Nu vet jag äntligen, efter lite hjälp, i vilket startled jag står i på söndag i Berlin Marathon. Startgrupp C och där står de som gör 2.50-3.00. Samtidigt som jag inte vill stå i startgrupp D (3.00-3.15) är jag rädd att det kommer gå lite för fort för min smak i början från startgrupp C. Det gäller alltså, som alltid, att springa sitt eget lopp, även direkt från start, och strunta i hur fort alla runt omkring springer. Med nummerlappen på och startskotten har gått i en stor mara är det inte det lättaste att ta det lugnt. Men, det är upp till mig att göra det. Och det är bara jag som förlorar på att jag springer för fort i början. Och det är bara jag som vinner på att jag hittar min fart i början. Och framförallt är det bara mig själv jag kan skylla på om jag gör bort mig redan i början.
Detsamma gäller naturligtvis alla andra också i vilket lopp man än springer. Och startrusningen varar sällan så länge. Om jag tar ett litet exempel. Om vi antar att den sträcka man springer snabbare eller långsammare än tänkt snittfart pga av starten är 2 kilometer och att loppet är en halvmara, 21 kilometer. Om du på de första 2 kilometrarna har sprungit 30 sekunder snabbare än tänkt snittfart, då har du ”tagit in” ungefär 1,5 sekunder per kilometer totalt för loppet, inte speciellt mycket alltså och att rusa iväg så i starten kan man få sota för så det kanske inte är värt det? Den avvägningen får man naturligtvis göra själv. Om man däremot på de 2 första kilometrarna startar 30 sekunder långsammare än tänkt snittfart, ja då har man ju tappat 1,5 sekund per kilometer i loppet. Men de 30 sekunderna behöver man ju inte ta in mellan till exempel 2-5 kilometer, de kan man ta in resten av loppet och det är alltså ingen panik att försöka ta igen ”förlorad” tid så snabbt som möjligt. Detta är som sagt i alla fall min filosofi.
I Berlin 2010 sprang jag ett bra lopp. Då gick jag ut lugnt, strax över tänkt snittfart. Flagglöparna med 3.00-ballongerna försvann framför mig. Men vid 7-8 kilometer var jag ikapp dessa flagglöpare och sprang förbi och höll dem sedan bakom mig hela vägen och jag kom in på 2.57. Ett stabilt lopp där jag, trots att flagglöparna drog iväg, inte var orolig för min försiktiga start. Jag ska försöka något liknande på söndag.
Laddning pågår!
Bra plan. Intressant med sekunderna, ofta tror man ju i sitt löparrus att man måste komma iväg snabbt för att ha lite att ta av på slutet … men det straffar sig ju alltid.
Stort lycka till!!
Intressant, har funderat mycket kring detta själv.
Håller helt med dig, problemet som jag har upplevt är dock att man får springa väldigt ensam om man öppnar ”realistiskt”/enligt sin tänkta snittfart. De som då ligger med en har ju oftast rusat i förhållande till sin kapacitet och kommer att tappa efter bara ett par km. De som man tar 1-2 sek/km på kommer man inte ifatt förrän i slutet av loppet (gör man det tidigare så går man ofta istället förbi för att de kroknat och då har man ändå ingen hjälp av dem).
Så, har du också upplevt att många lopp blir ensamma? Jag har sprungit alla lopp i år mer eller mindre solo, inkl stora lopp som Sthlm halvmarathon.
// Filip
PS. Grattis till bra resultat i Berlin!
Anna: Tack tack och glöm inte göra dina egna lopp!
Filip: Ja, det blir ju lite så att det lätt kan kännas ensamt även om man har folk omkring en. För precis som du säger så kommer vi som startar smart/lugnt ifatt de som inte gjort det. Men jag har egentligen inget problem med det för jag tycker det kan vara väldigt svårt att hitta någon som springer i perfekt fart för en själv, genom stora delar av ett lopp. Även om man får samma sluttid så har man ofta haft olika resor till målet. Men visst, jag kan hålla med om att det vore perfekt att ligga med i en klunga ett helt maraton som kanske springer 2-3 sekunder fortare per kilometer än vad man själv skulle klara av.