När jag åkte till Berlin och sprang Berlin Marathon stannade min klubbkompis Maria kvar hemma och sprang Lidingöloppet. Jag hjälper Maria med hennes träning och framfart mot ännu bättre resultat och med tanke på hur bra det gick på Stockholm Halvmarathon var det med en spänd förväntan vi skulle se hur Lidingöloppet gick. Det är en helt anan grej, det är nästan 50% längre distans, 30 km jämfört med 21 km alltså och det är dessutom i kuperat terrängspår. Jag gillar inte kuperad terräng men Maria är ganska stark så jag tror det passar henne bättre än mig. Vi hade anpassat träningen sista 10 dagarna med tanke på Lidingöloppet och i lördags var det dags för tävling.

Jag gick på mässan i Berlin när sms-rapporteringen började trilla i ungefär var 5:e kilometer. Vi hade en plan om utgångsfart och så vidare i loppet samtidigt som känslan är ännu viktigare i ett lopp med så kuperad terräng där man inte kan förvänta sig att farten är densamma oavsett hur backigt eller slätt det är. Det gick lite för fort i början, men samtidigt är det trångt och det gäller att komma iväg och ”få plats”. Jag hoppades att Maria gick på känsla och kanske skulle släppa efter lite på farten. Men jag vet ju själv hur lätt det är att dras med lite för fort i början. Men strax innan 10 kilometer sänktes farten något och det var medvetet för att inte gå för hårt i början och få sota av det i slutet. Farten kunde sänkts tidigare, men det var bra att farten sänktes när den gjorde det. Milen passerades på strax under 42 minuter.

Runt 10 kilometer och strax därefter är det ganska lättlöpt och det rullade på bra, men mellan 15 och 20 kilometer kommer kanske den värsta biten med en massa småbackar mest hela tiden. Det gick fortsatt bra även om farten, som tur är, sänktes något. Och som jag brukar säga, det viktigaste är inte att köra skiten ur sig i själva uppförsbackarna, det viktiga är att ha friska ben när man kommer upp för backarna. 20 kilometer passerades på drygt 1:25 och fortsatt en väldigt bra tid på gång. Sista milen på Lidingö är inte att leka med. Man kan säga att det är ganska snäll mil förutom några få jobbiga backar. Men med tanke på att man redan sprungit 20 kilometer i kuperad terräng i tävlingsfart så blir sista milen väldigt tung för många. Enligt plan skulle detta också, helt naturligt, bli den minst snabba milen. Men det gäller att tänka positivt, man är i slutet av loppet, man ta till sig av hejarop, man tar lite av den energi man kanske har med sig och så sätter man på det hårdaste pannbenet man har. Maria fick kämpa sista milen men gjorde det bra. Drömtiden var 2:15 vilket är en väldigt bra tid och jag trodde att det fanns chans att hon skulle klara det. Nu hade det ju gått lite snabbare än planerat de två första milen så marginalen var lite större än tänkt till sista milen så det såg hoppfullt ut. Och visst gick det bra, Maria gick in på en tid under 2:15 och med ett par minuter tillgodo till och med. Härligt Maria och grattis till en kanonbra tid!

För egen del tycker jag det är väldigt roligt att se hur andra förbättrar sig och i det här fallet känns det också som jag själv tar åt mig lite lite av framgången. För mig är det ju viktigt att de träningar och de tips jag förmedlar också ger resultat, inte bara på mig själv, utan kanske främst på andra. Nu har det gått väldigt bra för Maria på både halvmaran och Lidingöloppet och hon har även fått tillbaka glädjen i löpträningen och jag tror och hoppas att min hjälp är en del i framgångarna.

Share Button