Idag fick jag ett väldigt annorlunda långpass. Jag hade planerat att gå upp i tid och få gjort långpasset under förmiddagen. Det lyckades naturligtvis inte. Efter VM-tävlingarna i längdskidor på TV kom jag iväg vid 4-tiden. Jag satte in klockan i datorn för att kolla hur laddad den var, 68%, det borde räcka en bra stund, typ hela långpasset tyckte jag. Jag stack ut, lät GPS:en hitta satelliterna innan jag började springa och sen drog jag iväg. Jag hade haft lite ont i huvudet under dagen så jag var inte så laddad. Men ett par mil borde jag väl kunna få till. Jag sprang iväg och tyckte att strax under 5-fart borde väl vara lagom utan problem. Och visst, med 4:40 på första kilometern verkade det ju okej och kommande kilometrar gick också något snabbare utan att jag märkte någon större skillnad i ansträngning. Jag började närma mig Tylösand och 7 kilometer och precis därefter visade klockan att den hade dåligt batteri och strax därefter var den död. Men, hallå, hur kan den dö efter en halvtimmes löpning när det stod att den hade 68% kvar när jag stack hemifrån. Jag var ganska irriterad och undrar vad fan Garmin håller på med. Och jag undrar fortfarande om detta numera ska vara en klockan för lopp över max 10 kilometer för sen lär den ju dö. Jag vill gilla Garmin, men just nu är det jäkligt svårt ska jag erkänna.

Men strax efter att Garmin tyckte att livet som död var bättre än mitt långpass så dök det upp ett gäng framför mig. Ett gäng som kom från höger där jag egentligen tänkt svänga in. Det är inte så ofta jag ser gäng springa tillsammans i Halmstad så jag blev nyfiken på var det var för gäng så jag avbröt mitt tänkta långpass och sprang efter. Jag kom ifatt och frågade och då visade det sig att det var IK Jogg som hade en inspirationsdag här i Halmstad och nu stod ett träningspass på programmet. Tidigare hade deras dag innehållit lite av varje, bland annat en föreläsning om träningslära och att sätta mål med deras tränare Peter Karlsson. De hade inget emot att jag sprang med så jag fortsatte hänga på. Att de var löpare som sprang i olika fart spelade ingen roll, de som för tillfället låg längst fram vände tillbaka med jämna mellanrum och mötte upp de andra, ett enkelt sätt som gör att alla kan vara med. Helt i min stil. När de sprungit en knapp mil var vi tillbaka där de började och gruppen splittrades lite när några fortsatte för att komma upp i en mil, några hade bråttom in i bastun, medan några få stannade till så jag fick fånga dem på bild.

Därefter hade jag en bit kvar hem. Det började mörkna och det hade inte gått så fort sista biten och jag började frysa ordentligt. Och när jag börjar frysa, då är det inte roligt. Jag tänkte på hur skönt det brukar vara att ha lite mer kläder på mig än jag egentligen behöver, men idag var det verkligen tvärtom. Jag tänkte också på nästa veckas Vasalopp och hur jag måste klä mig då för att inte frysa, det är ändå 9 mil och tar ett bra tag och klockan har knappt vaknat när jag själv ska ut i kylan. Det blev så kallt idag att jag inte kunde låta bli att ta bussen hem sista biten. Och jäklar vad jag frös. Jag stod ganska länge i duschen efteråt utan att få upp värmen speciellt bra och då är ändå duschen här jäkligt varm. Det blev alltså ett väldigt annorlunda långpass på väldigt många olika sätt.

Delar av dagens löpare från IK Jogg – tack för att jag fick hänga med en stund!