Race report – Berlin Marathon 2012

Jaha, så kommer den då, en utlovad race report från Berlin Marathon 2012. Efter ett antal lopp börjar ni väl kunna det här med mina race report, de blir ofta lite längre än vad jag tänkt och samma gäller nu…

Vi var ett gäng från IF Linnéa som åkte ner i fredags kväll och efter en sen middag på krogen kom vi i säng vid 1-tiden. När man bor många i ett rum är det lätt hänt att det ”låter” lite väl mycket på nätterna och även om jag naturligtvis borde ha tänkt på det så hade jag inte det. Jag är väl helt enkelt för van vid att det brukar vara ganska tyst. Sömnen blev kanske inte optimal och jag insåg ju att detsamma skulle hända även natten mellan lördag och söndag, race day. Lördagen började tidigt med en liten morgonjogg, träffade på lite andra svenskar och siktade in oss på mässan. Nummerlappsutdelningen är på mässan så vi var tvungna att ta oss dit. Annars kände jag nog att mässan i Berlin har jag sett ett par gånger tidigare. Även om det kan vara kul att strosa omkring där och titta på lite allt möjligt blir jag också trött på den trängsel som råder lite överallt som gör att det bildas köer osv. Och egentligen vill jag ju inte gå omkring och bli trött i benen dagen innan maran. Efter mässan hamnade vi på Berlins långsammaste kinarestaurang. Det tog väldigt lång tid innan maten kom, trots att det inte var mycket folk i restaurangen. Därefter ville alla bara hem, vila lite, pastaladda lite, vila lite mer och sen sova. Klockan ställdes på 06.00. Det blev ingen ljudlös natt, men några timmar sov jag nog och jag intalade mig att det är inte sista nätterna som är de viktiga, oavsett om det stämmer eller inte.

Jag är väldigt trött när klockan ringer men jag går upp, jag måste ju. En liten frukost, packa påsen och så iväg. Vi är på plats strax efter 7.30 tror jag. Vi går lite inne på området, tappar bort varandra lite, ser varandra igen osv. Vi har helt olika startnummer så vi ska lämna överdragskläderna på helt olika ställe. Jag och Peter ställer oss i en lång toakö. Kön går långsamt, det är kallt, även om solen faktiskt börjar komma upp bakom husen. Jag vet att det tar ganska lång tid att ta sig genom skogen till själva startrakan i Berlin och jag ville inte bli stressad. Jag intalar mig själv att jag inte behöver gå på toa, jag är bara nervös. Jag lämnar kön och sticker dit där jag ska lämna in min klädpåse. Jag fryser när jag byter om men jag har ändå bestämt mig för att t-shirts och shorts får räcka det kommer räcka. Jag har keps och trädgårdsvantar jag kan slänga också. På med sopsäcken igen för att hålla lite värme och jag ger mig av mot min startgrupp, startgrupp C. Efter ett tag är jag framme, jag har ingen riktig koll på klockan men eftersom det är folk överallt är jag inte så stressad. Men något är småkonstigt, jag är nervös, skitnervös. Jag har joggat ungefär 300 meter i en plastsäck när jag hoppar över staketet och in i min startfålla. Jag hinner precis landa på asfalten när speakern säger 30 sekunder till start. Bra tajming tänkte jag och startskottet går. Jag står ganska långt fram, men det tar ändå nästan minuten innan jag passerar startlinjen.

I nervositeten innan start slog mig tanken att jag kanske skulle satsa mer på att coacha andra än att själv satsa, det var ju så jobbigt att vara så nervös. Och varför är jag det, jag springer ju bara för mig själv. Men, det är tävling och jag vill ju prestera, även om det bara är för mig själv, det bara är så. Målsättningen då? Det enda jag kom på att hänga upp självförtroendet på var att jag två veckor tidigare hade sprungit halvmaran med Maria på 1:25:57 och det kändes ganska bekvämt. Jag valde att det var det jag skulle utgå ifrån. Och det ju faktiskt så att samtidigt som jag hjälpte Maria med farthållningen på halvmaran så var det också en väldigt bra träning för mig i något som skulle kunna vara i närheten av tänkt marafart. Om jag tappar 3 minuter på andra halvan och går ut på 1:26 blir det en sluttid på 2:55 och pers med 2 minuter. Det låter bra, så kör vi och siktet ställdes i på att passera halvmaran på runt 1:26 eller runt 4:05 min/km som ger 1:26:10 på halvmaran. Därefter skulle det ”bara” vara att hålla i så länge det gick och hoppas att jag inte tappade för mycket.

Jag har lärt mig att inte låta mig dras med för fort i början, jag har 4 mil på mig att ta igen några missade sekunder och det gör jag hellre än att tokrusa i början och drabbas hårdare av det längre fram i loppet. Första kilometrarna gick därför på runt 4:25 och 4:15 innan jag hamnade mer rätt. Det kändes bra. 5 km passerades på 20:53. Det var fortfarande lite trångt på de ställen där vägen inte var jättebra, som den annars ofta är i Berlin. Mellan 5 och 10 kilometer avtog trängseln och den var därefter aldrig något problem. 10 km passerades på 41:00 och jag tyckte det var runt 20 sekunder för långsamt, men samtidigt visste jag ju att jag haft något långsamma kilometer i början och att jag nu var uppe i en tillräcklig bra fart. Jag förvånas över hur lätt det trots allt rullar på när jag håller några enstaka sekunder över 4 min/km.

Det kan tyckas tråkigt men jag går ofta in i en egen liten bubbla när jag kan det i just marathon. Det är fullt fokus på mig, banan, klockan, känslan och kroppen. Jag försöker också ha stenkoll på klockan och räknar gärna lite hit och dit för att få lite bekräftelse. Jag tänker ofta framåt i banan och kan nästa längta till olika passager, t ex halvmaran och 30 kilometer, bara för att se hur jag ligger till, har jag kunnat hålla farten osv. Nu rullade jag på och jag såg fram emot passeringen vid halvmaran. Jag höll farten bra, nästan läskigt bra och halvmaran passerades på 1:26:01.

Skönt, nu är vi så här långt. Nu har vi passerat hälften. Vi är mitt inne i loppet och på väg mot ett kritiskt skede. De flesta långpass har varit runt 20-25 km och var det något i träningen jag var orolig för så var det just att jag hade för lite långa långpass i kroppen. Eftersom jag i princip exakt höll tänkt plan till halva loppet visste jag att tappar jag 3 minuter på andra halvan gör jag 2:55 och tappar jag 5 minuter på andra halvan gör jag 2:57. Men ju längre jag håller bra fart desto lättare blir det att inte tappa så mycket på resterande kilometrar. Jag springer nyfiket vidare och kilometerskyltarna fortsätter att komma i en hyfsad rask takt, nästan i alla fall. Det är någon enstaka kilometer jag tycker är något jobbigare, men ingen stor skillnad och det går snabbt över. Vid 25 kilometer slår mig tanken att det är 17 kilometer kvar. Det är ingen ovanlig tanke, men det gäller att kunna hantera den. Man har sprungit långt, 25 kilometer, men det är fortfarande ändå långt kvar, 17 kilometer. Med 17 kilometer kvar är det alldeles för tidigt att börja räkna nedåt. Jag siktar istället på fart och känsla och tuggar på mot 30 km. Jag passerar 30 km på 2:02:34 och jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag troligtvis aldrig passerat 30 km på så bra tid i ett marathonlopp tidigare. Jag tänker också på att jag så långt har 4:05 min/km och jag har alltså hållit farten väldigt bra sen halvmaran passerades. Men nu efter 30 km brukar man säga att maran börjar. Så kom igen då, jag är redo.

Nu var jag i läget att jag visste att jag fortfarande höll bra fart, men också lite förvånad över att jag inte börjat tappa. Men det brukar komma ett litet tapp, förr eller senare. Men samtidigt, jag kände mig förhållandevis fräsch och tyckte inte jag hade några problem att hålla farten. Vid 32 km räknar jag ut att håller jag 4:20 min/km i snitt sista 10,2 kilometrarna så klarar jag precis under 2:55. Det lät galet bra och att bara kunna sätta pers skulle kännas bra. Kilometerskyltarna flyter förbi en efter en och vid 35 kilometer ser jag att jag fortfarande springer okej. Visst, några få sekunder hit och dit kanske tappas, men det är egentligen så lite att det inte påverkar slutresultatet nämnvärt. För varje kilometer som går börjar jag mer och mer tro på att jag ska lyckas hålla väggen eller liknande svacka borta. Jag bara springer, känner mig förhållandevis fräsch och jag håller farten. Hur länge ska jag lyckas med det egentligen tänkte jag. Jag ser att det kan peka mot 2:54 och för varje minut extra jag tar känns det bara bättre och bättre. 42 kilometer kan kännas som en lång sträcka och att några minuter hit och dit inte borde vara så stor skillnad. Men när det redan går så fort som det gör så är varje minut man kan kapa sitt pers med en stor seger. Jag passerar 39 km på exakt 2:40:00 och tänker att det här kan bli bra, det kommer bli bra, inte en chans att jag tappar detta nu. I slutet av loppet är det lite kortare raksträckor och lite mer svängar hit och dit och det gjorde inget. Precis efter en skarp vänstersväng ligger mattan som piper för 40 km när man passerar. Jag tänker att vid nästa kilometerskylt är det bara en dryg kilometer kvar. Det låter bättre än att säga att det är drygt 2 kilometer kvar. 41 kilometerskylten passeras och det är dags att göra sig redo för det långa upploppet på Unter den Linden fram och igenom Brandenburger Tor, men mållinjen ligger lite retfullt ett par hundra meter efter Brandenburger Tor. Jag är ute på upploppet, det långa upploppet, men jag är här, jag är med och klockan visar en tid jag knappt vågade drömma om när jag nervöst ställde mig på startlinjen med 300 meters uppvärmning i benen. Jag har förstått att jag inte kommer under 2:53 men där och då har jag inte mage att känna mig missnöjd över att missa en viss minut när jag fortfarande är på väg in på en bra tid för mig. Klockan stannar på 2:53:09 och jag sätter pers med 3 minuter och 51 sekunder.

Jag visar nog inte så mycket i vanliga fall när det gäller känslor av att jag är nöjd med ett lopp. Men nu kan jag inte låta bli, jag går omkring och ler. Jag knyter näven och tänker, där satt den, jag kan ju faktiskt springa fortfarande. Jag får min medalj, jag tar lite kort för kameran har suttit på armen hela loppet och jag får en plast att ha om mig. Men jag behöver ingen plast, jag behöver ingen dricka, jag är behöver ingenting, jag är nöjd med vad jag redan har gjort. Det piper till i telefonen med första ”grattiset” från löparpolarn hemifrån som säger att jag sprungit som en schweizisk klocka. Och jag kände att det borde vara så. Jag hade inte negativ split men jag tappade bara 1 minut och 7 sekunder på andra halvan och det är jag supernöjd med och har lite svårt att förstå hur det gick till när jag trots allt öppnade på 1:26:01. Efter att jag vimlat omkring lite i målområdet, messat lite och hämtat upp överdragskläderna tog jag mig till gräset där vi skulle samlas efteråt och det blev en skön stund i solen på gräset och en massa snack om loppet.

Mer bilder från Berlin kommer senare, än så länge bjuder jag bara på mina tider från loppet. Se och njut! ;)

Mina splittider från Berlin Marathon 2012

Share Button
Publicerat den
Kategoriserat som Inlägg

11 kommentarer

  1. Grattis till bra tid!

    Fantastiskt bra text som vanligt, spännande läsning!

    // Filip

    PS. Står att första ”5 km passerades på 16:53”, stämmer inte riktigt eller?

  2. så himla härligt! Jag drogs med i storyn och blev lätt svettig här framför frukostmackan. Fnissade åt dina räkneövningar, jag håller på precis likadant. Det räknas åt alla håll och kanter, bra tidsfördriv! =)

  3. Vilken härlig berättelse. Fortfarande inte sugen på att springa så långt, men jag gör likadant när jag springer lite kortare – räknar i huvudet. Skillnaden är att jag brukar tappa bort mig halvvägs och det där med sekunder och minuter blir inte så exakt när man är trött i knoppen.
    Grattis!!

  4. Filip: Kul att du gillar texten och naturligtvis har du rätt, 16:53 var efter 4 km och 20:53 var efter 5 km, är nu ändrat, tack!

    Mary: Klart man måste räkna, vad ska man annars fördriva tiden med? :)

    Anna: Man behöver inte springa så långt, men det kan vara ganska kul ibland. Men visst, halvmaran är en klart enklare grej.

  5. Grymt Kenth! Fantastiskt kul att läsa och verkligen välförtjänt, vet att du siktat länge på att slå det där perset.

  6. Vilken otrolig prestation! Rolig läsning till morgonkaffet! Marathondistansen ger respekt. Brukar tänka om jag sprungit sådär 17 km och är rätt slut, att en del springer 25 km till nu.. Själv siktar jag på comeback efter sista barnet 13 okt. Halvmarathon Åstadsloppet här i Örebro.

  7. Hur gör du med energiintag? Har du något med dig (i så fall, hur transporterar du det?)? Äter/dricker du på stationerna? Hur mycket/ofta etc?

    Nyfiken då jag just nu planerar upplägget inför NY marathon.

    // Filip

  8. Daniel: Ja, det var ju inte en dag för sent att perset putsades. Men jag hoppas det kan putsas snart igen! ;)

    Ingrid: Tack tack! Härligt att du är igång igen. Och kör du halvmaran kör du snart maran också. :) Lycka till på Åstadsloppet!

    Filip: Kul att du frågar för jag märkte när jag skrev min race report att det var något som ”föll bort”. Jag gillar inte gel men Enervit har även liquid och det tycker jag funkar bra för mig. På en mara har jag 2-3 liquid från just Enervit med mig. Utöver detta är det vatten som gäller men tyvärr kanske inte i de mängder skolboken rekommenderar. Jag brukar försöka ha dem i en bakficka och det funkar bra. Nu i Berlin satte jag också en innanför ena socken och det var inte så bra. Den skavde hål på skinnet och socken var lite röd av blod efteråt. Jag kan hålla en i handen, men jag vill gärna ha minst en hand fri.

  9. Fröken Fräken: Tack tack! Kul att det inspirerar och det hoppas jag ju att det gör, oavsett hur kort/långt och fort/mindre fort man springer.

    Petra: Tack tack!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *