Som så många andra bloggare så ska jag också summera mitt 2012. Naturligtvis går det att göra detta på många olika sätt, men jag väljer att berätta lite om de för mig viktigare delarna men också de olika marathonloppen eftersom det är de som ligger mig varmast om hjärtat.

Händelser under 2012:

När jag försöker tänka tillbaka på vad som hände för knappt ett år sedan, dvs i början av 2012 så kommer jag knappt ihåg något. Ett år går både snabbt men tar också lång tid. Men att det kan kännas som långt innebär förhoppningsvis att jag fyller tiden med mycket innehåll. Jag kan påminna mig själv om att jag faktiskt sprang en del utomhus förra vinter, en period på året det brukar bli klart mindre löpning, men där har jag alltså bättrat mig. Jag tog också tag i längdskidåkningen och fick en 10-15 mil innan jag ställde mig på startlinjen till Öppet Spår. Och det var såpass kul att jag tänker åka Vasaloppet nästa år, jag är i alla fall anmäld. Våren kom och jag kommer ihåg att jag var så nöjd med att vi kunde vara hemma i Halmstad en hel del och det hoppas jag kommande vår och sommar också erbjuder. Under sommaren kom lite mer underliggande planer och tankar till lite mer verklighet och det jag tänker på är ett träningsläger i Halmstad som vi genomförde i september och att jag blev certifierad löpcoach. Att genomföra träningslägret var väldigt kul och efter löpcoachutbildningen fick jag både privata uppdrag men också uppdrag från Running Sweden och Nike Running Club. Under året kom jag också iväg på flera utlandsresor där semester och lopp kombinerades, ett koncept jag verkligen gillar. Och allt detta tycker jag sammanfattar mig, jag vill inte bara springa för min egen skull, jag är också intresserad av att hjälpa andra mot sina mål inom löpningen. Så hösten var väldigt kul där både min egen träning funkade bra, mina adepters träning gick bra och nya kontakter skapades så jag ser verkligen fram emot ett bra löparår 2013.

Mitt marathonår 2012:

Mitt marathonår 2012 innehöll förhållandevis många marathonlopp och jag hann med både toppen och botten. Jag började med en liten halvmara i Prag som gick okej, men en väldigt motvind på slutet gjorde att jag inte riktigt klarade mitt mål och gick i mål på höga 1:23. Jag fortsatte till Boston som bjöd på ett fantastiskt högsommarväder redan i mitten av april, men att springa marathon i drygt 30 grader är väldigt tufft, vilket jag minsann fick erfara. Det var tufft och gick sakta redan från början och några bra tider vara bara att glömma och jag lufsade krampaktigt i mål på 3:47. Även Stockholm kan bjuda på väldigt speciellt väder, men för mig av det mer negativa slaget, dvs 4 grader, regn och bitvis ganska kraftig vind. Jag och kroppen gjorde vad vi kunde med att stå emot Stockholms väderförhållanden, men det gick bara i drygt halva loppet och såhär i efterhand så var det kanske hemska von Essens väg över Gärdet som började slå i spiken i kistan. Trots att jag började tappa ordentligt redan efter halva loppet kom inte 3-timmarsflaggorna förbi mig förrän på Västerbron vid runt 34 kilometer, så visst hade jag egentligen en bra tid på gång. Nu avslutades loppet med mer eller mindre långvariga besök i 3 sjukhustält och gåendes sista 7 kilometrana och när jag korsade mållinjen stod klockan på 4:18. Efter dessa misslyckade maror under våren var revanschlusten ganska stor och jag letade efter ett marathonlopp i Sverige inom en ganska snar framtid och hittade Kustmaran i Blekinge som gick sista helgen i juni. Ett klassiskt lopp med start och mål i mysiga Kristianopel och vi fick en mysig liten helg i Blekinge. Med runt 50 deltagare på marathondistansen blev det snabbt ganska glest så draghjälp var bara att glömma. Jag tuffade på bra i min ensamhet men blev väldigt trött sista milen, men lyckades ändå vinna min klass och bli 3:a totalt på 3:03. Surt att inte komma under 3 timmar men ensam och i värmen var det i alla fall ett litet tecken på att jag fortfarande kunde springa okej marathon. Nästa lopp värt att nämna är nog Stockholms halvmara där jag efter en del ryggproblem bestämde mig för att inte satsa järnet utan istället hjälpa fram Maria till en jämnt och bra lopp. Och visst lyckades Maria, ett väldigt jämnt och bra lopp och ett nytt snyggt pers på höga 1:25 slutade dagen med. Det var också ett perfekt lopp för mig inför Berlin Marathon som gick 2 veckor senare. Siktet var högt inställt. Jag åkte till Berlin med en del klubbkompisar och målet var att slå pers och jag trodde att jag skulle ha en bra chans. Under 3 timmar kändes nästan som om det inte borde vara några problem. Det kändes nästan konstigt att säga så, men troligtvis hade jag en så bra känsla i kroppen att jag visste vad som skulle kunna hända. Och visst hände det, ett från start till mål nästan perfekt lopp där jag sprang jämnt. Jag passerade halvmaran på 1:26:01, ganska väl enligt plan och sedan lyckades jag hålla detta väldigt bra. Jag gick i mål på 2:53:09 och hade alltså haft 1:27:08 på andra halva och alltså bara tappat 1 minut och 7 sekunder på andra halvan vilket jag är väldigt nöjd med. Årets marathonsäsong skulle avslutas med New York Marathon i början av november. Men att arrangörerna inte hade vett att ställa in loppet innan alla turisterna åkt dit känner vi ju redan till. Vi var alltså väldigt många tusen löpare i New York som försökte göra det bästa av vistelsen men som säkert, med all rätt, gick omkring och var besvikna och förbannade på arrangörerna. Men nu blickar jag fram mot 2013 och hoppas på ett ännu bättre marathonår. Dels hoppas jag att alla lopp jag tänker springa faktiskt blir av och det till någorlunda normala väderförhållanden. Jag hoppas på fler lopp sub 3 och jag hoppas återigen på ett nytt personligt rekord.