I slutet av sommaren fick jag ett mail från Therese på Nya Zeeland som ville ha lite tips på intervaller. Jag mailade lite förslag på intervallupplägg och sen rullade det på. För ett par veckor sedan var det dagarna innan Auckland Marathon och jag tipsade lite om vad man kan tänka på sista dagarna och under loppet. Läs om upplevelsen när Therese sprang sitt första marathon, Auckland Marathon.
Mitt första marathon.
I början på juli flyttade jag från Sverige för att börja studera till personlig tränare på Nya Zeeland. Som ett perfekt avslut tänkte jag att jag skulle springa mitt första marathon, Auckland Marathon. Men jag kan ju inte säga att jag var direkt förberedd. Utan särskilt många långlopp i benen impulsköpte jag en biljett två veckor innan av en tjej som blivit skadad. Några dagar senare stukade jag till foten när jag var ute på en löprunda. Jag gick till en sjuksköterska dagen efter som sa ”Du springer inte en meter med den där foten!” Hon skickade mig vidare till en sjukgymnast så jag fick den tejpad. Sjukgymnasten sa däremot ”Jag skulle nog inte rekomendera det, men du skulle nog kunna ta dig igenom ett marathon, men ingen träning överhuvudtaget innan loppet.” Så sagt och gjort, två veckor senare stod jag där på startlinjen till Auckland Marathon med över 16 500 andra deltagare. Klockan 06.10 startade loppet och stämningen var minst sagt på topp. De första kilometrarna kändes ganska tungt i benen innan det började gå lättare. Efter 20 km hade jag tiden 2 timmar och 2 minuter, och jag kände att det var ett bra tempo. Banan var ganska platt med varken mycket uppför- eller nerförsbackar. Men vid 27-28 kilometer började jag bli väldigt väldigt trött och mina ben orkade knappt. Jag sprang förbi 30 kilometer på tiden 3 timmar och 11 minuter. Fortfarande nöjd med den tiden, men benen blev tröttare och tröttare och det kändes att man sprungit på asfalt i flera timmar. Till slut orkade jag inte springa, så sista milen pendlade jag mellan att gå och springa. Det var väldigt varmt den dagen och flera fick hämtas med ambulans efter vägen på grund av vätskebrist. Efter jag passerat sista kilometerskylten tvingade jag mig själv att springa hela vägen, efter peppande från både publik och andra deltagare. Jag tog mig i mål på tiden 4 timmar och 57 minuter. Inte alltför nöjd med den tiden men var mest glad att jag tagit mig hela vägen runt.
Så nu har jag avklarat mitt första marathon. Runt väldigt fin natur där vi både sprang förbi flera stora stränder och över harbour bridge där man har utsikt över hela Auckland City. Många var utklädda till allt från stålmannen till en star wars gubbe. Och även fast jag inte kände för två dagar sedan att jag skulle springa fler marathon, vill jag förbättra min tid och springa ytterligare marathon.
Grattis Therese till ditt första marathon och tack för din berättelse. Jag tror väldigt många kan känna igen sig i din berättelse från den första maran, inklusive mig själv. Man klarar drygt 20 km utan problem, men uppåt 30 km börjar det bli jobbigt, man är nöjd att man tar sig i mål men inte med tiden. En del tänker kanske aldrig mer, men efter ett par dagar så är väldigt väldigt många sugna på att springa fler marathon och försöka förbättra sin tid. Välkommen i gänget Therese!
