Idag tyckte Sara att vi skulle springa ett backpass och jag tänkte väl att okej då. För ofta när vi springer tillsammans så är det inte fullt ös för min egen del men idag var upplägget sådant att jag kunde få kämpa om jag ville. Generellt sätt så sprang vi en runda som innehöll 3 ordentliga backar som vi stannade till vid. I dessa 3 backar sprang vi 3 backintervaller i varje backe. Jag kan tänka mig att varje backe tog 45-90 sekunder. Jag försökte fokusera på tekniken med bra fotisättning, aktiva ben och bra armpendling. En bra teknisk löpning kändes mer viktigt än att det gick toksnabbt, för jag ville ge benen och resten av kroppen den träning som ett bra backpass innebär. Tillräckligt trött blir jag ändå!
Sen har vi det här med backpass. Jag springer inte backpass speciellt ofta, även om jag vet att det är bra. Det är bra träning för tekniken, det är bra träning för benstyrkan och det är bra träning för flåset. Det är lätt hänt att man känner sig toktrött efter ett träningspass med backintervaller och det är lätt hänt att man frågar sig själv varför, för man kanske inte tycker att man har gjort så mycket och man frågar sig hur man kunde bli så trött av ”det lilla”. Men det är en helt annan trötthet än den man kanske känner efter 15-20 kilometer distans i hyfsat tempo. Och ser man till vad man generellt sett gillar, om man är asfaltsräv som gillar att mala på i platt asfalt eller om man är skogsmulle som hellre springer rätt ut i skogen och inte bryr som om gyttja, backar och obanad terräng. Då har man troligen lite olika inställning till backpass. Jag till exempel, som känner mig som en asfaltsräv, har ett psykologiskt motstånd till att träna backpass medan andra kan tycka att det är kul att få ta i så det knakar i backarna. Det blir på nytt tydligt att man blir bra på det man tränar och att olika typer av löppass vinner i längden.
Loppet runt Åreskutan som jag sprang hösten 2011 var kanske inte riktigt min grej!
Jag älskar backintervaller, en av de bästa sakerna med att åka hem till mamma och pappa i Norrland är att jag kan springa mina favoritbackar! Dock så är jag nog en sådan där skogsmulle, är man uppväxt mitt ute i skogen så blir man nog lätt en sådan…
Josefine: Det är bara att gratulera att du gillar att träna i backe, för det är nog sjukt bra! Ta med dig det som något positivt och fundera kanske på vilka pass du själv inte är lika bra på. Det är lätt till att man tränar det man gillar och är bra på och kanske glömmer det man inte är lika bra på, som kanske är det man mest behöver (av just den anledningen).
Sprang du också Åreskutan runt 2011?! Jag med. I hated it. Typ. Först hade vi helt missat det där med hur lång tid det tog att ta sig till start. Jag och sambon gav oss därför iväg 5 minuter efter alla andra. Nåväl, några löpare kom vi ikapp. Men jag är mer som du. Ett marathon på asfalt går fint, men så fort det är backar, lera, snåriga fjällbjörkar att trassla in skorna i, stenar och annat helvete, nä då trivs jag inte. Men sambon, han njöt som fisken i vattnet. Man är olika :)
Sara: Haha, jag det blir så tydligt hur olika vi är. Ja, det var 2011 jag sprang. Jag är ju inte så bra på det här med gyttja och backar så jag tog det lugnt i början. Och det gick ganska bra ganska länge, men borta i Björnen där det kom riktiga ”gåbackar” då tog jag helt slut och det var inte roligt längre. Jag tror jag hade en timme längre tid jämfört med om det hade varit ett normalt kuperat asfaltslopp. :)
Jamen eller hur! Jag kommer inte ihåg min tid (fast visst blev den ”offentlig”, typ publicerad i lokaltidningen vår – Östersundsposten?! jag tänker iaf inte kolla för jag vill inte veta…) men den var minst en timme sämre än jag skulle ha gjort på ett normalkuperat asfaltslopp. När man kom till den där 90-gradiga högerkurvan och blev pekad uppför en slalomback (jag trodde det var bara utför kvar mot målen vid det laget) så tänkte jag allvarligt att jag skulle lägga mig ner och ge upp, haha.
I år är jag anmäld till Lidingöloppet så jag har trots min kärlek till asfalten lovat mig själv att träna lite mer terräng i år…
Det där loppet/vyn såg ju riktigt trevligt ut! Kanske något för en skogsmulle som mig då? :-)
PS. Men jag gillar ändå inte backintervaller. :-)
Springer man i terrängen är det lite en annan grej (i alla fall mentalt)
Sara: Ja, vi får väl se om det blir Lidingö eller om man hittar på något annat.
Rund är också en form: Ja, det var faktiskt väldigt fint, i alla fall till en början och mot slutet var jag så trött att jag inte brydde mig! :)