Idag var det tisdag igen och ni vet väl vad man säger, en gång är ingen gång men två gånger är tradition. Idag var det andra tisdagen i rad jag var på Running Sweden på passet de kallar Tough Tuesday och då borde det väl vara tradition va? Efter en kvart uppvärmning i en något snabb uppvärmningsfart delade vi in oss i grupper för att köra 6*1 km. Precis som förra veckan gick jag in och teamade med Gylle genom att hålla koll på tänkt fart (som ikväll var 4 min/km) och peppa de som sprang med i gruppen. Jag tycker det gick väldigt bra intervallerna igenom och jag tror att vi de flesta intervallerna hade max diff på 5-7 sek/km från tänkt fart, vilket vi får vara nöjda med.

Efter någon minut in i sjätte och sista intervallen uppmärksammade jag att det var en löpare som började släpa efter mer än de normala metrarna och jag släppte över farthållningen till Gylle och gled ner och tog sällskap med löparen som behövde lite hjälp. Jag började prata lite, peppa lite, ge positiv feedback och göra allt jag kunde tänka mig där och då för att vi tillsammans skulle hålla farten hela vägen in på sista intervallen. Naturligtvis klarade vi det och feedbacken jag fick efteråt i form av ”tack som fan för stödet, det var grymt bra!” (eller liknande) var värt hela passet. Det är ju det här jag vill, det här jag gillar och när jag får tillbaka som jag fick ikväll, jag då vet jag att jag gjort nåt bra!