Ja, det verkar trots allt som rubriken stämmer, hur konstigt det än kan låta. Ni kanske har läst det förr, ni kanske har hört det förr. Var är rykten och vad är sant? Frågan blir än mer befogad eftersom organisationen för New York City Marathon själva skrev på sin hemsida i onsdags att beslutet var fattat, det kommer att bli marathon, eventuellt med justeringar beroende på stormen Sandy.

Jag är ju ingen journalist och det märks. För jag vet inte vad jag ska skriva i ett sådant här inlägg, vad jag ska börja med, osv. Jag lämnade Sverige igår förmiddag svensk tid och landade i New York sen kväll svensk tid. När jag stod i den långa långa kön för passkontroll i New York fick jag lite olika SMS med samma budskap, maran var inställd. Men till en början visste jag inte vad jag skulle tro, från en del hade jag hört hela veckan att maran skulle ställas in samtidigt som både organisationen för maran och Springtime, som skickar hit en massa folk, att maran skulle bli av. Även om det så småningom blev en sanning så kunde jag inte uppfatta det från resten av kön där det säkert också var en massa löpare som pratade om detta, men de pratade varken svenska eller engelska.

Direkt efter passkontrollen ringer telefonen och då är det Expressen som vill prata med mig om hur det känns nu när maran är inställd. Jag känner mig som en elitidrottare som precis gott i mål, hur trött som helst och kan egentligen inte prata, men ändå kommer någon och frågar, ”hur känns det”? Jag fann mig nog egentligen ganska snabbt och kunde svara på frågor och berätta, snäll som man är. Jag vet knappt vad jag sa, men det går väl att läsa i dagens Expressen om nu inte journalisten har förvrängt intervjun allt för mycket, det har jag varit med om förr tyvärr.

Sen påbörjades en lång resa in till hotellet på Manhattan. Klockan var mycket svensk tid, jag var lite sliten och tankarna på att loppet var inställt började lägga sig. Men jag tänkte ändå på hur annorlunda känsla jag hade på vägen in till Manhattan jämfört med om maran skulle springas. En tomhet och en känsla av att från att troligtvis tänka på en massa detaljer inte tänka på något alls. Väl framme på hotellet pratade jag med Maria som kommit fram någon timme tidigare. Det blir väldigt tydligt hur illa det är och jämfört med mig, som fortfarande lever på mitt lopp och resultat i Berlin och nu ”bara” skulle ha kul, så är det många som satsat och satsat hårt på just detta lopp, det stora loppet och den stora finalen på en lång löparhöst. Hur blir det att sadla om och påbörja vinterträningen efter denna tomhet där vi inte fick avsluta säsongen? Och då har vi tidigare ändå sett fram mot vinterträningen och satsningen mot nästa år. Det blir också tydligt när jag fick höra hur de som kom hit torsdag kväll hade haft sin fredag. En klassisk New York dag och förberedelsedag. Morgonjogg, hämta nummerlapp och gå på mässan, ligga på sängen och sen vila lite på eftermiddagen innan de slås av det tråkiga beskedet när någon surfar lite på nätet.

För min del och även de jag hunnit prata med, så är det naturligtvis väldigt tråkigt att de ställer in loppet. Men när man är på plats här i New York blir det också ganska självklart att de skulle ställa in. Många har dött av stormen och de hittar fortfarande döda kroppar. Resurser, både i form av individer och material, som fortfarande behövs i räddningsarbetet skulle också använts till marathonloppet. Vi märker att en del butiker precis har hunnit öppna för de har precis fått tillbaka elen, vi hör hur  invånare i New York inte kunnat vara hemma på flera dagar, vi märker hur svårt det är med taxi eftersom det är så svårt att få tag i bensin. Men vem bryr sig om en butik är öppen eller inte och om det finns en taxi eller inte när en del precis har fått sina liv och hem förstörda och en del också har förlorat sina liv. När man är här på plats blir allt så mycket tydligare, allt så mycket påtagligare.

Så vi förstår att det var det enda rätta de kunde göra var att ställa in loppet. Så det är inte just beslutet vi är sura, bittra eller förbannade över, det är hur de i organisationen har hanterat det. Direkt efter stormen så var informationen på deras hemsida att de planerade att köra på som vanligt, men man kunde förstå att ”än så länge är inget beslut fattat”. Sen tror jag det var i onsdags eller torsdags som texten uppdaterades och det blev klart att marathonloppet skulle genomföras, eventuellt med justeringar och vissa pre-event skulle tas bort. Och då var det ju klart, beslutet var fattat, det skulle bli marathon. Springtime informerade sina resenärer och på marathon.se kan man också läsa att loppet kommer bli av. Så att organisationen först fattade beslut om att genomföra loppet, med tillstånd från borgmästare Blomberg, och sen ändrade sitt beslut 1,5 dygn innan start är det som de flesta är reagerar negativt över. Och sitter man hemma i Sverige och vill att loppet ska gå, då är det väldigt lätt till att man följer utvecklingen om huruvida loppet ska gå eller inte utifrån loppets perspektiv. Nyhetsinformationen härifrån katastrofområdet i TV i Sverige blir också allt mindre efter några dagar, men här är det fortfarande superaktuellt och det blir som sagt mycket påtagligare om vilken situation som fortfarande råder.

Jag är trots allt fortfarande nöjd över att jag åkte hit. Jag tycker att vi som åkte som planerat eller fick boka om flyg och/eller hotell i sista stund för att ta oss hit har visat att vi faktiskt ville springa New York City Marathon. Har man fått en startplats till New York City Marathon och väljer att inte åka hit tycker jag man skiter i loppet och då vill man inte springa det tillräckligt mycket och då är det bättre att låta någon annan få startplatsen till ett av världens mest eftertraktade lopp. Okej, är man skadad, sjuk eller har annat rimligt skäl till att inte kunna springa loppet är man ursäktad.

När detta skrivs är det tidig lördagsmorgon här i New York och än så länge har jag inte så mycket mer att skriva än så här, men det kommer bli mer efterhand, så häng kvar (om du är nyfiken).

Share Button