Jag blir lite sur!

Många har kanske haft säsongens sista tävling. Det är väl inte helt ovanligt att Lidingöloppet och Berlin Marathon, som alltid går samtidigt, avslutar säsongen för många. Men det gäller inte alla. Vi är många som fortfarande har flera stora och viktiga lopp kvar innan vi får vår välbehövliga säsongsvila. För att nämna några lopp så har vi Hässelbyloppet till helgen och ett antal distanser att välja på i Amsterdam helgen därpå. Första helgen i november har vi New York Marathon och Nice-Cannes Marathon och helgen därpå har vi Istanbul Marathon och Bromölla Marathon. Senare i november har vi ett 24-timmarslopp på Sicilien och första helgen i december har vi 24-timmars i Bislett. Jag har naturligtvis missat en del, jag tog bara upp några jag kände till. Jag ska naturligtvis inte springa alla dessa lopp, men jag är anmäld till 2-3 stycken.

Vi borde alla vara så förnuftiga och borde inse att det inte går att prestera på max i alla lopp vi ställer upp i, i alla fall inte om loppen är ganska många och ibland kommer ganska tätt. Det finns inte heller utrymme i träningen att anpassa träningen sista 1-2 veckorna inför ett lopp, för att prestera på max i varje lopp, då skulle det ibland inte bli någon annan träning. Vi måste helt enkelt välja vilka lopp vi kanske vill vara med i och satsa och vilka lopp vi vill vara med i men ta som ett bra träningspass, som t ex ta ett millopp som ett snabbdistanspass. Vi känner ju trots allt till det välkända citatet, tävling är bästa träning.

Hur kommer det sig då att både den löpande och icke löpande omgivningen förväntar sig stordåd varje gång man ställer sig på startlinjen?

Det är i min värld helt orimligt och inte minst med tanke på mitt resonemang ovan. Det är alltså inte speciellt schysst att ”kräva” vissa tider eller placeringar av oss löpare eller andra idrottare. Även om vi naturligtvis gärna tar emot lite pepping och glada hejarop så är det ganska tufft att alldeles för ofta få höra fraser som t ex ”det blir väl pers till helgen igen” eller liknande, som på något sätt innebär att man ska prestera stordåd, precis som vanligt. Jag tror att många hade uppskattat en lite mer normal framtoning och kanske till och med börjat med att fråga hur man ser på kommande lopp, om man har något speciellt mål, innan vederbörande börjar få ur sig fraser som kan få vem som helst att känna en massa extra press och nervositet. Ofta har vi redan tillräckligt höga krav på oss själva att de inte behöver skruvas upp ytterligare från omgivningen och framförallt inte i lopp man tänker ta som bra träning.

Det är säkert väldigt många som har börjat springa de senaste 2-5 åren och det är ju jätteroligt. För många innebär det säkert också att de fortfarande har en ganska tydlig uppåtgående resultatkurva. Men vad händer när det inte längre blir personligt rekord varje gång man ställer sig på startlinjen? Hur tacklar man pressen från sig själv och från omgivningen? Jag är rädd för, och jag tror mig också ha sett och hört talas om, att en del hellre låter bli att starta eller kanske bryter ett lopp om de inser att det inte blir personligt rekord. Och jag tror tyvärr att en del tycker det är bättre att bryta eller inte starta alls, än att missa sitt personliga rekord med t ex 3 minuter på halvmaran. Så sorgligt! Och tar vi det ett steg till så kanske glädjen i löpningen försvinner en smula och i värsta fall kanske man lägger av med löpningen. Ännu sorgligare!

Allteftersom vi springer mer måste vi inse att resultatkurvan inte alltid kan gå spikrakt uppåt utan det är helt naturligt att kurvan planar ut och börjar bölja lite upp och ner. Och då är det inte pressen från omgivningen vi behöver, pressen sätter vi tillräckligt bra själva. Det vi istället behöver är ett stöd och en förståelse att vi inte alltid kan vara på topp, att vi inte alltid kan slå pers och att vi inte ens satsar på varje lopp utan bara vill vara med för träningens skull och för att det är kul.

Jag tror också detta kan vara en anledning till att en del snackar ner sig själva inför varje lopp. Man vill inte och orkar inte riskera att få en massa konstiga kommentarer i stil med ”vad hände?” om det inte blir ett resultat i stil med de höga förväntningarna som omgivningen satt upp. Istället snackar man ner sig själv för att efter loppet kunna glänsa lite extra när det inte alls gick så dåligt som man sagt utan det blev pers igen. Det känns också fånigt! Sen finns det säkert de som satt i system att snacka ner sig inför ett lopp just för att kunna glänsa efteråt, ännu fånigare och till slut ganska genomskinligt.

Så tänk på vilka krav ni ställer på era löpande kompisar. Även om ni bara menar väl och vill peppa lite så är vi många som tar till oss det ni säger på allvar. Lyssna hellre lite om vad vi har för mål med loppet och respektera att vi av naturliga skäl inte kan anpassa träning och laddning fullt ut inför varje tävling.

Tips från coachen: Tänk på hur ni ”peppar” löpare! Olika löpare tolkar olika ”pepping” på olika sätt!

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

9 kommentarer

  1. Word! Det blev så mycket enklare när alla man umgås med vet att löpning inte är allt här i världen. ”Ah, du ska springa där, va kul, ska vi cykla dit eller ska du satsa? Tror bara det är runt 4 mil om vi kör genom xx annars, blir ju ett kanonpass”

  2. Huvudet på spiken! Så trött på att höra folks orealistiska förväntningar när man själv vet att man inte riktigt är där. Och kanske inte heller SKA vara där, med tanke på tävlingar runt om kring. Sätter en onödig press som är tråkig att behöva bära! Tänkvärt inlägg!

  3. Det är ju just det – man intalar sig själv på ett felaktigt vis att lopp=pers. Annars inte lönt, liksom. Jag är likadan, men under Varvet i våras startade jag trots att jag var skadad och fick börja gå vid 14 km. Funderade på att bryta, men insåg att det skulle verkligen vara fånigt – varför skulle jag göra det? För att inte få en kass tid i resultatet? Istället gick och joggade jag och kunde för en gångs skull peppa de som var trötta. När jag väl gick i mål var jag glad att jag inte brutit – jag kom i mål, tiden oväsentlig, men jag var glad och jag hade upplevt hela loppet.
    Måste öva mer på den inställningen, både vi löpare och vår omgivning!

  4. Klokt inlägg! Jag är fortfarande så pass ”ny” på löpningen att jag sätter nytt pers på varje lopp – jättekul så klart. Men det är faktiskt inte allt! Hade dock en kortare period när jag varit skadad, och när jag ställde mig på startlinjen efter den perioden visste jag att jag inte skulle persa. Även om tanken att inte ställa upp slog mig så kände jag ändå mycket starkare att det ju faktiskt också är ROLIGT att springa lopp, och även om det inte går så fort (är ju väldigt individuellt vad man tycker är fort) så är det ju alltid en prestation ändå att ha sprungit den där maran eller det där Lidingöloppet :)

  5. Bra skrivet! Jag har haft ett uppehåll från lopp under tiden som vi har väntat barn. Nu har vår lilla tjej kommit och jag börjar fundera på vilka lopp som kan bli aktuella. Har först tänkt att första loppet blir Stockholm halvmaraton eller Lidingö just för att jag vill hinna träna så att jag kan få en hyfsad tid. Efter att ha läst ditt inlägg så börjar jag fundera om. Kanske blir något redan innan sommaren utan att sätta upp något tidsmål. Jag är ju sugen!

  6. Mycket klokt! I övrigt verkar det som om alla tror att man springer av två olika anledningar 1) man ska persa eller 2) man vill gå ner i vikt. Säger man att man springer för att det är kul är det nästan som att man har en gömd agenda.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *