Risberg och Evertsberg tyckte jag, dvs innan vi ens åkt halva loppet. Väl framme i Evertsberg kom nästan ljuspunkt när Sara, Jessica och Åsa stod och hejade. Jag visste att de skulle stå där så man tittar och lyssnar hela tiden på väg in i kontrollen och när jag hör dem så bara åker man dit. Tyvärr stod Viktor där också, som hade kommit dit en halvtimme innan mig men som hade förkylning i kroppen och tvingades kliva av. Trist att inte kunna vara med när man har tränat och laddat som Viktor gjort. Men det var inget höjdarår i spåret så det blir säkert bättre nästa år.

Efter Evertsberg kommer en av de längre etapperna utan kontroll, jag tror det är 13-14 kilometer och när man åkt mer än halva så känns det ganska långt. Men det tuffade på, jag fortsatte ta det ganska lugnt och kände mig inte så trött, men spåren blev allt sämre och sämre. Och framme i Oxberg började jag känna att nu räcker det snart. Solen sken och vi hade ett fantastiskt väder, men när spåren är så dåliga att det blir så svårt att åka och ibland nästan känns onödigt farligt, då försvinner en del av det roliga. Efter Oxberg åkte vi vidare mot Hökberg och nu började det märkas ganska tydligt bland åkarna att det var en blandning av förbannade, frustrerade och trötta åkare och boven till allt var de nu nästan obefintliga spår som Vasaloppet lyckades bidra med. Det är ändå skönt att lämna Oxberg för sen är det inte lika långt mellan kontrollerna och till Hökberg och till sista kontrollen i Eldris var det bara att försöka ta sig fram på något sätt, men några bra skidåkningsrörelser kan jag inte kalla att det fanns längre, det krävs spår till det. Kontrollen i Eldris passerades och några kilometer senare började jag bli trött, när det var runt 6 kilometer kvar. Tom och matt i kroppen men glad att det trots allt inte var så långt kvar när jag blev trött. En kilometer i taget och till slut ser man klockstapeln i Mora och vet att det är nära. Jag glider sakta över mållinjen 8 timmar och 13 minuter efter starten i Sälen.

Tiden är inte så mycket att säga nåt om. Jag hade trott och hoppas på en halvtimme eller en timme bättre tid, men jag hade också hoppats på skidspår mellan Sälen och Mora. Just där och då kände jag kanske inte för att detta egentligen var så kul, men det är kanske en ganska vanlig reaktion från många. Hur många gånger har man inte hört ”aldrig mer” från de som nästa år som står på startlinjen igen? Så nu ett par dagar efter loppet är jag inte främmande för att åka igen, men jag vill ha spår. Jag tar gärna solsken också, men spår känns trots allt viktigare. Så kanske det ligger lite i den del av refrängen i Vasaloppslåten som går något i stil med: ”Och även om jag ej blir först till målet åker jag Vasaloppet år från år”.

Tack till Sara, Jessica, Åsa, Viktor, Jaime och Craft som gjorde det till en så bra Vasaloppshelg!

Viktors vallaservice dagen innan!

5 minuter innan start!

Jag är redo för start!